Morgonstund har guld ...

Väckning 5.00. Det ser ut att bli en fin dag Och då gäller det att ta vara på tiden och ge sig iväg på upptäcktsfärd tidigt. Vädret är nyckfullt här och kan slå om väldigt plötsligt.

Lite snacks har dukats fram och vi  fyller snabbt på energiförrådet i kroppen innan det är dags att äntra zodiaken. När vi sedan några timmar senare återvänder till Profesorn kommer vi få en smarrig brunch. Ingen mat får tas med iland.

Ser att pingvinerna redan är vakna och har gett sig ut på dagens första fisketur.

Några slidnäbbar har kommit ombord på besök.

Verkar som om de passar på att ta sin morgongymnastik i den uppåtgående solen.

Börjar lite försiktigt med att lyfta på en fot i taget...

... Knäna böj...

...Å så hopp!

Man blir törstig av att gymnastisera.

Jag var inte ensam ute, även Adam var vaken.Flytvästen har han redan hunnit få på sig, nu får vi skynda iväg och tvätta stövlarna och sedan ner i zodiaken. Ska bli spännande att få komma iland på Salisbury Plain. Där lär det finnas en kungspingvinkoloni.

Pälssälar och paddlar.

När man ska ta sig iland i pässälarnas domäner så måste man vara försiktig.  Här på bilden är vi visserligen på väg tillbaka till Zodiaken men proceduren är den samma vid ilandstigning. Martin står där med en paddel och viftar framför en stor pälssäl. Han har inte för avsikt att slå, utan han använder paddeln till att skrämma och mota bort pälssälarna.

Pälssälarna är inga små skygga individer utan de muckar gärna gräl och vill inte alls ha in några inkräktare på sitt revir. Spelar ingen roll om det är en människa eller en rivaliserande hane. De var dessutom många och låg överallt där vi hade tänkt gå.

Många var märkta från sina strider med rivalerna.

Inte roligt om man skulle få ett bett av dessa sylvassa tänder som dessutom aldrig har hört talats om ordet tandborste. Skulle det ändå hända att man fick ett bett så är en stelkrampsspruta att rekommendera.

Vi tågade i samlad tropp med paddelbeväpnade vakter uppför berget. Stigen vi vandrade på ringlar sig fram mellan höga tuvor av tussockgräs. Inte så lätt att se om det lurar någon pälssäl bakom dem. Jag klarade mig bra för jag hade mitt enbenstativ med mig och det fungerade lika bra som paddeln. Det var bara att vifta lite framför sälen med stativet eller slå det lite i backen så backade sälen.

Jag gick inte så fort i den ganska branta uppförsbacken och märkte att de som gick framför mig drog ifrån en aning. Tänkte att här går jag och sinkar de bakom mig, stannade därför för att låta dem gå förbi. Vänligt men bestämt avböjde de löftet om att passera med orden, det är så tryggt här bakom dig med din pinne. Tänk så mycket ett stativ kan vara bra till.

Vi var inte ensamma om att använda stigen och vi fick också se vilka som trampat upp den mellan tuvorna. Högt där uppe häckade en grupp gentoopingviner .

Nog var det värt besväret att gå hit upp trots spänningen med att se hur man skulle komma förbi alla skällande och anfallande pälssälar. Fast den här sälen verkade inte bry sig om besökarna så mycket, inte verkade den tycka att utsikten var något att beundra heller.

Men jag tyckte att utsikten var värd mödan med vandringen.

Den största orsaken att vi skulle klättra hit upp var att här uppe fanns det ett område där den gråhuvade albatrossen häckade.

Här kunde vi, utan att störa, både betrakta och fotografera dem..

Om pingviner var intresserade av vacker utsikt så skulle det kunna vara en orsak till att de väljer att traska den långa och kämpigt vägen upp från havet till sin häckningsplats. Men orsaken är nog mer att de  bygger sina bon av småsten och bygget kan inte börja inan snön smält undan. Därför läggs bona ofta högt upp på sluttande bergssidor, där det först blir barmark. På så sätt får ungarna längre tid på sig för att förbereda sig för vintern.

Det här är min tuva, våga dig inte närmare.

En kelptrut.

Vi återvänder till Professorn och drar vidare mot nya spännande mål.

Elsehul

Vi är nu i Sydgeorgien och ska snart göra en landstigning i bukten Elsehul. Innan vi får gå iland är det obligatoriskt att vara med på en genomgång om hur man förhåller sig här. Det är mycket viktigt och vi får bl.a  veta att inget ätbart får tas iland och både före och efter landstigning måste stövlar och kängor tvättas i ett speciellt definicerande bad.

