Stora Barriärrevet II

Här kommer några fler bilder från Stora Barriärrevet fotade på olika dykplatser och varierande djup. Bilderna är tagna med 60 mm makro eller 10-17 mm fisheye zoom på en Canon 7D mk II med dubbla blixtar. Vi har varit på de yttre reven som tar mer än 20 timmar att nå från Cairns, så mina bilder speglar inte hur reven ser ut på de populära turistmålen som man når på någon timme, t ex Green Island. Tusentals snorklare och dykare skeppas ut dit dagligen, vi var ensamma på våra dykplatser. På bilden ovan en rosa anemonfisk vars anemon slutit sej till en boll (vilket är helt normalt).

När vi fick se det här blev vi dock lite oroliga. Vad är detta? Jättealgblomning eller ett fartyg som rengjort sina lagringsutrymmet? Nej, det är korallerna som fortplantar sej genom att släppa stora mängder ägg och spermier i vattnet samtidigt. Händelsen är svår att förutsäga för den är beroende av vattentemperatur och månens cykler. Stora djur som lever av att filtrera små partiklar gillar detta och här spanade vi efter valhaj och manta, men hittade ingen. 

Vackra gula gorgonians (hornkoraller) längs en revvägg. Dessa växer långsamt och kan leva i hundratals år. De är också sköra och man måste ha koll på hur man rör sej och var man har sina fenor när man dyker bland dessa. 

Det finns en mängd olika färggranna fiskar och jag har inte koll på ens en bråkdel av arterna. Observera att det sitter en väldigt liten randig fisk till höger om huvudmotivet. 

Men det är lite svårt att visa de vackra fiskarna när bakgrunden är lika färgsprakande. 

Här är i alla fall en liten (ca 10 cm lång) "network pipefish", som jag hittade i en vit mjukkorall. 

Ocellaris clowfisk är den art som blev världskänd genom filmen om Nemo. Som jag skrev i förra inlägget är det här kaxiga fiskar som försvarar sin anemon och inte drar sej för att "hugga" en dykare om man råkar komma för nära.

De av er som sett filmen om Nemo minns kanske att han hade en kompis som hette Dory. Senare har det kommit en ny film där Dory är huvudkaraktären. Dory är en palettkirurgfisk och inte alls särskilt kaxig, tvärtom väldigt blyg och svårtfotograferad. På håll kunde man se koraller med ett tiotal palettkirurgfiskar ovanför men så fort man kom inom ett rimlig fotoavstånd så gömde de sej i korallen. Den här fick jag vänta ut och till slut tittade den upp ett kort ögonblick.  

Det finns även en del stora fiskar som t ex denna potatisgrouper (potato cod). Den har parkerat vid en "rengöringsstation" där små fiskar plockar parasiter och putsar större fiskar. De randiga små fiskarna vid munnen och ögat är typiska putsarfiskar.

Nyputsad och fin hade den ingenting emot att posera framför kameran tillsammans med min sambo. Det är alltså en ganska stor fisk och den bryr sej inte det minsta om dykare. 

Många av er tycker nog att vidvinkelbilderna är de mer spektakulära så här kommer några fler sådana. De flesta är tagna på olika delar av Ribbon Reef. 

Mjukkoraller och gorgonians i olika färger gör dessa rev helt spektakulära. Dessutom mängder av fisk, på vissa ställen alldeles överväldigande mängder av småfisk.

Här är det tyvärr så mycket småfisk att de delvis skymmer den vackra leopardgroupern till vänster i den stora korallen. Ett annat problem är att det ofta blir väldigt mycket blänk i de små fiskarna från blixtarna, men man måste använda blixt för att få fram färgerna. 

Här är det kanske också lite för mycket småfisk men jag gillar den här bilden ändå. Slutligen undrar ni kanske om vi inte såg några hajar?

