Maggan mellan isbjörnar och pingviner
Åter till UB och transibiriska.
Vi lämnar lantlivet och återvänder till storstadslivet. På vägen åter ser vi järnvägsspåren för transibiriska järnvägen.
Vi stannar med bilen vid en liten järnvägsstation, för vår guide tror att det ska komma ett tåg snart.
...och inget från Moskva heller.
Så vi beger oss in till centralstationen i UB i stället.
Ganska tyst och lungt även där.
Ett stort lok finns det här, det är från 1949, en fin gammal årgång.
Men när vi är på väg att gå därifrån så kommer i alla fall ett lok tuffandes.
Efter besöket på järnvägsstationen beger vi oss till Gandantegchinlen klostret istället. Det tibetanska namnet på klostret betyder "Great Place of Complete Joy" och har ungefär 150 munkar boendes där.
Det här klostret har även ett eget universitet.
Vår guide Solongo ville gärna hit för att tända ett ljus, för sin mor på hennes dödsdag.
Solongo visar oss också listan över vad man kan be munkarna att be för, vid en disk lämnar men in sin önskan om bön och betalar efter tariffen på den här tabellen.
Mongolisk variant av food truck.
Duvorna på torget utanför klostret också lite heliga och man gör en god gärning då man ger dem lite mat.
Dags för lunch och så här fin är lekhörnan på den restaurangen vi åt på.
Livet vid campen.
Vad gör man på campen efter middagen och inget speciellt är inplanerat.
Man kan till exempel ta en promenad.
Ser att det finns möjlighet att rida även här, men det blir ändå promenad för oss.
Mäktiga stenformationer även här.
Man kan se hur inlandsisen räfflat stenarna.
Vid campen finns det också mäktiga stenar och klippor.
Får hoppas att den där stenen ovanför, inte får för sig att börja rulla.
Efter en promenad kan det vara skönt med en öl på altanen, såg att våra grannar hade en dunk vodka istället. Inte så konstigt att de däckade tidigt.
Hade ett litet husdjur också, men den här satt utanför fönstret.
Tänk, nu när vi äntligen vant oss och kommer ihåg var pappret ska slängas, då plötsligt är det andra regler som gäller. Fast spola ska man göra även här.
Turtle Rock
Vi lämnade inte bara UB för att titta på Chinggis Khaan statyn, här finns det mer att se. Först stannar vi vid Turtle Rock, som är en stor granitformation som ser ut som en sköldpadda. Den är 24 meter hög.
Som de flesta lite speciellt utformade och ovanligt placerade stora stenar och klippor så finns det en legend om dem. Kung Galdan Boshugtu bodde i det här området med några soldater, när han blev angripen Manchus trupper år 1600 så gömde han alla sina skatter vid eller i den här klippan. Sedan dess så dyrkas klippan och man tror att den ska ge rikedom till dem som besöker sköldpaddan.
Ja, man vet aldrig om legender är riktiga, det får framtiden utvisa.
Har man en stor dos av överskottsenergi så kan nan klättra upp i sköldpaddan också, kanske det är där som skatten finns.
Det är i skarven under huvudet som människorna i övre bilden är.
Det finns flera olika stenformationer i området.
En av de vackraste platserna i Gorkhi-Terelj National Park förutom sin natur är Aryabal meditationstemplet som inte ligger så långt ifrån Turtle Rock. Aryabal är en buddhistisk gud som lyssnar på alla mänsklighetens böner och frigör mänskligheten från lidande. Templet byggdes 1810 i form av ett elefanthuvud. Men 1937-1939 kom mongoliska kommunister till dit och förstörde det helt och dödade en hel del munkar också . År 2000 inledde buddhistiska munkar av Lamiran-templet i Ulaanbaatar projektet för att återställa detta tempel och slutför restaureringsarbetet 2004 till 2007.
Trappan som leder till templet har 108 steg, ett symboliskt tal i buddhismen.
För att komma upp till templet ska man gå medsols och på vägen upp kan man roa sig med att läsa på skyltarna med 144 styken buddiska läror.
Bra grepp med dessa skyltar för det gör att man stannar upp och får pusta lite på uppvägen, som är en långsträckt och lite seg backe.
Snart är vi framme vid det lilla templet.
Först ska vi gå över en gungig hängbro.
Munkar från Lamiran tempelet kommer ibland hit för religiös service och de flesta dagar under året är det öppet för besökare och turister, som vill tacka gud och meditera.
Dags att gå ner igen, men glöm inte att beundra utsikten.
Skön vandring ner genom lärkskogen.
När vi ändå är ute och åker så passar vi på att besöka en slags rituell påle.i
Det är ett slags vänskapsförbund med ett ryskt folkslag, de kommer hit årligen för religiösa riter.
Sedan är det dags för middag.
Chinggis Khaan
I dag lämnar vi storstadsjäktet igen, visserligen känns UB något sömnigt i dag. Det är helgdag och fortfarande Naadam, men många har lämnat stan för några dagar ute på landet. Tävlingarna pågår fortfarande i de tre grenarna, men vi har lite kvar som vi vill utforska.
Man behöver inte åka så många kilometer för att vara ute på landet. Här utanför storstaden finns det stora begravningsfält.
Det första vi vill se är den stora statyn med Djingis Khan, eller Chinggis Khaan som hans namn stavas och uttalas här.
