Maggan mellan isbjörnar och pingviner
Att fånga in en häst.
Att vara en tuff häst i Mongoliet och bli avdelad till att bära tutister i en stilla lunk måste väl i ett hästsinne anses vara rejält trist och kanske även förnedrande, det är väl klart att man försöker sig på en utbrytning då och vill fly till friheten.
Hästskötarna tycker inte att det var någon bra idé och gör tappra försök att fånga in rymlingen.
Hästkillarna är unga, bara barn i mina ögon, men de ser ut att lyckas med infångandet.
Ha, ha, tycks hästen tänka och gör vilda krumsprång.
Dammet yr och en stund ser det ut som om hästen ska vinna.
Men hur tuff hästen än är och hur lockande friheten än känns, så är det de unga pojkarna som vinner.
Föregående --- nästa
Yol valley en svalkande upplevelse.
Vi ska iväg till Yol valley, en vacker kanjon där det finns is som inte smälter trots ökenvärme. Att se is mitt i sommaren är väl inte så upphetsande för oss nordbor, men dalen är en mycket vacker kontrast mot den torra öknen runt omkring. Som att komma till en grön oas.
Många djur lär det finnas i de omkringliggande bergen som leopard, lo, mård, vita gazeller, björn, stenbock och andra däggdjur. Men dessa lär vi inte se för de gömmer sig uppe i bergen och dit upp tänker vi inte klättra nu.
Lite ovanliga skyltar får jag här till min samling. Jaga får man alltså inte göra här.
Vad den här skylten betyder har jag dålig koll på. Förbjudet för stenbocken att vistas här eller så får vi inte sikta på den. Fritt fram för tolkning.
Den här skylten har jag inga problem med att förstå, men lite mer problem med att förstå varför den är uppsatt. Helt klart får man inte hugga ner några träd, problemet är bara att det FINNS inga träd att hugga ner. Alla de här skyltarna sitter på väg in i nationalparken.
Det finns en hel del djur som går lösa och betar. De är inte vilda utan ägs av någon.
Vi kör en bra bit in i kanjonen och parkerar för att sedan ta en promenad längst in där isen ska finnas.
Vi är på en höjd av ca 2500 m.ö.h och det känns när man går att det är lite lättare att bli andfådd här.
Här i dalen är det inte lika torrt som på övriga ställen i Gobiöknen, finns till och med några vattenpölar.
En liten bäck ringlar sig fram, den får vi hoppa över några gånger eftersom stigen också slingrar sig fram och korsar bäcken då och då.
Trots att vi insett att de vilda djuren håller sig undan där det finns folk, så kan jag ändå inte låta bli att spana efter de vilda stenbockarna. Men ingen vill visa sig.
Jag får nöja mig med kossorna, inte så dumt det heller. De har ju så snälla och vackra ögon.
Vi går och går och jag börjar nästan undra om det finns någon glaciär eller is här.
Bäcken fortsätter i alla fall att göra oss sällskap och vattnet bör ju komma någonstans ifrån.
En del väljer att rida upp till glaciären, de som sköter om hästarna och hjälper turisterna är barn. Inte så konstigt här, där man lever med hästar och lär sig rida redan som mycket liten.
Där jag nu går och njuter av den vackra naturen och samtidigt spanar efter vilda djur så får jag syn på att det kilar omkring små råttor i gräset.
Fast när jag tittar närmare på dem så inser jag att det inte kan vara råttor, de har inga svansar och liknar ett mellanting av marsvin och liten kanin. Det där med kanin är inte så dumt ändå, för det visar sig vara pipharar. Söta är de och snabba med att kila ner i sina hålor.
Hur söta de där små djuren än är så får jag skynda vidare för att hinna med maken och Solongo.
Det är varmt, men lokalbefolkningen går ändå i sina läderstövlar och långa rockar
Bäcken blir nu bredare och lite mer vatten är det i den.
Långt in i dalen sitter den här mannen och säljer sina snidade figurer.
Just nu håller han på att snida en pytteliten mus. Tyvärr hade jag inga pengar med mig, annars hade den lilla musen fått följa med mig hem.
Nu har vi gått länge, länge och än skymtar vi ingen is. Bara mer vatten.
Men så plötsligt runt nästa krök, där är den ju...isen.
Männen som testar isens hållbarhet, har tagit rast. De håller på och bygger nya toaletter borta vid parkeringen, men ville också se isen.
Den är tydligen hållbar, men ser ganska skör ut så här underifrån.
Det är varmt här, även om det kyler och svalkar lite från isen, men vi ser att den smälter hela tiden.
Det droppar rejält på undersidan.
Isen är nu sedd och förevigad och det är dags att gå tillbaka.
Några pipharar underhåller oss på återvägen.
