Hemma hos toppskarven

På Hornøya samsades lunnefåglar, tordmule, sillgrisslor och tretåiga måsar med toppskarvar. Även om skarvar generellt inte är de mest uppskattade fåglar, tycker jag ändå att en glimt av toppskarvens livsstil på denna nordliga ö är värd att visa. I jämförelse med skärfläckorna i förra bloggen är den nog mer intressant än elegant.

Vuxna toppskarvar är svarta med en glänsande fjäderdräkt som skiftar i färg mot grönt och ibland en aning lila. 

Toppskarvar har en utdragen häckning och på Hornøya den 19 juli såg vi fåglar med ganska små ungar, en del halvstora och  vissa som snart antagligen skulle börja flygträna.

De fanns också fåglar som byggde på sina bon och inte hade varken ägg eller ungar. Det kan ju hända att de blivit av med sina och försökte sej på en andra omgång. 

Skarvarna satt överallt och brydde sej inte nämnvärt om oss när vi passerade dem eller stannade och tittade, trots den bistra uppsynen. De halvstora ungarna satt ibland på stigen och man fick gå runt dem i den steniga terrängen.  

Den här ungen verkar vilja undersöka om syskonet fått mat nyligen och vad det i så fall var. Toppskarven kan dyka så djupt som 45 m och favoritfödan är tobis. 

Som alla fågelungar verkade de ha en omättlig aptit och de drog sej inte för att gräva efter mat långt ner i halsen på sina föräldrar. Antingen har fåglar ingen kräkreflex eller så var det just den som ungen försökte stimulera.

Ungarna pockade ständigt på mat och när inget serverades blev det förstås protester. 

En "tonåring" med starka åsikter, eller vad tror ni?

Ungfåglarna är bruna och har ljusa fötter. Den här såg lite ut som en nybörjare när den kom in för landning.

Men när den väl fått fast mark under fötterna såg den snarast lite kaxig ut. 

Som ni kan se sitter den här fågeln precis vid stigen och den hade inget att invända då vi passerade.

Det är jobbigt att vara förälder, även för en toppskarv.

Hälsningar Lena

Kongsfjord med omnejd

I Kongsfjord fick vi bo i det högra huset, i en fullt utrustad lägenhet för fyra personer där det t o m fanns tvättmaskin och torktumlare. Det var inte vad vi bokat (eller behövde) men när vi slutligen kommit överens om ett pris för två nätter, som var betydligt lägre än att bo där en natt till ordinarie pris, och det enda andra alternativet var ett pyttelitet rum med "hostel" standard, så blev det detta. 

Vi hade en lanthandel med café ett par hundra meter från huset. Pyntat för turister var väl ganska uppenbart, men de hade ägg och det behövde vi. Vädret var extremt växlande och här var himlen plötsligt blå. 

Vi bestämde oss för att göra ett dyk från denna strand. Norrmannen i receptionen sa att det var OK att dyka där. Han sa dock inget om hur långgrunt det var. 

Vi hoppades på möjligheten att hitta en kungskrabba eller två, för en sista festlig måltid innan vi åkte hem. Det blev inga krabbor men när vi simmade runt på sandbotten fanns det mycket gott om "haneskjell". Det är en musselsort som bara finns norr om Lofoten och i vattnen runt Jan Mayen, Bjørnøya och Svalbard. De är mindre än pilgrimsmusslor (kamskjell på norska) men smakar lika gott. Man får bara plocka fler.  

Det fanns också en hel del eremitkräftor, men de fick vara ifred när vi plockade på oss en halv kasse med haneskjell. 

Sambon rensade med van hand de mindre musslorna på bryggan bakom vårt boende. Nu trodde vi att vi skulle få sällskap av de tretåiga måsarna som också bodde här...

