Fairy pools

Från Talisker är det inte särskilt långt till en plats som heter Fairy pools. Vägen är som ni ser väldigt smal och eftersom det är ett populärt ställe att åka till möter vi bilar ganska ofta. Det har också precis dragit förbi en rejäl regnskur, men den avtar under färden. 

Det är fler som är på väg dit och man kan ju bara hoppas på att parkeringen räcker till. 

Vi passerar genom ett område med skog och får förstås stanna på en mötesplats. Himlen ser olycksbådande ut men det har slutat regna.

Här har man gjort i ordning en rejäl parkering (med avgift) och dessutom en extra för husbilar. Vi ska promenera på stigen som slingrar sej genom det gröna landskapet. 

Solen glimtar fram ibland och det blir snart varmt, regnjacka av alltså. De som är på väg tillbaka och har uppförsbacke är ordentligt varma. Längs vägen möter vi en tjej klädd i bikini och en täckjacka! Besynnerlig klädsel för en sån här tur, men det får sin förklaring.

Fairy pools är en serie mindre vattenfall där det på vissa ställen bildas pooler med kristallklart, grönskimrande vatten.  

Här kan man se hur klart vattnet är och kallt, antar vi förstås.

Vi följer vattendraget och ser på ett ställe ett bylte med kläder. Kort därefter ett tjut. Det är inte "fairies" men däremot två tjejer som badar i en av de större poolerna.

Jag testar en längre slutartid och tjejerna sitter rätt stilla. Det kan inte vara så rysligt kallt för då skulle de inte stanna kvar i vattnet. 

Jag noterar att det bara är tjejer som badar. Promenaden så här långt är ca 2,5 km och mer än hälften är uppförsbacke så man får upp värmen, men att bada känns ändå inte så inbjudande. Jag förväntar mej att hitta någon sägen eller annat som gör att man ska bada här men det verkar inte finnas. Fairy pools är bara en vacker plats som många vill se och vissa absolut vill bada i. 

Här vänder vi, och tar på regnjackorna igen. Det kommer inga skyfall, tack och lov, med vinden sveper ner längs promenadvägen och nu får vi nedförsbacke. Lätt promenad fram till sista stigningen mot parkeringen. 

Vid parkeringen betar får i sluttningen och jag passar på att fotografera de pampiga fingerborgsblommorna som växer överallt. 

Vi kör tillbaka mot Broadford och solen kommer fram igen. Det uppstår en diskussion om huruvida de vita prickarna på den gröna sluttningen är får eller stenar. Jag hävdar att de är får. 

I Broadford går vi en sväng och besöker bl a en lokal konstnär och hans katt. Det är lågvatten och då ligger båtarna på land. 

Vi går till samma restaurang på kvällen, Claymore, och vi får vänta lite längre denna gång. Det går inte att boka bord utan man får vänta på sin tur eller gå någon annan stans. Vädret är nu så fint att vi kan sitta ute med kalla drycker och vänta på vårt bord. Den här kvällen tar alla andra i sällskapet det jag åt igår och jag väljer en hummersallad. Hummern serveras varm med vitlökssmör och är perfekt tillagad. Kameran är kvar på rummet så sambon får ta en bild med telefonen. 

Hälsningar Lena

Skye

På Broadford B&B kunde man förstås få en "full scottish breakfast", som kan se ut ungefär så här. Det som skiljer från en engelsk frukost är black pudding och haggis, som ligger bredvid korven, och "tattie scone" bakom ägg och bacon. Det är något brödliknande gjort på potatis (tattie) misstänker jag. Jag vill väldigt gärna ha vita bönor i tomatsås också och det kan man absolut få även i Skottland. Ett par stora koppar te med mjölk, rostat bröd (fast man egentligen inte orkar) och en rejäl klick HP sås tycker jag hör till. Efter en sån här frukost behöver man inte äta lunch, man blir inte hungrig förrän framåt sex på kvällen. Ville man inte ha en fullt så stor frukost var det mycket populärt att servera äggröra med kallrökt lax, en förträfflig kombination.

Efter frukost skulle vi ut och upptäcka Skye. Vädret såg lovande ut och solen tittade fram. När min sambo startade bilen utanför vårt boende lös den röda lampan för oljetrycket. Det har jag inte varit med om sedan "skrotbilsägartiden" och aldrig med en hyrbil. Dessutom hade de ju gjort en säkerhetskontroll som tog 45 minuter! Vi såg nog bara två mackar på Skye och den ena råkade ligga nästan mitt emot vårt boende. Alltså var det lätt åtgärdat. Om det hade hänt senare under dagen hade det blivit betydligt mer problematiskt. 