Bäst att njuta lite extra av allt det gröna innan vi kommer tillbaka till den torra karga delen av Gobi.
Vi fick en lång och skön promenad. Det är inga tillrättalagda stigar här, så stadiga skor är bra att ha. Damen i blå kjol, hade bara sandaler på sig hon halkade och föll men hade tur och kunde resa sig upp igen utan några brutna ben. Bara lite skrubbsår.
föregående --- nästa
Vilse i öknen och Tsagaan Suvarga
Efter att ha kollat in staden Tsetserleg så bär det av ut i öknen igen. Vår chaffis Amdraa sjunger och trallar med i bilradions låtar och vi får veta att de flesta sånger här handlar om kärleken till föräldrarna och naturen. Den sång han nu trallar med i handlar om en kamel som tappat bort sin lilla unge och hur tårarna trillar, men av musiken att döma så kommer de nog hitta varandra igen.
Vägen rakt ut i öknen är en genväg till vår nästa camp, fast genvägar kan tendera att bli senvägar och då vi snurrat runt här ett tag och bytt mellan olika spår, så börjar vi undra om vi är vilse. Inte lönt att fråga den lilla jungfrutranan omvägen.
Det är den minsta av tranor och mycket mindre än de tranor som besöker oss i Sverige. Vi lämnar tranan och kommer till en bosättning.
Tänker fråga efter vägen där, men ingen är hemma. Dörrarna på deras Ger står på vid gavel, så gör man här. Gästfriheten är stor och de öppna dörrarna betyder att den som kommer förbi är välkommen in, får ta för sig av vad som finns att äta och dricka.
Vi åker vidare och hittar en till bosättning, där är en person och en ettrig hund hemma. Efter lite artighetsfraser berättar den mannen att de håller på och flytta. Växtligheten är för dålig och de har inget bete till djuren. han vet i alla fall var vår camp ligger och sedan tar det inte så lång tid innan vi har den i sikte. Om vi var vilse? Oh nej, Amdraa försäkrar att han hela tiden visste var i var.
Det blir en sen lunch, men det godaste av maträtterna i dag är något som heter khuuser, eller hästskor. En köttfylld pirogliknande maträtt.
Sedan installerar vi oss i Ger nummer 2.
Den är lite enklare inredd men här har vi fått mjuka kuddar. Istället för den traditionella stenen som håller fast takringen är det en krok i golvat och ingen lyx med lyse eller att ladda batterier. Ladda kan vi göra ikväll inne i matsalen då strömmen slås på mellan 20.00 och 22.00.
Efter det beger vi oss till Tsagaan Suvarga eller ”white stupa” som den också kallas för. Det är en stor klippa som på håll lite liknar ruinerna av en gammal stad.
Men det är leravlagringar i många färger. För några miljoner år sedan var det ett stort hav här, när havet torkade upp skapade väder och vind detta landskap.
Vi beger oss in i landskapet för att titta lite närmare på klippan.
Det är ett spännande landskap i mångskiftande färger, att det varit havsbotten kan man se eftersom det finns snäckskal i jorden.
Stigar ringlar sig fram mellan den kuperade marken.
Ljuset och färgerna skiftar beroende på från vilket håll man kommer.
Det går relativt lätt att klättra upp för att komma upp ovanpå klippan, men marken är grusig och det är lätt att halka. Jag är lite feg för att gå nedför i sådant underlag och avstår från klättringen upp. Finns nog med backar på den här sidan att halka i ändå.
Och vem skulle annars fota dem där uppe på toppen annars.
Vad jag inte visste var att från andra hållet kunde man köra ända upp, så jag hade aldrig behövt gå den vådliga vägen nerför. Men jag fick en fin promenad och även bild på vår bil när den kom ner.
Vår chaffis Amdraa visste att det fanns grottor i närheten och de ville vi också kolla in.
Efter lite letande så hittar vi grottorna.
Klart att de måste utforskas lite närmar.
Det är trånga och långa gångar där inne så vi avstår från att krypa igenom.
Dags för middag och att återvända till campen för natten.
Den här campen är också liten och familjeägd.
När jag tassade upp i mörkret på natten för att gå på toa, så upptäckte jag att under de solcellsladdade lamporna var det populärt för igelkottarna att hålla till. De mumsade på insekterna som drog sig till ljuset. Blev inga bilder, eftersom det var lite väl mörkt och så brukar jag inte ta med kameran på liknande nattliga promenader.
Gulliga barn som var hemma på sommarlov.
Min lilla maskot ville också vara med.
föregående -- nästa
Öknens faror.