Jo, visst såg vi hajar, mest vitfeniga revhajar. Vi mötte dem lite här och där med det mest spektakulära mötet fick vi under ett mörkerdyk när hajarna tog tillfället i akt och jagade i skenet av våra lampor. Det var en del andra rovfiskar som jagade också och det blev ett actionladdat dyk. Dessa revhajar är ganska små (ca 1,5 m, 10-15 kg) och ser inte dykare som potentiella byten. Vi har varit på andra ställen med betydligt större hajar och där dök vi inte efter att solen gått ner. 

För oss var det här femte dyket denna dag och det blev sen middag, men det var det förstås värt.

Hälsningar Lena

Pigga hajar

När man åker på dyksemester till British Columbia förväntar man sej inte att få möta haj. Det finns visserligen en unik och mycket ovanlig hajart i trakterna kring Barkely Sound, som vi sett vid ett tillfälle 2012. Nu hade vid dock flyttat på oss och dök utanför en liten ort som heter Egmont, vid BC sunshine coast. På första dyket påstod min sambo att han sett en haj men jag trodde han skojade. Men det gjorde han inte....för visst fanns det hajar, små nyfikna pigghajar.

Vi mötte dessa pigghajar nästan på varje dyk. De kom till oss. Det var som att de patrullerade området och kom fram för att kolla vad vi var för konstiga djur. De möter inte några stora mängder dykare och var mycket nyfikna. Ibland var det t o m två hajar och här kan man se den andra i bakgrunden.  

Här kommer en pigg liten haj simmande rakt mot kameran och man kan se kompisen vid stjärtfenan. Dessa hajar finns även i skandinaviska vatten men de är starkt hotade och det är mycket ovanligt att få se en. Vi har fiskat slut på dem. Det här var första mötet för vår del. 

Det enklaste när man fotar dessa är att bara ligga stilla och låta dem komma fram. De kommer av ren nyfikenhet. Bilderna är tagna med en Tokina 10-17 fisheyezoom på en Canon 7d mk II. Hajarna är graciösa och oerhört vackra tycker jag.

Pigghajen blir drygt 1 m lång och kan väga 15 kg. Vi mötte flera som var mindre men de drog sej inte för att komma så nära att de inte ens fick plats i bildrutan. Här kan man tydligt se taggen som finns framför varje ryggfena. Den är giftig och används vid bade anfall och försvar.

En haj kom så nära att den nästan satte nosen i kamerans port och med en fisheye blir den då lite "stornosig". Den såg antagligen sin spegelbild i den välvda porten vilket brukar kunna locka fram en del djur väldigt nära. Dock blir den lite dåligt belyst för blixtarna är inte ställda för att de ska komma fullt så nära.

Hajmötena gick ofta ganska snabbt. De kom simmande mot oss och svepte förbi för att sedan återkomma i ett par eller möjligen tre loopar som blev snävare för varje runda. Sedan vände de ofta ner mot djupare vatten. Flera av dessa bilder har jag bara tryckt av utan att ens titta genom sökaren. När hajen väl kom gick det fort och jag ville inte rycka upp kameran framför ansiktet, vilket antagligen hade skrämt den. Det var bättre att chansa lite och några bilder blev ju skarpa.

Den här hajen kom mot mej när jag låg vid en vägg ganska djupt (ca 30 m). Den valde att simma under mej och försvinna bort i mörkert. När man tar bilder mot djupet är inte vattnet grönt, bara svart.

Hälsningar Lena

Det stora blå

I morgon visar jag undervattensbilder och pratar om dykning i "Det stora blå" på fotoklubben Avtrycket i Stockholm. Det är andra gången jag är inbjuden dit så några fick uppenbarligen mersmak efter mitt första föredrag. Då visade jag inte en enda bild från tropiska blå hav.... 

....men det blir en hel del av det i morgon. Oftast med fokus på några av de större djuren man kan möta där. Vissa djur som dessutom fått oförtjänt dåligt rykte...

...och andra djur som bara är charmerande att få möta och simma med under ytan.

