Hägrarna i Solna.

Tyckte att det var dags för ett besök vid hägrarna, var ganska länge sedan jag var dit. Många hägrar hade samlats vid vattenhålet i dag, räknade dem och kom fram till 52 stycken.

Många hade också samlats där för att titta och fotografera, och nu när vi hade strömming med oss som arvode till modellerna, samlades det ganska många på platsen.

Mutade med så gott arvode poserade hägrarna villigt för oss.

Fast en del var lite blyga och kikade under lugg.

Har man varit till frissan och fixat frisyren så är det inte så dumt att bil fotograferad.

Andra tyckte det var ganska så kallt. Det syntes på långt håll att den här hägern tyktes säga "Jag fryser!".

Den här saknade nog långkalsongerna. 

Även små hägrar måste gå i skola. Lektionen i dag gick ut på hur man gör för att få ströming utan att anstränga sig.

Hoppsan, vart tog näbben vägen?

Du kan väl dela med dig lite!

Fast jag menade  inte sååå lite!

Lite kallt om fingrarna att fota fåglar på vintern så en fika vid Gröna stugan satt inte ivägen efteråt. Den här "snoggisen" snögåsen (nej jag sa inte smörgås)  låg i trappen ner till stugan och där tyckte den att den låg bra.

Avslut

Alla resor har ett slut, även den här. Snart är det dags att packa väskorna för sista gången och åka till flygplatsen. Men först hinner vi med lite till.

På väg hem från Bhaktapur upptäcker Pia att det hänger en massa djur i träden. Det är inte så långt från vårt hotell så jag tar kameran och traskar dit. Kommer till en liten park med många träd och i alla träden hänger det massor av flygande hundar.

De ser ut att ha det skönt där uppe i solen. När det verkar bli lite för varmt vecklar de ut vingarna och luftar sig lite.

En del ser sig lite yrvaket omkring, andra verkar sova hela tiden.

När de luftat sig klart sveper de sina paraplyliknande vingar omkring sig och somnar om. Verkar vara en behaglig tillvaro, fast något jobbigt att sova upp och ner.

Det är inte bara flygande hundar som bor i den parken, upptäcker efter en liten stund att jag är iakttagen. Vänder mig om och hittar den här lilla varelsen.

En liten ekorre bor där också, såg sedan att de var flera, men det var den här som var modigast och som jag fick komma ganska nära.

Kvällen kommer och det är dags för avskedsmiddag. Kan det här vara en uppmaning till oss att ha riktigt kul? 100% Pure Fun, fast med en liten pekpinne att dricka förståndigt.

Se bara så förståndiga vi är, muggarna är t.o.m vända upp och ner.

Vi behöver inte ens dansa själva får både dans och sångunderhållning.

Men vad är det Stefan försöker göra? Det ser ganska invecklat ut.

Mat fick vi också, är man i Nepal så är det Dal Bath som serveras. Som förrätt fick vi popcorn. Vi fick även liten skål med risvin, låter oskyldigt men det var starkt. Väldigt starkt.

Efter allt det roliga så kommer finalen, dags att göra rätt för sig. Får hoppas på att vår guide har tillräckligt med pengar så att vi slipper diska. Ser lite snålt ut.

Hmm, får nog plocka fram reserven.

 Så kommer vi till det allra sista på resan, hemfärden. Efter en god natts sömn, en riklig frukost och kanske en sista promenad i omgivningarna är det dags att bege sig till flygplatsen i Kathmandu. Om vi upplevde att kineserna var krångliga med sina kontroller i Tibet så var det inget mot vad nepaleserna har lyckats åstadkomma på flygplatsen.

Först köar vi in i flygplatsbyggnaden, där röntgas alla väskor och vi kroppsvisiteras innan vi får gå till incheckningsdisken. Vid den disken blir vi ombedda att fästa en liten tag från flygbolaget på handbagaget. När vi fått checka in, efter en massa bestyr med att samla in passen och dela ut dem igen, kan vi äntligen ta rulltrappan upp till avgångshallen..... Trodde vi ja! Först ska en vakt kolla att vi verkligen har satt på en tag på handbagaget sedan får vi åka upp med rulltrappan. Där ska utresehandlingarna fyllas i och sedan kan vi gå igenom passkontrollen.

