Caracara

Rubriken på det här inlägget säger visserligen caracara och så börjar jag med att visa en höglandsgåsfamilj. Vän av ordningen tänker väl då att det här kan väl inte vara riktigt. Men den här lilla gåsfamiljen har en del i historien om cracaran.

Caracaran är en rovfågel som tillhör familjen falkfåglar. Det här är en strimmig caracara. Lägg märke till den gula fläcken den har på bröstet. Återkommer till den.

De här stora fåglarna var inte speciellt rädda av sig och cirklade runt på jakt efter något gott att äta.

När de lyfte var det med sådan kraft att jord och grus sprätte bakom dem.

Caracaran är ingen snabb jägare, kanske därför den är asätare, men vad jag kunde se så var de ganska snabba ändå. De lurade iväg en av ungarna i gåsfamiljen på översta bilden och blixtsnabbt blev den till middagsmat.

Den lilla höglandsgåsfamiljen hade nu bara en enda unge kvar. 

Rejäla fötter och klor på caracaran.

Fåglarna var både orädda och nyfikna av sig. Den här och några till uppvaktade mig flitigt då jag åt min medhavda matsäck. Jo, den fick smaka och då kom den så nära att den hämtad matbitar mellan mina fötter.

"Krävan hos en fågel är en utvidgning av matstrupen där en större mängd föda kan lagras för att sedan spjälkas i körtelmagen, därefter "tuggas" eller knådas födan i muskelmagen med hjälp av små stenar som fågeln svalt."

Så förklarar Wikipedia vad krävan är för någonting. Man lär så länge man lever och jag visste inte innan att man kunde se krävan så här tydligt på fåglarna, det är den som den gula fläcken på fågelns bröst var.

Den här gåsfamiljen hade bättre tur än den lilla familjen som blev av med ungen.

Det kommer någon där borta.

Att stå vid relingen och se hur isen bröts sönder, se på det vidsträckta landskapet av is och åter is, var en både populär och fascinerande syssla.

Kom det dessutom en isbjörn traskandes så blev det extra spännande. Det här är samma dag som isbjörnshonan med unge kom, fast nu har det hunnit bli sen kväll. Det syns inte eftersom det är ljust hela tiden.

Den här gången  är det en stor hane som är ute och traskar. Vet inte riktigt vad han sysslar med här. Han gick fram till sprickan i isen, faller på knä och nosar ner i sprickan. Det kanske finns en doft av säl där nere.

Det kan se ut som om isbjörnen är något blasé och trött på alla isbrytare med äventyrsturister som den stöter på här ute i vildmarken. Nu är det inte så många sådana som han kan stöta på förstås, det är bara 2-3 stycken per år. Han gäspar lite förstrött, men det är bara våra dofter som den vädrar in. Med öppen mun kan den känna bättre och vi är inget annat än mat för en isbjörn.

Ser ut som om den är törstig också. Men tyvärr var det inte öppet vatten. Såg nästan ut som om den speglade sig lite i isen.

Undrar vad det var för partaj i går kväll. 

Så har den traskat ända fram till vårt fartyg, står där nere och spanar upp på all mat som hänger ut över relingen och inte kan han komma åt någon av oss. Det är en riktigt stor björn, visst är han vacker.

Besviken vänder han åter därifrån han kom, tittar lite förundrar på spåren i snön.

Tar sig en slurk vatten.

Sedan traskar även den den här nallen iväg.

Isbjörnar på isen.

Ser lite suddigt i dag eftersom jag  just kommit hem efter att fått den grå starren på öga två bortopererad. Skönt att det är över nu och sedan väntar bara efterkontrollen och skaffa lämpliga glasögon så kanske även jag kommer vara skarpögd.

Tills dess så kommer här ett minne till.

På färden mot Nordpolen så var vi några som ofta stod ute på däck och spanade, inte bara efter isbjörnar utan det var även spännande att iaktta isen och hur den betedde sig. Se hur vårt fartyg krossade isen hur lätt som helst. Oftast var det så, fast ibland var isen så tjock att Yamal var tvungen att backa och ta lite extra fart eller välja en alternativ  väg genom isen.                                                                        

Med kameran beredd står Jason Roberts ute på däck. Han är en välkänd fotograf och filmare från Svalbard. Han har många fina isbjörnsfilmer. Om någon sett den där isbjörnsungarna kommer ut ur idet på våren så är det hans film. Intressant var att få höra hur det gått till då han var ute och filmade isbjörn. Ibland blev björnarna lite väl närgångna och de var tvungna att ta till skrämskott. Han berättade att vid ett tillfälle blev han nervös att skrämselsmällaren han kastade iväg, hamnade bakom isbjörnen och skrämde den mot honom istället för iväg.

https://www.facebook.com/jason.roberts.productions

Ibland har man lite tur, för när vi står där ute och spanar och pratar kommer det plötsligt en isbjörnshona med en unge vandrandes. De är ganska långt borta men isbjörnar är nyfikna och kanske vädrar de mat, för de kommer emot oss. Nu är det inte heller mitt i natten så högtalarna larmar att det är isbjörn i sikte och fartyget stannar dessutom.