Vi körde ut på Skyes huvudväg mot Portree och landskapet var otroligt vackert. Det liknade Norge men topparna hade inte någon snö och det var större variation av barrträd (och andra växter) än man ser i Norge. En skotsk flagga vajar i vinden. Vägen är krokig och vägrenen obefintlig (som i Norge) men det är skyltat 60 miles/h, vilket är nästan 100 km/tim! 

Vi kör längs vatten och gör korta fotostopp där det går. 

Molnen drar ihop sej och det är dax för regnjacka på. 

På väg mot Portree passerar man Sligachan old bridge. Enligt en legend ska man ligga ner och doppa ansiktet sju sekunder i vattnet och sedan låta det torka naturligt. Då ska man belönas med "oändlig skönhet". Det är precis vad dessa personer håller på med.  

Bakom bron finns en vacker bergstopp men just när turisterna förvunnit täcks i stort sett hela toppen av låga moln. Skye har blivit ett mycket populärt turistmål och den väg vi färdas på är tillräckligt bred för turistbussar. De stannar förstås här.

Portree är Skyes största stad med ca 2300 invånare, vara ca 900 pratar det keltiska språket skotsk gaeliska. Det här är en känd vy men det finns inte en utkiksplats här utan vi står tryckta mot en stenmur på huvudvägen, i en kurva, fotar snabbt samtidigt som vi hoppas att det inte ska komma en lastbil.

På en tvärgata till den enda huvudgata som finns hittar vi en butik som specialiserat sej på gin, men för säkerhets skull har de även en del whisky. 

På Skye finns flera whiskydestillerier, det mest kända är Talisker. Vi är på väg dit men undrar om vi har kört fel. Vägen är visserligen asfalterad med det är enkelfil med mötesplatser. Vi funderar över om man inte har större transporter såväl till som från ett destilleri som är så känt som Talisker. Kan en turistbuss köra in här, kanske...Vi möter tack och lov ingen.

Talisker är stort och vi har tur som får en plats på parkeringen (som inte är så stor). Vi har inte förbokat någon rundtur för har man sett ett eller två destillerier förut inser man att de ser ganska lika ut. När vi frågade fanns det inte heller någon plats denna dag. Nåväl, det gjorde inte så mycket.

Vi passade dock på att göra en provning och vi delade den på fyra (egentligen tre + en chaufför). Man behöver inte så mycket för att uppleva smakerna. Vi valde den 18-åriga som fått pris som världens bästa whisky 2007, Talisker Wilder Seas och Talisker Port Ruighe. Jag föredrog den 18-åriga men åsikterna var lite delade. Man måste gilla rökig whisky för att uppskatta dessa. 

Alla hade inte ätit en "full scottish" till frukost och eftersom vi insåg att middagen antagligen skulle bli rätt sen såg vi oss om efter något lätt att äta. En liten skylt som pekade uppför en brant, mycket smal backe utan mötesplatser, hade texten "Seafood". Det visade sej vara ett ganska stor plåtbyggnad där man kunde äta ostron men som även hade himmelska räkor, hummer, havskräftor mm. Maten serverades i papperstråg, med "chips". Solen tittade fram och vi delade på två tråg stående utomhus. När vi skulle tråckla ut bilen från den lilla parkeringen, som dessutom lutade kraftigt, förstod vi varför en del av gästerna valt att gå uppför backen till fots.  Vi hade ett resmål till denna dag och gav oss ut på de smala vägarna för att hitta till Fairy Pools, det får komma i nästa inlägg.

Hälsningar Lena

Skottland och fram med regnkläderna

När jag vaknar vid halv sju och tittar ut ser det definitivt ut som Skottland utanför kupéfönstret och det regnar. 

Frukosten smakar mycket bra. Det är någon slags omelett med potatis och rökt lax samt hollandaisesås och bakade tomater. Man hade förstås kunnat få en "full scottish  breakfast" men jag antog att vi skulle få möjlighet att äta det senare under veckan och valde detta som kändes lite lyxigare. Frukosten ingår när man har egen kupé på Caledonian sleeper. 

Landskapet utanför är vackert men blött. Man kan dock se spår av att det har varit varmt och soligt även här, precis som i London. De senaste två veckorna har det varit värmebölja med strålande sol varje dag. Det får vi veta på biluthyrningsfirman i Inverness, där vi får vänta extra länge när de gör en säkerhetskontroll av vår hyrbil. De glömde dock att kolla en sak...

När vi kommer fram till Inverness vid niotiden är det nästan uppehåll (en positiv beskrivning av småregn). Bäst att ta på regnkläder och långbyxor i alla fall, för himlen är blygrå. Biluthyrningsfirman skulle hämta upp oss här men vi får ringa och "påminna" dem. Nåväl, de kom till slut och vi fick en bil.