I avgångshallen passar vi på att göra av med de sista nepalesiska slantarna. Personalen har tydligen koll på oss för en dam kommer fram och berättar att det är dags att gå till utgången nu. Där är det en ny röntgen av handbagaget och kroppsvisitering. Jag tror att nu är det bara att skynda iväg till gaten, men blir stoppad av en vakt som vill kolla min tag. Jag har ingen stämpel på den, han pekar på en disk dit jag ska gå för att få mitt handbagage undersökt. En disk för män och en för kvinnor. Vakten som är kvinnlig på den kvinnliga sidan går igenom alla väskor minutiöst. Öppnar och kollar varenda fack som finns och i min kameraryggsäck finns det många fack. Sedan kan jag få gå fram till vakten som kollar tagen igen och nu får jag godkänt.

Skyndar så ut till gaten för nu är jag sen och lite orolig att inte hitta för jag är den allra sista från vår grupp. De andra har redan åkt ut till flygplanet, men det var ingen fara, vid flygplanet stod alla och köade. Nu var det dags för  koll av väskorna igen och även ny kroppsvisitering. Undrar just vad de trodde att vi hade kunnat hitta och stoppa på oss på bussfärden ut till flygplanet.

Flygresan går bra och det är så vackert att få se Himalaya från ovan. Vi mellanlandar i New Delhi och ska bara checka in för att få våra boardingkort.....tror vi. Personalen från de flygbolag vi åker med är inte där. Vi ber dem att ringa efter dem så att vi kan få gå till loungen istället för att sitta i den här lilla vänthallen.

Ont om stolar är det så vi slår oss ner på golvet och det blir en lååång väntan på flera timmar innan vi kan få checka in.

Timmarna går och vi får sedan en behaglig flygresa till Heathrow där vi ska byta igen. Men ett litet orosmoment var det, när vi landat i London fick vi inte gå av planet utan alla ombads att sitta kvar på sina platser. Efter ett tag kom det två poliser in, de ledsagades av flygplanspersonal och försvann längst bak i planet. Kom sedan ut med en person som tydligen hade något otalt med lagen. Vi fick inte veta vad det rörde sig om och får väl bara hoppas på att det inte var någon terrorist. Lite obehagligt var det.

Lite väntan hade vi i London men på den flygplatsen finns det så mycket att göra så tiden gick fort. Tur var det för nu hade jag klarat mig hela resan utan att bli sjuk ända tills nu. Hade inga problem med tidsanpassningen hemma sedan eftersom jag sov i feberdrömmar i två dygn.

Tackar alla mina medresenärer och guider som gjorde resan till en så fin upplevelse, en resa som jag aldrig kommer att glömma. Tackar även alla som följt min blogg och önskar er en....

Mighty Zambezi

På kvällen gjorde vi en skön båttur på Zambezifloden. Av ortsbefolkningen fick vi lära oss att den skulle kallas för "Mighty Zambezi" och visst var det en mäktig flod så här års.

Fast först lite afternoon tea på verandan.

Sedan äntrade vi båtarna och gav oss iväg.

Bred och som sagt mäktig flyter den fram.

En hel del fåglar håller till vid floden.

Inte bara fåglar utan en och annan krokodil fanns det där. De var inte så lätta att få syn på, där de låg och mest liknade en gammal stock och när vi närmade oss med båten så slank de snabbt ner i vattnet.

Inte så långt från vårt hotell hittade vi ett gäng med flodhästar.

Jag var den enda som röstade för att vi skulle åka lite närmare dem, för att få bättre bilder. Men när jag fick höra att det skulle bli simmandes så avstod även jag, tror inte att min kamera var så vattentät.