Gobiöknen är en av världens största öknar som med en medelhöjd av cirka 1 000 m över havet upptar större delen av Mongoliet. Den svenske forskaren Sven Hedin var med och kartlade Gobiöknen, den östra delen var då outforskad medan den västra delen var ganska väl känd. Hedin kom med kunskap om den första gången 1897. Även den svenske upptäcktsresanden Lorenz Lange vandrade genom och beskrev Gobiöknen redan 1715 på uppdrag av Peter den store.
Gobi betyder "vattenlös plats" och bara det säger lite om hur tufft det är för djuren som lever där, dessutom är det snö och kallt på vintern och det kan bli ner till -40 grader C. Även om det kommer snö så gör vindarna att det torkar upp väldigt fort.Jag förundrades många gånger över att de kunde hitta något att äta över huvud taget. Alla klarade inte heller de tuffa förhållandena.
Fast vi får en bra frukost innan vi ska ge oss ut på vägarna igen. Men undrar vad Solongo fick, hon ser lite förundrad ut.
Min frukost var det inget fel på. Stekt ägg och mongolisk pannkaka.
Den vanligaste frukosten i Mongoliet är annars den här. Fårkött kokt i buljong med pasta, den frukosten brukade chaufförerna välja. Det ser inte så gott ut men smakade inte så illa och hade varit godare om köttet fått koka mer.
Stärkta av maten ger vi oss ut på vägarna igen, ja vägar och vägar, ibland är det lite svårt att veta om det är någon väg vi åker på eller om vi faktiskt bara är ute och snurra i öknen. Men hur nu Amdraa än bär sig åt för att hitta så kommer vi fram dit vi ska.
Kargt och torrt landskap men jag tycker det är vackert.
En stor och givande del av resandet är mötet med människor och deras sätt att leva. Människorna här i Mongoliet är dessutom så vänliga och sociala. Här träffade vi på några män som var ute för att se till sina djur.
En av deras hästar hade det riktigt besvärligt, den skulle de hämta till en annan plats.
Först ska de försöka få den att dricka lite.
Det går lite trög, kanske är den för trött, men till slut när de motat bort korna så dricker den ordentligt.
Medans korna också dricker sig otörstiga får vi en pratstund med dessa nomader, fast vi måste prata via vår guide för ytterst få kan engelska här.
Getterna uppe på kullen får mig osökt att tänka på indianer och bakhåll. Som tur var ,så var dessa getter fredliga.
Jag gillar det här karga ökenlandskapet, kargt och sterilt men ändå så varierande. Skulle nog kunna fylla ett helt minneskort med bara landskapsmotiv, men vi har minst fyra timmars bilfärd framför oss och vill hinna se mer på turen till nästa Ger-camp.
Kolgruvorna är inte lika vackra. Det är ofta utländska företag som driver gruvorna i Mongoliet. Visserligen ger de arbete åt befolkningen, det dras vägar och el till samhällena i närheten men för även med sig en hel del problem. Det går åt mycket vatten för gruvdriften så det blir vattenbrist i ett annars så torrt landskap och då minskar betet för djuren. De floder som finns förorenas och lastbilar och maskiner river upp damm, damm som ger andningsproblem. Så även om landets BMP ökat med 17% så sker det på bekostnad av miljön.
Plötsligt när vi åkt timmar utan att se någon människa kommer vi fram till en dalsänka och där nere breder en stad ut sig. Överraskningseffekten var stor.
Där stannar vi för en bensträckare och för att kolla in det lokala utbudet i Tsetserleg. Trodde det här var Seven eleven, men det var ett caffé.
Kul tavla som de hade där inne, där all världens kändisar och händelser finns med på en och samma bild.
Men vi måste in och kolla den lokala butiken också. Öppet från 8.00 till 24.00 med en timmes lunch.
Lite urplockat på hyllorna, men livets nödtorft som Toblerone och Baileys finns det. Ja, en Snicker också för den riktigt godissugne.
Korv får vi ofta till äggen vid frukost, här är det bara att grabba sig en näve och gå till kassan för att betala.
Små plastdosor att sälja smöret i är inget för mongoler.
Man blir lätt törstig i värmen och på de hyllorna är det välfyllt.
Bäst att bunkra ordentligt när man har långt till affären.
Varför inte passa på att köpa en potta eller en ny hink samtidigt.
Vi lämnar butiken och far mot nästa Ger-camp. I början på vistelsen så undrade jag över alla dessa plank i Mongoliet. Plötsligt ute i ingenstans så kunde det vara ett område som var inhägnat och så bara tomt innanför. Men frågar man så får man veta orsaker, alla mongoler har rätt till en egen liten markbit. Kommer jag ihåg rätt så är det en halv hektar som de får. Slår man upp ett plank eller hägnar in så vet alla att den marken äger någon. Vill man bygga så kostar det att ansöka om bygglov, i övrigt är det en medborgerlig rättighet.