Jag förmodar att de tror att vi är en jättesäl som kan duga som mat i flera dygn, för om man kollar in på isen bakom råken så ligger det en säl där som de inte bryr sig om.

Björnarna kommer närmare och närmare och jag är verkligen glad att jag tog kameran med mig ut. Ungen är lite mer nyfiken än mamman.

Den är så nyfiken och även modig att den klättrar upp på en stor isklump som ligger alldeles bredvid fartyget. Nu är det inte bara min kamera som bränner av bild efter bild. Det smattrar och klickar från alla kameror runt omkring mig....men vad är det som händer.

Jag trycker och trycker på avtryckarknappen men inget händer, kameran vägrar att samarbeta med mig. Då ser jag, batteriet är slut. Mitt dumma nöt, jag tänkte inte på att i kylan och fukten så laddar batterierna ur sig fort. Vad göra, det blir en språngmarsch tillbaka till hytten och hämta ett fulladdat batteri och så full fart tillbaka och hoppas på att föreställningen inte är över.

Jag har tur, isbjörnarna är kvar och den lille har t.o.m lagt sig att vila en stund.

Men mamman är lite mer otålig och vill vandra iväg, hon hoppar elegant mellan isflaken.

Hon bryr sig om ungen i alla fall och vänder sig om för att se om han hänger med. Har sett isbjörnar på Svalbard som bara gått iväg uppför glaciärer och låtit ungarna följa efter bäst de kan.

Ungen skuttar efter sin mamma.

Han får liten problem då han ska ta sig fram mellan isflak och råkar men mamman är kvickt där för att hjälpa till.

De större råkarna simmar de över.

Då isbjörnen är blöt kan man se att den är släkt med brunbjörnen eftersom den är mörk under pälsen.

Eftersom isbjörnarna inte hittade något ätbart vid vårt fartyg vandrade de iväg på sin ändlösa färd.

Jag lärde mig i alla fall av mitt misstag och lämnade efter den här episoden aldrig hytten utan att ha ett fulladdat batteri i fickan. Hade Canon 5D på den tiden, när det var kallt och dessutom lite fuktig luft så laddade de batterierna  ur på nolltid. Den kamera jag har nu, Canon 1Ds M III,med den har jag aldrig haft några som helst problem med batterierna. 

Husbocken

Förut hade vi hund, nu verkar det som om vi fått en husbock istället. Flera gånger om dagen kommer han insmygandes på vår tomt och förser sig av de godsaker som finns här.

Just nu är det fallfrukten som hägrar för min vän. När han sedan ätit sig mätt drar han sig tillbaka till en vrå strax utanför grinden och ligger sedan där i flera timmar och ser ut att må så bra så. Verkar ligga och fundera på livets gåtor.

Härom dagen hade han frun med sig också, hon är lite skyggare och smyger fram. Ser nästan ut som om hon tassar på tå.

Upptäcker att jag är ute på altanen och låter plommonen vara.

Tar ett äpple istället. Mums så gott.

Sedan tycker hon att det är dags att dra sig tillbaka.

Efter en stund tycker även maken, vår husbock, att det är lite läskigt med klickandet från kameran och följer efter henne.

Med ett elegant skutt så glider han smidigt över staketet.

Men tydligen tyckte ingen av dem att kameran var så farlig ändå för nästa dag har de hittat en viloplats inne på tomten. De verkar trivas här och har valt ut den hörnan i vår trädgård till sin och återkommer flera gånger i veckan numera.

Små byar med fina hus.

Bilar man runt i Sverige och inte väljer de stora genomfartslederna ser man hur många fina små byar det finns och även hur många gamla vackra hus som skulle behöva nya innevånare.

Det var nog ganska så länge sedan som någon tankade bensin från den här pumpen.

Vid det här huset har någon huggit upp veden inför vintersäsongen.

Lupinerna blommade längs vägkanten och i år kändes det som om de bestämt sig för att visa upp sig i all sin färggranna prakt.

Kör sakta för att se dem bättre.

Kan väl hjälpa mäklaren på orten också, den här skönheten är till salu, ser visserligen ut att ha något reparationsbehov men en rymlig kåk för den kräsne köparen.

Snickarglädjen och samlingen av pinnar på verandan ingår antagligen. Numret till mäklaren kan anas på skylten för den hugade spekulanten. Vet inte om det går att ordna visning, för golvet vid ingången ser lite bräckligt ut.

Antar att ladan ingår...

och utsikten är det inget fel på.

 Bra möjligheter till fotografering av vilda djur finns också.