I slutet av 90-talet var jag i Skottland många gånger genom mitt jobb, ibland ett par månader i stöten. Jag har sett Inverness och tyckte att vi kunde strunta i det, för vi hade inte så många dagar på oss. Min syster ville dock väldigt gärna se Culloden Battlefield, som ligger ca 10 minuter med bil utanför Inverness. Har man läst Diana Gabaldons historiska romanserie är det här en plats man måste se. Här stod fältslaget som var den slutet för Jakobiternas uppror mot England den 16 april 1746.  

Den här stugan användes av engelsmännen för att ta hand om skadade. Fallna skottar begravdes i massgravar med en sten som talar om vilken klan de tillhörde.  Det finns också en sten som bara har texten "Mixed clans". Platsen har förstås också ett informativt museum som är ett måste för den som inte har läst böckerna. Har man läst böckerna känner man igen sej, de är historiskt välskrivna. Historiens huvudfigur överlever slaget men det finns förstås en sten med hans klans namn, Fraser. Den har man nu hägnat in med snören för så många besökare har lockats dit. Så såg det inte ut när jag besökte denna plats första gången, men det beror kanske på att böckerna nu även blivit en TV serie. 

Fem minuter från Culloden battlefield finns en plats som heter Clava Cairns. Den ska ha inspirerat författaren till att skapa Craig na Dun, en plats där böckernas andra huvudperson (Claire) trampar fel vid en magisk sten och kastas 200 år tillbaka i tiden, från Skottland i slutet av andra världskriget till Skottland där upproret är på väg att starta (1745). Det verkar kanske banalt men böckerna är otroligt fängslande. 

Det har slutat regna och solen är på väg att titta fram. De stora träden ger en mysig känsla när vi går från den ena stencirkeln till den andra.  

Clava cairns har tre stora runda stenrösen som är uppförda under bronsåldern. De har en öppning åt sydväst, för att träffas av solljuset när solen går ner på vintern, och i mitten finns en gravkammare. Det finns också flera stencirklar med betydligt färre stenar och enstaka stora block. 

Kanske var det just den här stenen som inspirerade författaren att skapa den magiska stenen i sina böcker. Min sytser ville i alla fall se denna plats och jag förstod varför, jag har ju själv varit här och kört runt för mer än 20 år sedan. Jag förvånas över att jag hittade till detta ställe före Google maps, för vi är ute på riktigt små vägar. Hit har uppenbarligen inte några stora horder av turister hittat ännu och det är gratis (även parkeringen).

När vi var klara vid Clava Cairns och skulle köra tillbaka på den smala vägen fick jag en ingivelse vid den första korsningen att svänga åt "fel håll". Efter ca 100 m fick vi syn på denna bro och det fanns t o m en liten privat grusväg som gjorde att man kunde stanna och vända bilen. Efter en snabb koll på Google maps förstod vi att vårt tåg hade passerat denna bro i morse. Nu var vädret plötsligt strålande.

Efter lunch lämnade vi Inverness och körde längs Loch Ness mot Skye. Nessie var inte på humör och slumrade antagligen fridfullt på botten av sin "loch". Vädret hade också svängt till mulet med först lätt sedan mer ihållande regn.

När man kör längs Loch Ness passerar man ett gammalt slott som heter Urquhart castle. Där var det packat med turister och det regnade för mycket. Vi körde vidare för jag visste att strax innan man kör över till ön Skye passerar man ett annat slott, Eilean Donan castle. Vi nöjde oss med att titta på håll i regnet. Skottarna tar både en rejäl inträdesavgift och parkeringsavgift på den här typen av platser. Det kunde jag inte minnas från mina tidigare irrfärder, men det var ju ett tag sedan...Det är också fortfarande tvåfilig väg (en i vardera riktningen) och turistbussar kan ta sej fram här. 

Framme på Skye checkade vi in på ett mysigt B&B i  Broadford och promenerade iväg för att äta middag. Det fanns två restauranger varav Claymore, som serverade fisk och skaldjur, var den som hade den mest frestande menyn. Det var fullsatt och man fick vänta i baren om man ville ha ett bord. Vi fick ett ganska snart och bland havets läckerheter på menyn var jag den mest vågade som beställde pilgrimsmusslor med "black pudding" och en typ av grön tång (som ligger på salladen). Det visade sej passa alldeles utmärkt ihop.  

Det regnade inte då vi promenerade tillbaka efter middagen men det såg aningen hotfullt ut åt ena hållet och ganska hoppfullt åt det andra.

Det var inte direkt varmt men vindstilla och ganska behagligt. Jag fick syn på killen som fått för sej att ta ett kvällsdopp och det syntes tydligt att det var stenigt där han var på väg att gå i. Kallt var det antagligen också för jag hann precis ta en bild innan han ändrade sej och vände. 

Hälsningar Lena