Föregående -- nästa
Förstörda kloster, kamelkaravan och en liten ökenråtta.
Efter lunchen hoppar vi in i vår bil igen för att utforska omgivningarna. Det ska finnas ett gammalt kloster i närheten så vi beger oss iväg för att leta reda på det.
På vägen träffar vi på en kamelkaravan. Kamelerna här i Mongoliet är de som vi kallar för "riktiga" kameler. Det vill säga, de har två pucklar. Det här är inga vilda kameler utan det är någon som äger dem och de går lösa ute på bete, fast man kan verkligen undra vad de hittar för något att äta här ute i grusöknen.
Vi ska besöka en plats där ett litet kloster från 1700-talet har legat men som blev förstört av komunister på 1920-talet. När vi nu reser runt här i Mongoliet så upptäcker jag hur fragmenterade mina kunskaper om landets historia är. Minns inte att vi läste något om det under min skoltid, Djingis Khan, eller Chinggis Khaan som han kallas här har vi nog alla hört talats om, men det är 1200-tal det, men resten av landets historia vet jag inte mycket om. Vår guide är kunnig och försöker efter bästa förmåga att berätta om sitt lands historia, mongolerna kan sin historia och är väldigt stolta över sitt land.
Men för att göra en lång historia väldigt kort så hade man en buddhistisk regent, Bogd Khan. Khan är mer som vårt kung och inte ett efternamn, något som man utses till eller som i Bogd Khans fall, anses vara en reinkarnation. När Bogd Khan dog 1924 utropades Mongoliska folkrepubliken och kommunister tog över makten, proklamerade att inga fler reinkarnationer skulle hittas för att förhindra en religiöst utsedd efterträdare till Bogd Khan och slå till mot det inflytelserika buddhistiska prästerskapet. Det var nu som massakern på kloster och munkar började.
Det här lilla klostret som låg i en bergsskreva ute i Gobiöknen hade bara några få munkar, de jobbade med att översätta böcker från tibetanska och även undersöka religiös filosofi och medicinsk vetenskap.
Information om det finns att läsa om på den här tavlan, bara att lära sig det kyrilliska alfabetet först och även mongoliska. Kan väl inte vara så svårt.
Lite hotfull ser den här stenen ut, kan det vara en varning från de gamla munkarna om att vi ska gå varligt fram i deras forna kloster.
Det finns inte mycket kvar av klostret och de har verkligen hittat e undangömd plats för att bygga det på.
Klostret förstördes och munkarna som bodde där dödades.
Det går att ana lite av färgsättningen.
Folk som kommer hit bygger stenhögar och dekorerar träden med silkessjalar. Stenhögarna, som anses lika heliga som stupor, går man runt tre varv medsols och ber om lycka och välgång till sig själv och sin familj.
Sjalarna i träden försöker de munkar som kommer hit, att plocka bort eftersom de förstör träden.
Det är nu jag upptäcker att vår guide har en förkärlek för berg och höga höjder, finns det en högre kulle eller berg i närheten så ska vi upp på den och beundra utsikten. Börjar ana att det här kommer att bli en träningsresa, lite extra jobbigt att gå uppför eftersom vi inte är vana vid höjden ännu. Medelhöjden i Mongoliet är ca 1500 meter över havet och vi befinner oss nu på den medelhöjden.
Även en guide kan bli lite trött.
Vi lämnar det lilla klostret och de vackra bergen...
...kommer till ett annat kloster som även det förstördes på 1920-talet då kommunisterna gjorde sitt bästa med at utrota buddismen och dess munkar.
Husen och ruinerna är även här från 1700-talet, men här håller man på med att återuppbygga och restaurera.
Det har en pampig en ryttarstaty av en revolutionärhjälte.
På väg därifrån träffar jag på en liten ödla.
Tillbaka vid vår Ger-camp och i väntan på middagen försöker jag bekanta mig med våra grannar. De har inte byggt sig någon Ger utan har sitt hem under stenplattorna i gången. Försiktigt kikar någon upp på bakre sidan av stenplattan, men dyker snabbt ner igen när den får syn på mig.
Men jag vill ha lite bilder på den lilla ökenråttan så jag hämtar pallen i vår Ger och sätter mig och väntar. Det gör nytta, för nu kikar den ut på andra sidan plattorna.
Dyker ner i sitt hål igen för att om en liten stund kika upp på andra sidan igen.
Så håller den på ett tag och jag undrar lite stilla vad det betyder då en råtta viftar på svansen, är den arg som katten eller glad som hunden?
Men nu har den blivit så modig att den kommer fram helt och hållet.
Och se där, här visar sig hela lilla familjen ökenråtta.
Middag nu och sedan sova på de sandfyllda kuddarna och vidare i morgon mot nya mål.
föregående --- nästa