...och hade sin utkiksplats på bryggans räcken. Men de här måsarna äter inte "rens" och inte en enda visade sej när vi bjöd på musselgälar och annat gott. Vi har vid andra tillfällen blivit bestulna på rensade musslor av fiskmås och gråtrut, men här var det inga problem. Det par som rensade några fiskar vid bryggan fick också vara ifred.

De kunde dock föra väsen på bästa måsmaner. Tyvärr såg vi också spår av fågelinfluensa här och i veckan läste jag att just tretåig mås har drabbats hårt i Nordnorge, medan det främst är skrattmåsar som drabbats i Sverige.  

Vi hade också silvertärnor i närheten som vi kunde spana på om vi gick ut på bryggan bredvid vår. De var riktigt duktiga på att precisionsskita om man kom för nära. 

Silvertärnor har kortare ben än fisktärnor och helröd näbb. Silvertärnan är det djur som är känt för att det flyttar den längsta sträckan mellan häckningsplats och övervintringsplats, vissa populationer flyger årligen ca 90 000 km! Inte illa för en fågel som väger drygt 100 g.

Här visar den upp sej fint med middagsmat i näbben.

Vi gjorde också en tur till Berlevåg, där tar vägen slut. Vilket man kan se på kartan som jag visade i förra inlägget. Längs vägen var det liknande bergsformationer som ut till Hamningberg, men inte alls lika mycket. Blåklockorna blommade i det karga landskapet.

Berg i platta skivor på högkant. Det ser verkligen annorlunda ut. 

Vädret i Berlevåg var ostadig och regnet hotade. Vågorna är ofta hårda utanför Berlevåg och före 1975 fick hurtigrutbåtarna ankra upp på öppet hav och gods och passagerare lastas över i en mindre båt för att ta sig in till land. År 1975 blev nya vågbrytare färdigställda och därefter lägger fartygen till vid kaj. Bygget av vågbrytaren tog 70 år. 

Vi tankade vid macken i Berlevåg, gjorde ett snabbt besök i mataffären och hos glaskonstnären Daniela Salathés. Det blev dock inte fler bilder än de jag visar här.  

Vi åkte tillbaka till Kongsfjord och gick ut för att titta lite mer på fågellivet vid bryggorna där vi bodde. Solen tittade fram men oväder hotade igen.

Regnet var nära. 

En annan fågel som också höll till här är tobisgrissla. Här kommer en inflygande med mat till familjen.

De bodde i lådor under en av de stora bryggorna. Tobisgrisslan tillhör också familjen alkor, som lunnefåglar och sillgrisslor.

Från en annan brygga kom jag lite närmare inflygningen till en bolåda.

Det började bli sent och dags för middag. Med musslorna som vi plockat tidigare under dagen blev det en pastarätt med lite bacon, hackad vitlök och en skvätt vitt vin. Musslorna är så små att de behöver inte mer än 30-40 sekunder i stekpannan. Det här är en klassiskt rätt när vi är i Norge och dyker, fast oftast med stora pilgrimsmusslor. Tomaterna är från egen odling. De har varit med oss på resan i 10 dagar och är fortfarande mycket fina. 

Vi avslutade som kvällen innan med att sitta och titta ut på fåglarna och landskapet. Dagen efter påbörjade vi hemresan på drygt 1700 km. Den första etappen gick till Korpikylä, ca 740 km

Hälsningar Lena

Från Kiberg till Kongsfjord

Efter turen till Hornøya lämnade vi det mysiga huset i Kiberg och körde mot Kongsfjord. Vi stannade till vid Ekkerøy som hastigast. Vädret var inte det bästa, men här kan man i alla fall se att från vissa hus har man vy över sandstrand från två håll. Här finns också ett fågelberg, men efter en heldag på Hornøya och hotellet för tretåiga måsar i Kiberg hoppade vi över det (vi har också varit där förut). 

