Vandring i MacRitchie Reservoir Park med farligt möte.

Varit lite tyst i bloggen ett tag eftersom jag har varit i Singapore, en av dagarna bestämde vi oss för att lämna storstadsdjungeln för att vandra i lite riktig djungel. Beväpnade med flera flaskor vatten och bekväma skor så hoppade vi in i en taxi för att ta oss dit. Var lättare sagt än gjort det och tur var att vi hade tagit med oss en karta som vi kunde visa chauffören. Utan den och hans surfplatta så hade vi nog inte kommit rätt. MacRitchie Reservoir Park ligger cirka en mil utanför citykärnan av Singapore och är grön oas på 12 hektar.

Vi är ganska tidigt ute, för att ta vara på den lilla svalka som morgnarna kan ge. Som en taxichaufför sa, det är skönast på morgnarna för då är det bara 30 grader, fast vi har tur det är bara 29 grader den här morgonen. Men blev betydligt varmare sedan. Vi kom i alla fram till rätt plats och tar del av alla instruktioner för parken. Det är en hel del man inte får göra här.

Det finns tydlige chans att träffa på vildsvin också. Fast det gjorde vi inte.

Vi har ingen hund med oss, men visst är den lilla hunden på skylten söt.

När vi tagit del av all information så drar vi iväg in i djungeln.

Fast riktigt så där var det ju förstås inte, en av reglerna var att inte lämna stigar och gångvägar så vi håller oss snällt och lydigt på de anvisade vägarna.

Men vi behöver inte gå på så här tillrättalagda vägar då länge, utan det blir mer skogslikt strax.

Fåglarna kvittrar och jag hör en hel del ljud som jag inte känner igen. Vandrar på och tittar på blommor och annat som dyker upp.

Vackert gula svampar.

En svamp som liknar en ros.

Under vandringen på den här sträckan har jag hört ett ovanligt ljud, trodde det var någon slags papegoja som väsnandes. Plötsligt hör jag att ljudet kommer alldeles ovanför mig, stannar och spanar och där uppe på en gren sitter en stor ekorre. Den låter inte som ekorren här hemma utan är betydligt högljuddare. Letar i skuggorna och där är den ju, mörkt är det där uppe bland bladen men tittar man noga på den här bilden så ser man att den har koll på mig.

Här ska man ska tydligen ha koll uppåt också, inte bara för att få se någon ekorre utan även träden kan anfalla från ovan.

I en stad med ett innevånarantal på över fem miljoner innevånare så kan man inte räkna med att vara direkt ensam, inte ens i skogen. Det är många som tagit sig ut hit. De flesta gick, men en och annan sprang också, imponerande i den här värmen.

Bra med trafikregler då.

Plötsligt så blir det tvärstopp på stigen, alla före oss har stannat och några backar också snabbt. Jag ser mellan benen på folket framför att det ligger något på stigen. Jag tränger mig snabbt fram med kameran i högsta hugg, för jag anar att det är något spännande där. Visst är det något spännande,  men det vet jag inte då jag tar bilden. Synd bara att jag inte kom fram tillräckligt snabbt och kunde få en bättre bild och även få med det röda huvudet.

En man som kommer från andra hållet stannar till och berättar att det är en väldigt farlig orm. Har efteråt fått reda på att det är en blå korallorm. Vacker men fruktansvärt giftig. Den blir nästan två meter lång och har giftkörtlar som sträcker sig genom en fjärdedel av kroppen. Det betyder att den har djurvärldens största giftkörtlar, och de är fyllda med ett extremt potent gift. Om du blir biten av en korallorm så skulle hela din kropp direkt knyta sig i en enorm spasm och sedan dö. Tänk dig som en sån där kramp du kan få i vaden, fast i hela kroppen.

Korallormen är så här supergiftig eftersom den lever på att jaga andra giftiga ormar. Den måste alltså paralysera sitt offer direkt, för att inte riskera att bli förgiftad själv. Den är dessutom utrotningshotad. Lika bra att den slingrade sig iväg in i djungeln.