Den här apan sitter i ett träd i Zimbabwe och gränsen till det landet går här ute i vattnet, så nu är vi alltså på Zimbabwes del av Zambezifloden.

När vi ska tillbaka stänger vi av motorn på båten och driver med strömmen. Tyst och sakta flyter vi fram smuttandes på en G&T och njuter av den nedåtgående solen och stillheten.

Vi möter ett filminspelningsteam....

...som följer efter den här båten och filmar, jag trodde först att mannen i båten har en mikrofon i handen men det är en ölflaska.

På många ställen ser man att det är mycket vatten i floden nu.

Skymningen sänker sig och vi återvänder till River club och den väntande middagen.

Resan i Afrika fortsätter, men nu utan vilda djur.

Så har vi äntligen kommit fram till gränsövergången till Zambia. Vi kommer till Kazungula, det är nästan som vårt treriksröse, fast här är det floden Zambezi som är gränsen och där strålar fyra länder samman. Botswana, Namibia, Zambia och Zimbabwe.

Vid färjelägret är det fullt med folk som väntar på nästa färja och framför allt bilar och långtradare. Känns lite konstig att vara bland så mycket folk efter att ha levt ute i djungeln så pass länge.

Färjan ser väl inte så där väldigt förtroendeingivande ut, men är tydligen stadig eftersom den bär en hel långtradare, men bara en åt gången, så köerna är enorma där vid gränsövergången.

Vi har tur som inte ska ha med bussen över floden, utan får en egen liten båt som tar oss över.

Russel håller utkik i fören.

Det börjar bli kväller nu och med den fina speglingar i floden.

Så är vi över på den Zambiska sidan av floden och där är det inte lika långa köer av långtradare, utan ändå längre köer. Det kan ta flera dagar i kö för att komma över floden. Massor av försäljare är det  också som försöker sälja sitt hantverk till oss.

Med en nervös Adam i spetsen skyndade vi iväg till passkontoret för att hinna få våra pass stämplade och visa ordnade innan de stänger. Klockan är nu 17:58 och passkontoret stänger kl. 18:00. Om vi inte hinner så får vi övernatta här.

Vi hade tur och hann in innan de stängde, mycket trevliga var de dessutom. Jag vågade inte fota där inne för att inte riskera att reta någon och inte få något visa. Nu kan vi fortsätt mot det planerade sovstället nära Livingstone. Fast först så blir vi naturligtvis stoppade i en poliskontroll. Ganska sent kommer vi fram till River Club, ett ställe byggt i bästa kolonialstil alldeles vid Zambezifloden.

Vårt rum heter dessutom Livingstone suite.

Måste säga att det var väldigt lyxigt och fint där.

Med eget vardagsrum och badavdelning en trappa ner. Får ta och fota den när det blir ljust.

Det är mörkt ute nu, så vår alldeles egna pool får vi ta och inspektera i morgon.

Bufflar och avresa med komplikationer

När vi vaknar i dag så regnar det för fullt, vi ska ut på en morgontur med jeepen så vi blir väckta vid femtiden. En lätt frukost serveras och vi upptäcker att de andra i gruppen valt att sova vidare, vi är bara två som ska iväg. Inte mycket djurliv som är vakna i regnvädret, men den här sömniga storken högt uppe i trädet ser lite skojig ut .

Eftersom det är så blött och  så lite djur att studera, så känns det lite som om även vi borde ha avstått från morgonrundan. Men sova det kan vi göra hemma, uppleva det här kan vi bara göra här.

Och visst får vi utdelning av även den här rundan, ett till djur som vi inte sett innan visar sig och vi kan pricka för det fjärde djuret av de "Big five" För visst är det buffel vi ser där borta.

Thuto och Calista  lyser som solar i ansiktet när de pekar mot bufflarna. Vi vågar oss inte så nära för det här är farliga djur med en rejäl störtkruka som huvud, och kan välta vår bil som ingenting om de blir uppretade.