I Vadsø stannade vi för att köpa ett nytt torkarblad. Vi insåg att vi skulle få en del regn under våra sista dagar på semestern och torkarbladet på förarsidan gjorde inte jobbet tillräckligt bra. Från macken skymtade vi en stor mast som visade sej vara en luftskeppsmast. Masten byggdes för Roald Amundsens färd över Nordpolen med luftskeppet Norge 1926. Två år senare användes den av italienaren Umberto Nobile med luftskeppet Italia. Amundsens expedition var lyckad, men Nobiles expedition gick inte lika bra. Tyvärr omkom Amundsen när han deltog i räddningsaktionen efter Nobiles haveri. 

Vi lämnar Vadsø och fortsätter vår resa mot Tana bru. Vid en rastplats hittar vi skylten som anvisar "vägen mot ishavet". En karta visar vår rutt på denna resa väldigt bra. Vi har varit i Kirkenes och Grense Jakobselv. Sedan har vi kört längs Varangerfjorden hela vägen ut till Hamningberg. Nu är vi på väg mot både Båtsfjord och Berlevåg, som avslutning på vår resa. Vi har bokat boende i Kongsfjord, som ligger på vägen mot Berlevåg (men inte finns utmärkt på denna karta).   

Båtsfjord blev ett kort besök och lunch. Det var 7 grader och småregn, men vi var hungriga. Grillen är lätt att rigga och korvarna smakade himmelskt. Vi skulle ändå inte få checka in i Kongsfjord förrän klockan 15, så vi passade på att se oss omkring.  

Småbåtshamnen i Båtsfjord. 

Vägen till och från Båtsfjord är mycket öppen och oskyddad. Man kan förstå att det inte är ovanligt att denna väg är avstängd under vintern.

Här tar vi av mot Berlevåg, men vi kom inte så lågt...

Precis efter att vi svängt av ligger några små pölar på vänster sida av vägen. Det simmar något i en av dem och jag måste kolla närmare, alltså blir det tvärstopp. Det är familjen smålom som simmar där. Fåglar som jag hittills bara sett vid Knuthöjdsmosse. 

De här paret har två ungar som verkar vänta på mat från förälder nummer två. 

Jag upptäcker också att det är en liten fågel med överdimensionerade ben som springer runt på vägbanan. Jösses, det passerar faktiskt en hel del bilar (och lastbilar) här. 

Det är en strandpiparunge och när vi lämnar den är den vid sidan av vägkanten, tack och lov.

Förutom smålommen hittade jag den här familjen i en av pölarna. Kom fram till att det måste vara bergand.

Det lustiga var att de verkade ha en stor unge med sej, förutom de små dunbollarna. Hur jag än kollar i fågelguiden kan jag inte hitta någon annan förklaring till fågeln i täten mer än en ungfågel av bergand. 

Vi fortsatte mot Kongsfjord men landskapet gjorde att vi stannade igen och skickade upp drönaren.

Först fick emellertid renarna passera och traska iväg en bit.  

Här inträffar återigen mötet med en fjällabb och de gillar inte drönare. Det blir en kort tur och ett par bilder från hur det ser ut längs vägen.

Utsikten är fantastiskt.

Vi kommer fram till Kongsfjord Arctic Lodge där jag bokat ett rum med kök och eget badrum. För oss är köket med kylskåpet och möjligheten att laga mat viktiga. Nu har det dock uppstått ett fel och den unga killen i receptionen (som är italienare med begränsade kunskaper i engelska) blir nervös när jag står på mej och hävdar att vi ska ha det vi bokat och betalat för. Felet ligger med största sannolikhet hos den bokningssajt som jag använt och som jag anlitat för hundratals bokningar genom åren, som fungerat prickfritt. Det blev en del diskussioner men jag stod på mej och hade en utskrift med exakt vad jag bokat (det kom en norrman som kunde läsa min svenska utskrift :-). 