Nu börjar solen leta sig ner mellan grenverken och vår vandring blir svettigare och svettigare. Dessutom går det uppför så gott som hela tiden.

Det prasslar till bland träden och jag skyndar mig att få upp kameran för där är det några Long-tailed Macaque apor som hoppar runt. Vi hörde dem på flera ställen, men här var enda stället där de var så nära att det gick att fotografera.

Trots att det är så varmt är det väldigt lummigt och grönt, men så är det en mycket fuktig värme också.

Efter mycket vandrande och det mesta uppför, så har vi nått det som anses vara höjdpunkten här i parken. Det är Tree Top Walk. En promenadbro som byggts ovanför trädtopparna.

Den är 250 meter lång och man har en fin utsikt där uppe.

Det var en härlig men svettig dag ute i djungeln och regnskogen. Härifrån gångbron har vi nu mest nedför att vandra. Träffar på en liten, liten damm där det simmar omkring några fiskar.

Ser även några små, små blå trollsländor.

Ser inte så många fåglar, men hör desto fler. Många fjärilar flyger omkring i det vackra vädret.

Spännande blommor.

Vid parkens slut är det ett inhägnat område, av förklarliga skäl undviker vi att gå in där.

Vi tar istället en promenad ner till stora vägen och vinkar på en taxi, tror vi var de svettigaste passagerarna han hade den dagen. Var skönt att komma tillbaka till hotellet och ta en dusch sedan.

Huset som är en dröm

...för fotografen.

Ett lite speciellt hus.

Kul såg det ut och de jag träffade på där tyckte att det var fint.

Vet inte vem fotografen är, men gatumålarna har lämnat en signatur.

Folk på stan.

Lite bilder från en promenad i Singapore.

Ganska varmt i dag så det här är en bra uppmaning.

Vi strosade sakta runt, men inte riktigt så här sakta.

En del tyckte visst att det inte var tillräckligt varmt ändå. Sol och +34 grader skulle nog en solhatt vara lämpligare.

Då behövs det massor med vatten, här kommer en hel tunna full. Singapore är en av de få Asiatiska länder där kranvattnet är drickbart.

Välbevakat köpcentrum.  The shoppers at Marina Bay Sands. 

Lite svalka inomhus, fast han var inte där personligen.

Uppladdning.

Lek bland digitala fiskar.

Promenad över till Gardens by the Bay.

Fotvård.

-men pappa, måste jag posera så här.

Full rulle.

Ett år har gått....

De här bilderna har legat orörda nästan ett år, kände inte för att gå igenom dem eller göra något med dem tidigare. Nu har det gått ett år sedan den hemska dagen .

Jag var inte inne i stan då det hände, men visste att mitt barnbarn var inne i stan. Fick kontakt med henne och hon hade varit nära och på väg till Åhléns, hörde och såg tumultet och vände om till säker plats. 

Åkte in en morgon några dagar senare och tog några bilder innan alla blommor skulle städas bort.

Jag hoppade runt på kryckor då, men ville ändå in till stan och föreviga blomsterhavet.

Stämningen var nästan dallrande här vid Drottninggatan.

Folk kom, men igen sa något. Alla verkade ha många tankar att fundera på, sorgsenheten var påtaglig.

Blomsterhavet var enormt.

Folk kommer; stannar upp en stund i begrundan.

Läser lite på lappar som folk lämnat.

Finaste väggmålningen i Glasgow.

Sist bland bilderna från Glasgow så vill jag visa den väggmålning som jag tycker är den allra finaste. Den är så ömsint och fin, dessutom min favorit bland fåglar. Lite synd är, att kvarteret med dessa hus verkar vara på fallrepet, de flesta butiker utefter gatan var nerlagda och stängda och lokalerna gapade tomma.

.

För att mannen med fågeln inte ska känna sig så ensam så får han sällskap med några hungriga duvor.