Så nu ångrar jag inte att jag valde den regninga morgonturen, den femte i samlingen för "Big five" kommer vi antagligen inte få se för noshörning finns inte där vi är. Finns ett reservat i Zambia men dit kommer vi inte hinna åka. Men att ha fått se de övriga som är elefant, leopard, lejon och afrikansk buffel, är inte så illa det heller.

Det känns redan som om det regnar lite mindre, men det är nog bara våra breda leenden som sprider solsken omkring sig. Vi väcker upp en spur-wingd goose som sitter uppe i ett träd och sover.

Den blir så uppskrämd så den nästan faller ner ut trädet. Fast bara nästan.

Den här vackra röda fågeln sitter i ett annat träd.

Avresedag i dag så morgonrundan är inte så lång, vi återvänder för att packa ihop det sista av vårt bagage och ta farväl av Tubu Tree Camp.

Nu går färden mot den lilla nyanlagda flygplatsen Hunda. Det tar inte så lång tid innan vi ser det lilla flygplanet som ska hämta oss. Men vi får något betänksamt mellan ögonen när vi ser det landa. Regnet har löst upp ytbeläggningen på landningsbanan och flygplanet glider hit och dit. Det är en skicklig pilot som klarar av landningen bra ändå och får stopp på planet innan landnigsbanan tar slut. Det ser lugnt ut här på bilden, men det var såphalt och svårt att t.o.m gå där. Några halkade även omkull i smeten.

Nu väntar vi bara på det andra planet ska komma med den övriga gruppen, de som varit på Jacana. De ska hit till oss eftersom vårt lilla plan inte kan ta med alla och även  packningen, så båda planen behövs. Det stora planet kommer och har lite lättare att landa eftersom det är tyngre. Piloten av det lilla planet beslutar sig för att det är för farligt att lyfta med passagerare så bagage stuvas in där och han flyger över till Jao flyglats, några mil bort, för att vänta in det större planet. Det ska sedan  flyga skytteltrafik med oss passagerare, med fem åt gången. Första gänget hoppar in i flygplanet och de åker iväg för att lyfta.................men de kommer inte så långt för där startbanan börjar gliiiiider de av och fastnar i leran, och där sitter det.

Alla hjälps åt för att få loss flygplanet, spadar och rep hämtas och det slits rejält.

Det skottas och jeeparna kommer till hjälp också.

Ja, hur ska det här gå?

Åh hej å hå, många som hjälper till.

Till slut kommer planet loss och står uppe på starbanan igen, men piloten inser att det är för farligt att flyga med passagerare. Bara bagage får följa med.

Så nu är vi hela gänget här vid Honda flygplats istället för att ena gruppen hade kunnat stanna kvar vis Jao flygplats för att vänta in oss. Tanken var att vi skulle spara tid och kunna flyga direkt härifrån till flygplatsen Kasane nära gränsen till Zambia. Nu får vi ta bilarna till båtarna som ska transportera oss över till Jacanasidan.  Tog inte så många bilder men förtöjningen av båtarna var värd en bild tyckte jag. En liten knop i ett palmblad.

Vi får vänta en liten stund innan båtarna hinner dit, för det var ju inte planerat med båtfärd i dag. Väntetiden ägnar vi oss åt den paketerade lunchen. Över på andra sidan hoppar vi raskt över i bilarna och far mot flygplatsen. Då vill det sig inte bättre än att den ena bilen får punktering. Vi i vår bil vänder för att hjälpa till, men vi får höra i radion att de redan fått hjälp så vi fortsätter till flygplatsen. Där får vi en överaskning. Djungelbokens hela elefanthjord har bestämt sig för att ta en vandring just där. Det är ju så här man vill se dem, vandrandes på en lång rad.

Det lilla planet står och väntar, så det blir en kort paus för fotografering och så iväg. Sex timmar försenade. Det lilla planet tar fem passagerare och man sitter nästan på golvet.

Trevligt är att vi flyger väldigt lågt och ser alla djur och framförallt hur mycket elefanter det finns här.

Nu är vi på väg mot Zambia.