Det slutade med att när vi slog oss ner för att äta middag satt vi här och kunde knappast klaga på vare sej utsikt eller komfort (förrän vi gick och la oss och insåg att någon bäddat med ett enkelsängstäcke i ett påslakan avsett för en dubbelsäng).  

Hälsningar Lena

Lunne

Finns det någon fågelart som har ett så charmerande utseende som lunnefåglar? Ett ansikte som en ledsen clown och ett lite tafatt sätt att röra sej "till fots" ger den en oemotståndlig karaktär. Att den dessutom ofta står med fötterna vända lite inåt och den ena foten på den andra bidrar ju också.  

När man kommer iland på Hornøya har man ett stort fågelberg framför sej. Här samsas mängder med lunnefåglar, skarvar, sillgrisslor, tordmular och tretåiga måsar. Den lilla byggnaden är en toalett, för närvarande stängd (så man får hålla igen på kaffet). 

Här kan man skymta några lunnar annars är det nog mest sillgrisslor just här. I bakgrunden ser man Vardø och radarstationen Globus. Den har funnits på Vårberget vid staden sedan 1989 och dess  officiella syfte är att spåra rymdskrot. Mot bakgrund av Vardøs närhet till den militärt viktiga Kolahalvön i Ryssland, och ett påstått direkt samband med USA:s anti-missilförsvarssystem, har denna bas varit föremål för politiska kontroverser, och Ryssland anser att stationen utgör ett hot mot dess nationella säkerhet (Wikipedia).

Lunnarna häckar i jordhålor så den här ligger nog bara och vilar på klippkanten. Bilden är tagen med 24-105 mm och jag står på den enda stig man får gå på. Fåglarna rör sej nära på båda sidor, samt även över våra huvuden. 

Några lunnefåglar får sällskap av en skarv. 

Det blommar fint på hela ön när vi är där. Det är annars populärt att besöka Hornøya i mars och april, när flyttfåglarna anländer för att påbörja häckningen. De fridfulla charmiga lunnefåglarna (hannarna) kan tydligen slåss ordentligt för att erövra den bästa jordhålan till sin familj. 

Som ni ser på denna bild så regnar ner. Det kom aldrig något ösregn men utan heltäckande regnkläder hade vi blivit blöta under de fem timmar vi tillbringade på ön. 

Så här ser de ofta ut när de sitter nära kanten längs bergväggen, lite obeslutsamma. Man undrar ju vad som rör sej i deras huvuden.

" - Ska vi flyga eller?...Nja,...vet inte, det är ju dimma...Flaxa lite, det gillar fotograferna.  "

Lunnefåglarna är mindre är sillgrisslorna och definitivt mindre än skarvarna. De får därför flytta på sej om någon av de större vill ha platsen.

De flaxar intensivt med vingarna när de flyger och det ser ofta rätt vådligt ut när de hoppar från klippkanterna...

... och de tappar mycket i höjd då de flyger ut över vattnet. En tordmule spanar i bakgrunden. 

En del av fåglarna som återvände till sina boplatser hade fisk i näbben, men långt ifrån alla. Man undrar ju om det är ont om fisk?

Så här kan det se ut vid en lunnehåla. Oftast var det mycket mindre och snävare vid öppningen och man kunde inte mer än möjligen skymta en vuxen individ inne i hålan. Vi såg inga ungar och de borde vara så pass stora nu att man kan se dem om de inte medvetet gömmer sej. Jag kan inte tillräckligt om lunnefåglarnas beteende för att veta vad vi borde se vid denna tid på året i Nordnorge.

 Om det å andra sidan är ont om fisk kanske häckningen inte gått bra. En del av fåglarna vi ser är också unga lunnar som återkommer hit och studerar de vuxna fåglarnas bestyr. Lunnefåglarna häckar inte förrän vid ca 5 år ålder, så en avsevärd del av populationen är ungdomar och det kanske är dessa vi ser mest av. De har antagligen inte heller kommit över särskilt bra bohålor, om de ens bryr sej om sådana.