Hälsningar Lena

Vi lämnar hajarna och styr mot St Martin

Efter fyra dagar vid Guadalupe säger vi "hej då" till hajarna för att styra kosan mot St Martin, som ligger ganska nära det Mexianska fastlandet.  

En sista haj måste jag dock få berätta om. Vår kapten besökte "systerfartyget" Belle Amie för att diskutera något med sin chef, som är dess kapten. I ett obevakat ögonblick skar han ner deras mascot och lyckades pressa ur luften så mycket att han fick ner hajen i sin väska.

Strålande som ett barn på julafton monterade han den uppblåsbara hajen på vår kran....

....precis i tid för att alla på Belle Amie skulle kunna se den då de gav sej av mot sitt nya dykmål.  

Stort jubel naturligtvis ! Den fina hajen fick sedan hänga på vårt dykdäck under resten av vår resa.  

Vi hade gjort vårt sista dyk för dagen och då gick det bra att beställa öl till bubbelpoolen. Katie serverade gärna både öl och de obligatorisk nybakade kakorna som alltid fanns på eftermiddagen. 

När kranen skulle användas till det den var till för uppstod något slags haveri, men besättningen lyckades få ordning på den och burarna lastades ombord en efter en.

Vi lämnade Guadalupe när det började skymma, för en ca 12 timmar lång resa till St Martin. I natt skulle vi vaggas till sömns av Stilla Havets dyningar. Vis av erfarenhet placerades kameror och andra prylar på ställen där de inte kunde åka omkring eller ramla ner.

Vår kapten stod i baren denna kväll, men vi visste att det fanns två personer till ombord som regelbundet körde båten. Tim, som skulle ha natt/morgonpasset hade redan sagt godnatt och försvunnit till sin hytt för att sova några timmar. Dykare hänger inte särskilt länge i baren men en öl eller ett glas vin till maten slinker ju ner. Efter en vanlig dykdag var det sällan någon som var vaken mer än en halvtimme efter middag och vid niotiden var såväl salong som bar oftast öde.

I gryningen nådde vi St Martin och det låg en lätt dimma vid ytan, solen strålade.

Trots att det ser helt stilla ut rörde sig stora mjuka dyningar mot klipporna hela tiden. Under ytan betyder det då att man gungar fram och tillbaka och man ska akta sej för att komma för nära klippor.

Eftersom vi började komma nära det mexikanska fastlandet fick vi plötsligt åter kontakt med mobilnätet. Efter 10 dagar helt utan täckning kunde man nu prata med nära och kära igen. Beth, som till vardags är hovslagare (och extraknäckar som riddare !), förvissade sig om att allt var bra hemma på gården. 

Sista dykdagen skulle vi dyka i kelpskog. Kelp kan se olika ut men i dessa områden är det vanligt med lång lianliknande kelp full med små "flöten". Dessa "lianer" kan vara 30 m långa och bilda något som liknar en undervattensdjungel.  Mer om detta i nästa inlägg.

Hälsningar Lena

Vithaj på hugget!

Molnen ligger lågt över Guadalupe, den lilla mexikanska ö som vi ligger vid och som är ett favorittillhåll för vithaj. På håll ser vi Bellamy (vit), som har samma ägare (Mike) som vår båt. Mike är kapten på Bellamy och har aviserat att han tänkte komma och hälsa på oss. En bit längre bort ligger Solmar V, en båt som vi rest med till Socorro, då vi såg andra hajar och mycket manta. Inlägg från den resan kan man se nedan.

http://www.fotosidan.se/blogs/logholm/db-98-fran-det-stora-bla.htm

http://www.fotosidan.se/blogs/logholm/att-fotografera-hajar-i-deras-naturliga.htm

http://www.fotosidan.se/blogs/logholm/dansande-mantor-rapport-tre-fran-det.htm

Denna dag såg tavlan ut så här. Nu gick mycket på rutin och vi åt och vilade mellan våra dykpass i de nersänkta burarna som öppnade 08:00 och stängde 17:00. Sedan kunde man stanna ytterligare en timme i ytburarna. Denna kväll skulle Mike komma och prata om vithaj och hur man kan identifiera olika individer. En bonus för normalt hade vi inte besök, utom från militärer som klev ombord oanmälda två gånger för att kontrollera pass, förbjudna droger etc. De ville inte vara med på bild....och all annan aktivitet avstannade också under dessa besök.

