B. LOGGBOKEN
Grense Jakobselv
Om man är i Kirkenes och har tillgång till en bil bör man åka till Grense Jakobselv (ca 60 km). Det är inte en särskilt stor plats men naturen längs vägen är mycket vacker och vi hade tur med vädret ännu en dag.
När man närmar sej den Norsk-Ryska gränsen finns det en del skyltar om vad man får och inte får göra. Det här är en av dem. Gränsen går i älven och det var så lite vatten att man lätt kunnat vada över med gummistövlar, vilket man alltså inte får.
Gula och svarta stolpar på norska sidan och rödgröna på ryska sidan. Vi har varit här en gång förut och jag har stått på den här platsen och fotat nästan exakt samma motiv.
Det blommade vackert i Nordnorge under den vecka vi var där. Linnea till vänster och vad jag tror är praktnejlika till höger. Den finns främst i Skåne och södra Halland men konstigt nog även vid nordänden av Bottniska viken. I Norge finns den enbart vid de stora fjordarna i östra Finnmarken dvs där vi befinner oss just då.
Sista biten ut till havet är det grusväg, men den är välhållen. Här kan man skymta kapellet till vänster.
Kung Oscar den II kapell står på en klippavsats och det är en kort med brant promenad upp till porten. Förra gången vi var här var det inte öppet men nu håller man öppet vissa dagar med personal mellan 11-16. Kapellet byggdes som gränsmarkering mot Ryssland, efter att ryska fiskare dåligt respekterade gränsen som fastställts i 1826 års norsk-ryska gränsavtal. Det invigdes 1869 men fick inte sitt namn förrän 4 juli 1873, vid kung Oscar den II:s besök, då han önskade att kapellet skulle namnges efter honom.
Kapellet är ljust och vackert inrett med ganska enkel utsmyckning.
En intressant detalj som jag inte kunde låta bli att fota var elementen som numera fanns under varje bänk. Jag kan föreställa mej hur kallt och blåsigt det kan vara här under en ganska stor del av året. Vissa mindre hus och byggnader har stålvajrar i hörnen för att inte "blåsa bort".
Utsikten från kapellet är mycket fin. Här kan man se hur lite vatten det är i älven och de mjuka bergen i bakgrunden är Ryssland.
Där vägen tar slut sitter ett par norska militärer. Det minns jag inte från vårt förra besök (2009), men stämningen är ju minst sagt annorlunda nu. De verkar dock inte ha så mycket för sej mer än att de skickade upp en drönare vid ett tillfälle.
Man kan stå med sin husbil här om man vill och här är det några som har en väldigt rejäl sådan. Om jag minns rätt var den från Belgien (och den var till salu).
Här kan man blicka ut över Barents hav som är förvånansvärt stilla denna dag.
Det finns en jättefin sandstrand och det är en familj som valt att vara på stranden plus ett par som bara promenerade där. Det är minsann strandväder med minst 25 grader i luften och sol, men badtemperaturen är max 10 grader. Det såg dock ut som att de hade doppat sej när vi mötte dem på parkeringsplatsen.
Vi plockade fram vår krabbsallad och gjorde lunchmackor sittande på stenpiren vid vattnet. Enligt väderprognoserna var det här antagligen sista dagen med sommarväder som vi skulle få uppleva på vår resa.
Hälsningar Lena
Resan går vidare
Norr om Alta öppnar landskapet upp sej, storslaget och vidsträckt med stora mjuka former. Bebyggelsen är sparsam men det finns enstaka hus, spår av samer och strukturer kopplade till renskötsel. Vissa vägskyltar har namn på tre språk, norska, finska och samiska.
Mil efter mil och inte ett enda får slår det mej. Får vid vägkanten är annars ett väldigt vanligt inslag när man kör bil i Norge, även längs "stora" vägar. Här finns det inga får men naturligtvis ren. Träden och den blommande mjölkörten vi såg runt Alta är borta. Landskapet har blivit kargare.
Vi kör genom ett område med sten som jag tror kallas skiffer. Havet har nu öppnat sej på vår högra sida och sjöfåglarna sitter i grupper lite här och där. Nu bara måste jag ut ur bilen en stund så vi stannar bland stenformationerna.
Det här var väldigt läckert att vandra runt och jag förlorar mej en stund med kameran (och svär över den blaskiga himlen).
Här finns öppningar och prång där man kan kika in...
...sten, sten, sten...
...samt en och annan sommarblomma.
Mellan stenformationerna är det grönt, mjukt och mossigt...
Men, vad är nu detta? Skal från sjöborrar! Havet ligger ju ganska nära och det är nog måsar och trutar som släppt sjöborrarna på land, antagligen mot stenarna för att komma åt innehållet. Antar att de kan plocka dem när det är lågvatten, men jag blev ändå lite förvånad.
Det här fyndet bådar mycket gott. Det är ett ben från en kungskrabba och just de stora krabborna ser vi särskilt fram emot att få se när vi tar en titt under ytan. Vi har också med oss en stor kastrull för det är lagligt att ta upp dem i området. Fåglarna gillar uppenbarligen också krabba och måste ha kommit över resterna på något sätt för jag hittade fler bevis spridda på marken.
Nu börjar vi närma oss slutdestinationen som är Nordkapp camping strax norr om Honningsvåg på ön Magerøya. Vi passerade genom en 6875 m lång undervattenstunnel för att komma till ön och det är en hisnande känsla att köra ner över 200 m under marken för att sedan plana ut en stund och köra uppför på andra sidan. För de som väljer att cykla till Nordkap (förvånansvärt många) måste tunneln vara en mardröm. Det fanns förstås också några till riktigt tunga uppförsbackar (och livsfarliga nerförsbackar) innan målet var nått.
Nu är det inte långt kvar och de tunga molnen vägrar lätta. Temperaturen är 9 grader, men det regnar i alla fall inte...
Nordkapp camping, 1663 km från Knivsta (inte inräknat våra kringelikrokar i Alta). Här ska vi bo en vecka. Det borde ju kunna klarna upp en dag i alla fall...
Hej så länge,
Lena