Man får se upp för plötsligt flaxar en lunne förbi i ögonhöjd. Då ser de verkligen ut som tafatta ungdomar som övningsflyger, men flyga det kan de så det här är bara deras sätt att förflytta sej mellan klippor och stenar. 

Det är få bilder som kräver 500 mm brännvidd på denna ö, förutom riktiga närbilder. Ett 70-200 mm hade fungerat utmärkt. 

Lunnefåglarna är oemotståndliga och det blir mycket bilder på dessa fåglar även om ön också inhyser en del andra arter. Vi promenerar längs hela sträckan som är tillåten dvs upp till fyren och tillbaka, så det kommer några andra motiv i ett senare inlägg. 

Hälsningar Lena

Sillgrisslor

Nyligen läste jag att Sveriges äldsta ringmärkta flyttfågel hade hittats. Det var en sillgrissla som blev 49 år gammal som hittades död på Gotland. Den var också den tredje äldsta fågeln i Europa. Sillgrisslorna på bilden ovan är fotograferade på Hornøya utanför Varangerhalvön i Nordnorge. 

Sillgrisslorna är eleganta i sina mörkbruna och vita dräkter. Särskilt iögonfallande är den vita ringen runt ögat och strecket. Alla fåglar har inte denna teckning.  En viss procent, som ökar ju längre norr ut man kommer, har detta mönster och kallas för "ringvia". Platsen jag befinner mej på ligger väldigt långt norrut så det är inte konstigt att mängder med fåglar har detta mönster.

Här ser ni exempel på några som inte har den vita teckningen på huvudet. De är inte heller helt överens om vem som ska sitta på toppen av denna klippa. Notera åskådarna som följer dispyten på håll.

Här är diskussionen i stort sett över och den högra får ge sej.

Den tar en flygtur och hittar snart en annan klippa att slå sej ner på. När sillgrisslorna flyger sticker fötterna ut bakom fågeln hela tiden, inte bara vid start och inför landning. Det kan man se hos en del andra alkor, den familj som sillgrisslan tillhör.

Här en fågel som kommer in för landning och då kanske fötterna kan fungera som broms eller hjälpa till att styra. Den ska landa på en liten klipphylla så det gäller att det blir rätt på första försöket.

En perfekt landning och här var det inte ens packat med kompisar som det är på många andra ställen som vi passerar på vår promenad.

De här två som inte heller är helt överens har en åskådare som avviker något. Det är tordmule, en fågel som också hör till familjen alkor. Tordmule samsas med sillgrisslor, lunnefåglar, skarvar och tretåiga måsar på denna ö. Det finns andra arter också men det är dessa fyra vi ser mest av.

Sillgrisslorna har inget emot att trängas och på en del hyllor är det packat med fåglar. 

Undrar om den här verkligen har kollat med flygledningen om det finns någon ledig plats att landa på? 

Sillgrisslorna häckar här och vi spanar men ser inga ungar. Antagligen har ungarna redan hoppat från boet tillsammans med sin pappa. Det sker när ungarna är mellan 15-30 dagar gamla och fortfarande inte kan flyga. De möter upp i vattnet och hannarna simmar med sina ungar till övervintringsplatsen. Honorna flyger dit senare på säsongen. De fåglar vi ser borde därför vara mest honor och möjligen ungfåglar. De häckar inte första gången förrän vid 4-5 års ålder.

Jag har använt ett 100-500 mm tele till de flesta bilderna, men det är bara närbilderna som är tagna med 500 mm, vilket är ovanligt när man fotograferar fåglar. Man får bara gå på den märkta stigen, men det gäller att se upp för ibland sitter det fåglar även på den t ex skarvungar. Ibland flaxar det förbi något alldeles ovanför huvudet. Regnjacka med huvan uppe visade sej vara ett perfekt plagg, även när det inte regnade.

Hälsningar Lena