Innan vi kliver iland gör vi en liten sväng förbi en strand där elefantsälar, pälssälar och pingviner håller till. Där på stranden ligger en alldeles nyfödd liten elefantsäl. Den har t.o.m en bit av navelsträngen kvar.

Livet är inte alltid så lätt för en sälunge, jag vet inte vem som skadat den här men den har blivit illa åtgången.

Det är mycket troligt att den inte kommer att kunna klara av att freda sig mot fåglarna som redan hade spanat in den.

Den sydliga stormfågeln är stor och den avvek inte många meter från sälungen.

Vid nästa strand skulle vi gå iland, här på en sten ute i vattnet satt en pampig pälssäl. Såg nästan ut som om han vaktade stranden.

Vårt mål med landstigningen var att gå upp på höjden, där det var en fantastisk utsikt över omgivningarna, men mer om det senare. Då kommer också en förklaring till varför Olle står med en paddel där högt uppe på berget.

När vi några timmar senare när kommer ner från höjden för att återvända till fartyget, sitter han fortfarande kvar på sin sten.  Det är bara vattennivån som förändrats.

Land föröver!

Efter 800 Nm och ungefär två dygn så siktar vi äntligen land.

Det första vi märker av att vi närmar oss land är att fågellivet har förändrats. Flockar av  Blue-eyed Shag flyger förbi vårt fartyg.

På svenska heter den Blåögd skarv. Den är vackert blåögd.

Pingviner har vi inte sett sedan vi lämnade Falklandsörna, men nu fullkomligt studsar de omkring fartyget.

Deras sätt att simma ser ut som om de flyger fram eller liksom studsar på vågorna och dyker ner i havet igen.

Vi närmar oss land. Blir nog en landstigning senare i dag.

Här är vår, men ännu har inte vattenfallen tinar upp, ser ut som ett vattenfall men av is.

Nedanför fallet i bränningarna leker några pälssälarna. De ser ut att ha riktigt kul.

Några andra verkar lite slöare och ligger och vilar på klipporna och spanar lite nyfiket på främlingarna  som sitter i en Zodiak och kikar på dem.

Högre upp på samma klippa är det ett myller av pingviner.

Det är macaronipingvinerna som valt att häcka där uppe. För att komma dit måste de hoppa jämfota och även klamra sig fast med både näbbar och klor för att ta sig upp för de branta klipporna.

Macaronipingvinen kallas också för gultofspingvin. Sitt ovanliga namn, macaronipingvin, har de fått av att de engelska upptäcksresande tyckte att de gula tofsarna som de har på huvudet påminner om ett populärt och pråligt klädmode i 1700-talets England som innehöll mycket ornament och tofsar i hatten, de som var klädda så kallades för macaroni.

Tittar man ändå högre upp på samma berg så ser man att där häckar albatrosserna.

"Flyg fram med fröjd mot vågens fjäll i stundens högsta lust!"

Många sjömil tillbringade vi till havs, först hände det ingenting. Bara vatten och vatten men så plötslig dök de upp som från ingenstans.

Då kom albatrosserna seglandes. Stora härliga fåglar  som visserligen inte såg så stora ut i det här stora havet. Men med en vingbredd på 3,5 meter som vandringsalbatrossen har, så inser man att de ÄR stora.

Förstora så ser du petrellerna i bakgrunden, jämfört med dem så märker namn deras storhet. Jag var i en skola och visade bilder och barnen där tyckte inte att det lät så mycket ned 3,5 meter. Då fick de dra ut ett rep på samma längd och insåg att det där var nog en ganska stor fågel. Inte någon liten mås precis.

Havet skummar och albatrosserna seglar.

 Valfågeln och albatrossen ser ut att krocka här, men trots att albatrossen är längre bort så ser man dess storhet. Valfågeln tillhör stormfåglarna och har ett vingspann på runt 40-50 cm ändå ser den liten ut jämfört med albatrossen.

Svartbrynad albatross

En till, svartbrynad albatross, lite närmare.

Även stormfåglarna svävade runt vårt fartyg.

När avtryckar fingret vitnat av köld och vind och nästan stelnat i sitt läge på knappen var det dags att gå in och lyssna på en föreläsning av Adam om våra "fenfotade vänner" . Då menade han inte fotograferade, utan individer med fenor såsom sälar och sjölejon.

Och vi går in i Konvergenszonen, kyligare vindar är att vänta.