För första gången hade vi en lite större hytt på övre däck. En stor bekväm säng som man inte kunde rulla ur, hur mycket det än gungade...

Det fanns så pass stor golvyta att man kunder ha kameraprylar där och dessutom få plats att sitta där och pyssla. På tidigare resor har vi ofta fått turas om att stå på den golvyta som vi haft i vår hytt.

Den här dagen började bra med en vithaj som visade sig strax under ytan. Vi fick dock inte se någon stor fena skära genom vattnet....det gör de bara på film.

Men hajarna var "på hugget" när vi kom ner under ytan. De kom fram och kollade in oss ordentligt.

De var inte aggressiva men definitivt nyfikna och mer alerta än tidigare dagar. Vi hade också fler hajar runt oss än tidigare. Som mest var det fyra vithajar som cirklade runt burarna och det var inte helt lätt att hålla reda på dem. Plötsligt kunde en haj dyka upp väldigt nära buren...

Det var helt fantastiskt att stå där bakom gallret och beundra dem när de svepte förbi.

Äntligen började de också smaka lite på de bitar av tonfisk som vi försökte bjuda dem på. Den här har precis huggit ett stycke som de släppt från tvåmansburen.

Vi dyker med ett tyskt par som står på knä och ser den stora vithajen simma förbi oss. Lägg märkte till att det står en kille (divemaster Ryan) ovanpå buren som skymtar till höger i bild, bakom bubblorna. Den stora hajen simmar förbi och ser sedan ut att dyka ner, men gör istället en tvär sväng uppåt, till höger...

...och simmar rakt mot Ryan som står ovanpå buren (för att lätt kunna hantera betet som ska locka till sej hajarna)... 

...buren får sej en törn och luft från en av "lådorna" töms så den börjar luta. Ryan sätter sej på rumpan istället för att hoppa ner genom öppningen in i buren, som han ska göra i en situation som denna.

Allt går fort och nästan omedelbart viker hajen undan och simmar bort från buren. Den bara kollade in oss lite extra...eller kanske markerade den vem det ändå är som bestämmer vid Guadalupe. Ryan var lätt exalterad när vi kom till ytan...och glad över att få bilderna efteråt.

Innan dagen är slut får vi en till haj på hugget som tar en bit tonfisk som dinglar från buren i den starka strömmen.

Den hugger tag och biter sedan av allt från snöret genom att stänga munnen och rycka till med huvudet. Alla har haft fantastiska upplevelser med hajarna idag och stämningen är mycket god när vi avslutar dagens dykning. 

Före middagen kom Mike Lever och visade bilder på några av de 171 individer av vithaj som identifierats i området och vi lyckades namnge flera av de vi sett genom att titta på våra bilder och det bibliotek av hajbilder han hade med sej. Hajen med den mörka fläcken vid ögat som många sett är en hanne som kallas Devon. Thor fanns också med bland våra bilder och han har tidigare gjort sej känd då han bet av ankartrossen till vår båt under en tidigare tur.

Det säkraste sättet att identifiera olika individer av vithaj är att titta på mönstret där det vita på hajens undersida möter den grå färgen. Större skador på fenor kan också ge information, men ärr är en osäker faktor för även skador som ser kraftiga ut läker förvånansvärt bra och lämnar få spår på dessa djur.

När Mike skulle åka tillbaka till Bellamy var de tvungna att hissa ner gummibåten från soldäcket igen. Våra gummibåtar kunde inte ligga i vattnet ens ett par timmar för av någon anledning tyckte hajarna att just gummibåtar kunde man sätta tänderna i. De hade bitit sönder sex stycken...

Hälsningar Lena