Smutsig pingvin - ren pingvin

Brutus Östling har sagt att pingvinerna är egentligen bara rena vid två tillfällen, det ena är när de just kommit upp ur vattnet, det andra tillfället heter Photoshop.

Det stämmer säkert.

Fast ibland räcker det inte ens att vara nybadad. Men koll åt båda hållen är det bra att ha.

De flesta är dock rena och fina när de kommer upp ur havet.

Men för somliga varar det inte så länge.

Jag tycker de är så fina, smutsiga eller rena, fina är de ändå.

Fortuna Bay

Nästa landstigning  var vid Fortuna Bay.

Vi hade haft en till på en vik där albatrosser häckade och deras duniga ungar satt i bona och väntade på att föräldrarna skulle återkomma. Där var brant och jag kunde inte ta mig iland där, trassel med min fot redan då, men min make var snäll och både filmade och fotade så att även jag fick se. 

På håll ser vi Fortunaglaciären.

Tittar man noga så ser man att även här häckar det ganska många pingviner.  Det är det som ser ut som mörka smutsfläckar som är pingvinkollonier.

Vi rundar Klippan på den övre bilden och kommer till viken där vi ska göra en landstigning.

Det är lite historisk mark vi kliver iland på, det var här som Shackleton, Crean och Worsley  kom kanandes nerför glaciären efter att ha klarat av sin seglats från Elefantön och vandringen över den här ön från  Kung Haakons vik på den södra sidan för att sedan ta sig till Strömness valfångstation.

Här kan man tro att jag har blandat ihop bilderna en del, varför lägga in bilder på norska renar då det handlar om Antarktis.

De går där och betar och verkar inte alls förstå att de är på fel plats, det är ju förstås inte deras fel att de är här. Det var norska valfångare som 1911 tog hit 10 stycken renar. Eftersom de inte har någon naturlig fiende har de förökat sig så att 2012 fanns här 3.500 renar. Egentligen ska de inte vara här på Sydgeorgien, därför beslutades det att de skulle slaktas och det var samer från Jokkmokk som kom hit ner för att utföra det uppdraget.

Skulle kunna vara en björn på jakt efter ren...

...men det var bara en pälsälen som bevakade sitt revir.

Pingvinerna verkade inte bli störda eller bry sig om renarna.

Här ligger jag och solar. En elefantsälhona.

En unghane plaskar runt i vattnet och är väldig intresserad av henne men vågar sig inte fram för den stora hanen som härskar över haremet ligger i strandkanten.

Har det kommit fotografer till vår strand, då är det bäst att ställa sig i kö.

Norska renar och en norsk fotograf på samma strand, men han väljer att ha pingviner framför linsen.

En elefantsäl som charmade in sig hos mig, ingen man går fram och klappar precis men vem faller inte för de där vackra ögonen.

De här personerna hade hittat till första parkett och fick se en elefantsäl födas.

En ensam gentoopingvin som förirrat sig till kungspingvinerna.

Mätt och belåten. Av den runda magen att döma så har den här pingvinen, som just kommit upp ur havet, haft en lyckad fisketur.

Stick!!! Kom inte närmare.

He he, jag skojade bara, inte kunde den där lilla fågeln skrämma mig.

Vintern börjar släppa sitt grepp.

Professorn ligger där ute och väntar på oss, kvällen börjar bli kall och efter en mycket händelserik dag med fantastiska möten ska det bli skönt att komma ombord igen och njuta av en god middag.

Å så lite fjädervård.

Var är min mamma!

Har du sett min mamma?

Mamma!!!

 Mamma var är du!

Maaammmaaaa!

Men mamma jag är hungrig, jättehungrig!

Har du sett min unge?

Pingvinmetropolen Salisbury Plain

Vi kommer iland på Salisbury Plain. Ser mig omkring och nog finns det många pingviner här.

Fler än vad man anar vid första anblicken.

Förstora bilderna så ser det bättre ut.

Sänker blicken lite och det fullkomligt vimlar av dem, undrar hur många det är egentligen.

Det känns nästan överväldigande, vet inte var jag ska fästa blicken.

Eller var jag ska rikta kameran. Det finns så mycket att se och det myllrar av pingviner. Lite svårt att tro det men det sägs att på Saint Andrews Bay finns det fler pingviner.

För att komma fram till pingvinerna måste man först kryssa sig fram mellan de stora elefantsälarna och se till så att man inte hamnar mellan dem och vattnet för får de  för sig att anfalla så hinner man inte undan.

Modiga pingviner som tar vägen mellan vattnet och elefantsälen.

Nybadat gäng.

När de ska ner i vattnet ser det nästan ut som om de har avdelat pingviner som står och dirigerar trafiken.

För sin säkerhet så går de oftast ner till vattnet i grupp.

När de lägger sig ner och simmar liknar de mer fåglar än då de går i upprätt ställning.

Hemma igen så gäller det att hojta till ordentligt så att ungar och föräldrar hittar varandra. Kan berätta att det var inget tyst ställe det här.

Ungarna ser mer ut som små dunbollar eller om de har tagit på sig en päls. De första upptäcksresanden som kom hit trodde det var en egen art och döpte dem till pälspingviner.

Alla ungar klarar sig inte till vuxen ålder. Det är ingen gammal golvmopp som ligger där uten en av de som inte klarade sig.

Genast blir de till mat för någon annan.

Håhå ja ja, då far de iväg igen. När vi äntligen fick lite hålligång på ön så var det så kortvarigt. Jag som hade siktat in mig på en framtid som fotomodell.

Landstigning

De som varit till Antarktis känner säkert till proceduren vid landstigning men för er andra så är det ungefär så här det går till.

När vi ska iland med gummibåtarna så är det samling ute på däck, först stöveltvätt förstås, vi får inte riskera att ta med oss något till öarna här och inte heller ofrivilligt föra över något till någon annan ö, så att kliva ner i stöveltvätten är viktigt. Kö till landstigningstrappan eller det kanske heter landgång.

Fast för mig ser det mer ut som en trappa, om även om en lite vinglig sådan. Det gällde att hålla i sig ordentlig när det gungade.

Även klivet över till Zodiaken kunde kännas något ostadig. Där var det viktigt att använda sjömansgreppet, då man tar varandra om handloven istället för i hand. 

Sitta på pontonerna under färd var både skönt och praktisk om man nu inte ville fotografera något bakom sig, men då gick det bra att stå på knä och ha pontonen som stöd för kameran.

Å så iväg till nya spännande mål.

Framme vid en ny ö.

Lådorna som syns på stranden är väldigt viktiga och innehåller nödutrustning som skall användas om oturen är framme. Orsaken till deras tillkomst är en incident som inträffade för några år sedan då vädret plötsligt slog om och det var omöjligt att ta sig tillbaka till fartyget. Där vid lådorna lägger vi också av oss flytvästarna. Det är obligatoriskt att ta av den, för sedan vet våra guider om det fattas någon vid återfärden. Likaså finns det en tavla ombord där man markerar att man lämnat fartyget och även kommit tillbaka. Säkerheten är viktig och det skulle inte vara speciellt kul att bli lämnad på någon av dessa öar.

Hade vi tur stod välkomstkommiten där och välkomnade oss med utbredda armar...hrmf vingar.

Bra med vaktpost vid flytvästar och väskor.

Det är också bra att hålla reda på sina persedlar när det finns tjuvaktiga fåglar i närheten. Kan bli kallt om fingrarna annars.