Chinggis Kaahn behöver kanske ingen närmare förklaring, men för de som eventuellt missat den historielektionen så var han mäktig krigsherre på 1100-talet. Förutom att han var världens störste erövrare så var han också en av de råare. Han var kropsligen väldigt stor, men hyllas i Mongoliet även som en stor hjälte. På många platser finns det statyer av honom och här strax utanför Ulaanbaatar har man rest en 40 meter hög staty.
Den kan man gå in i och gå ut på hästens huvud. Det gjorde vi.
Där uppe har man en fin utsikt över området.
Där nere står några i Chinggis armé och väntar på sin härförare.
Man har även tillverkat Chinggis ridpiska, i storlek som passar statyn.
Här har vi honom i egen hög person.
Här träffar vi också på hans fyra söner. Det här är den förstfödde Zuchi (Jochi) , han föddes när Chingis var 16 år.
Tsaagadai (Tjagatai) är hans andra son.
Tredje sonen Uguudei (Ögödei).
Slutligen den yngste sonen Toulul (Tolui) han är far till Khubilai Khan.
Det där med att Chinggis bara hade fyra söner är en sanning med modifikation. Forskning kring mitokondriskt DNA har visat på att över 0,5 % av alla nu levande människor kan bära på hans gener. Vilket skulle innebära att 1 av 200 människor i världen härstammar från honom. Nästan 8% av männen i det forna mongolriket har i stort sett identiska y-kromosoner med en liten avvikelse ("markör") som antas härröra från en av Djingis khans förfäder. Kromosomerna har spridits genom Djingis och hans söners stora harem och deras övergrepp mot kvinnor i de erövrade folken
Här tronar Chinggis med sin fru Byrthe, som han förlovade sig med som trettonåring.
Vi går ut igen och blickar upp mot den höga statyn.
Nere vid parkeringen håller turistmagneter till, det är många som vill känna sig som en riktig krigare och få posera med en örn.
Så som Chinggis krigare gjorde.
Vi åker till vår tolfte och sista Ger camp.
Här är det näst intill hotellstandard i Geren, golvvärme, men sandfyllda kuddar.
Invigningen av Nadamfestivalen.
Äntligen är det dags för invigningen av festivalen, vi har tur som har våra sittplatser under tak, för regnet hänger verkligen i luften.
In tågar musikkår och soldater.
Det är pampigt värre när hela arenan fylls med folk och hästar.
Allt speakerljud är på mongoliska, så vi andra får gissa oss till vad som händer. Plötsligt rusar alla fotografer åt ett och samma håll, i alla fall de som förstår vad som ska hända.
Jag zoomar in platsen framför fotograferna och upptäcker att dit upp på scenen, har den mannen som jag strax utanför arenan höll på att springa omkull kommit. Då visste jag inte att det var mongoliets president som nästan snubblade över mig. Nu vet jag att mannen där nere i blå rock och hatt är presidenten. Han håller ett invigningstal.
In kommer en massa folk och jag får nästa en känsla av att vara på en OS-invigning när elden tänds. Klicka på länken här så kommer du till en liten filmsnutt. Elden tänds.
Flera drönare cirklar över arenan, tänk om jag fått ha med min där också. Men det är bara arrangörerna och TV-utsändningen som får det.
Det händer saker hela tiden och vi kan mest bara gissa oss till vad det är.
Det här förstår jag att det ska symbolisera den fermenterade hästmjölken. Hästmjölk hälls i sådana här skinnsäckar, varje gång någon går förbi den inne i Geren så drar man pinnen upp och ner några gånger. När den är klar har den samma konsistens som yougurt och är lika stark som öl.
Samtidigt paraderar olika figurer och skulpturer på löparbanan, de här under är bara en bråkdel av dem.
Det här är inte så svårt att förstå, utan det är berättelsen om renskötarfolken och deras liv.
En till filmsnutt här HÄR
Det händer saker hela tiden och mycket av det handlar om livet i Mongoliet, både nu och förr.
Varför de här dansar och skakar på trädet, vet jag inte men det mesta nere på arenan är både underhållande och fartfyllt.
Mera parader och det här ska nog vara från förr.
När det är dags för barnen att komma in så börjar det regna, en rejäl skur kommer. De som sitter utan tak får det rejält blött.
Men barnen är tuffa och genomför sitt program. De är utklädda till olika djur, de bruna är kameler.
Ut ur hästen kommer ett gäng med små brottare.
Som avslutas med att de använder de vuxna som dominobrickor. Effektfullt när de faller en efter en.
Nu är det dags för de olika yrkeskårerna att visa upp sig. Här följer några av dem.
Hela tiden är det musik, ibland även sångare. Då det är välkända mongoliska sånger så sjunger publiken med i.
När poppartisterna äntrar scenen så blir det riktigt fartfyllt.
Då dundrar ett gäng ryttare in i en väldig fart.
Förutom att rida fort så utför de konster på hästryggen.
Kameler måste ju vara med också.
Alla medaljprydda är ju för härliga, skulle vara intressant att veta vad de gjort för att få alla dessa medaljer.
Mödrarna får medaljer när de fött fyra barn, det vet jag.
När hela invigningscermonien är avslutad, då är det dags för brottarna att komma in. För nu börjar deras tävling och vi lämnar stadium för att åka iväg och äta lunch och se på hästkapplöpningen.
Mycket bilder blev det och ändå är det här bara en bråkdel av allt som var och hände. Det var verkligen en fantastisk upplevelse att få vara med på. Trots den rejäla regnskuren som kom så var ändå stämningen hög.