Morgonljuset I

Denna vecka inleddes med ett par kalla mornar med både dimma och sol. Helt oemotståndligt. 

När jag kom till jobbet, lite extra tidigt, körde jag genom campus och till Fyrisån. Vid Vindbron får jag inte köra över men man kan parkera och gå en bit. Solen hade precis börjat gå upp. Det var kor på bete på båda sidor om vägen.

Denna morgon blev det fokus på kor, för det var de djur som uppehöll sej längs ån och på den plats jag hamnade på väg tillbaka mot jobbet. Här har solen inte riktigt nått fram ännu, men dimman börjar skimra i varma toner.

Upptäckte att det satt en häger vid kanten av ån. Den var tydligen inte alls rädd för kor, för den satt kvar fast det stora djuret satte ner sin mule i vattnet precis bredvid. 

Plötsligt steg solen upp över skogen bakom betet och då förändrades morgonljuset dramatiskt. 

Under ca 10 minuter kunde jag njuta av flockens långsamma rörelser genom den gyllene dimman. 

Ljuset ändrades ganska snabbt och trots att det fortfarande fanns viss magi när jag lämnade platsen var den finaste stunden över (jag hade också ett möte som jag måste förbereda). Jag hade ändå fått en gyllene morgonstund. 

Hälsningar Lena

Svensk mat, hur mycket producerar vi själva?

Förra vecka hade Bob en blogg som berörde behovet av en fungerande jordbruk för att klara livsmedelsproduktionen. Han skrev bl a "Kan det vara så illa att vi inte är självförsörjande??" Om man jobbar på Sveriges enda lantbruksuniversitet och deltar i utbildning av agronomer, veterinärer, husdjursvetare m fl, är det här något som diskuteras ganska ofta. Framför allt när det gäller produktion av kött, mjölk, ägg och andra animalier, samt det foder som dessa djur ska äta. Vi befinner oss också mitt i skördesäsongen av allt från spannmål till egna tomater. Sammantaget ledde det till att jag kollade upp lite siffror om hur det förhåller sej. 

Först svarade jag Bob att enligt LRF är vår självförsörjningsgrad ca 50% på mat (2022). Den har minskat från ca 75% 1988. Som jämförelse är den ca 80% i Finland. Om man går till Jordbruksverkets hemsida hittar man mer detaljerade uppgifter. Där kallar man det svensk marknadsandel och inte självförsörjningsgrad. Det handlar om hur stor del av den totala förbrukningen som produceras i Sverige. Beträffande fläsk är den 83%, men det är bara ca 2% av antalet grisar i Sverige som har det som grisarna på bilden. 

Svensk marknadsandel på mjölk är 100% och smör 57% (Jordbruksverket). Det kommer från ca 300 000 mjölkkor i landet, varav 2 promille är av den gamla lantrasen fjällko, som kalven på bilden. Enligt branschorganisationen Svensk Mjölk är Sveriges självförsörjningsgrad på mjölkprodukter 70%. Det är för att självförsörjningsgrad snarare beskriver hur importberoende ett land är. Om importberoende ska mätas är det inte enbart importen av livsmedel som ska beaktas, utan även den inhemska produktionens beroende av import av insatsvaror.  För att producera mat idag importerar vi energi, foder, bränsle, gödselmedel, växtskyddsmedel, utsäde och reservdelar. 

Svensk marknadsandel på ägg är 89% och fågelkött 76%. Andelen ekologiska ägg minskar och var 2023 14%. Andelen ekologisk slaktkyckling är bara blygsamma 0,6%. 

Ekologiska värphöns ska ha möjlighet att till utevistelse när vädret tillåter, men någon tupp "i huset" behövs inte. Det behövs inga spermier för att lägga ägg om man inte vill kläcka dem.

Beträffande frukt och grönt finns det siffror på äpplen, gurka och tomater där svensk marknadsandel är 28, 49 respektive 17%. Vi är betydligt bättre på potatis (92%) och lök (80%). Enligt LRF är det frukt och bär som importeras mest av alla livsmedel, följt av fisk och köksväxter (grönsaker får man anta). 

Vitkål fanns inte med i statistiken men det borde vi också vara rätt bra på, jag tror aldrig att jag sett vitkål märkt med något annat än att den är svensk (men jag kan ha fel). 

Det finns många aspekter att ta hänsyn till om man ska reflektera över Bobs fråga, men det är helt klart att vi inte är självförsörjande på mat. Sedan är det en fråga om vilken nivå en eventuell kris måste nå för att vi ska svälta (en fråga Bob också ställde i sin blogg). Det finns ju mjölk, spannmål, potatis och morötter, vilket man absolut kan leva på, bara man kan distribuera maten i landet (och skörda den, mala, förpacka...). 

Kolonilotter, hemmaodlingar och ställen som Ultuna permakultur skulle bli guldgruvor (och antagligen behöva militärt skydd). Vid en riktigt allvarlig kris torde dock behovet av rent vatten bli ett ännu större problem. 

Hälsningar Lena

Goa grisar

På semestern har jag besökt en del gårdar som gått samman i en förening med namnet Bondens mat i Uppland. De vill sprida kunskap om svensk matkultur och öka förståelsen för hur mat produceras, samt sprida matglädje med lokal mat av hög kvalité. Resta gård bjuder på mycket gott som mejerivaror från egna kor, kött från lamm, nöt och utegrisar samt vilt. Här finns även egna charkuterier och kulturspannmål som förädlats till bl a matbröd och pasta. 

Det finns en mängd olika byggnader som är i mer eller mindre behov av reparation. Butik och kafé är inrymda i en gammal kvarn. En kul grej var att du kunde välja bland olika råa korvar i butiken och köpa ett "kit" med bröd, senap , ketchup, dryck etc och sedan gå ut i grönskan och grilla din valda korv på den riggade eldstaden. Annars kunde man förstås ta en kaffe med gott hembakt och avnjuta detta inomhus (regnet hängde i luften). 

Där jag parkerade fanns information om både Resta kvarn och damm på skyltar av gamla fönster. Fyndigt gjort och trevligt att få ta del av. Om någon av er är intresserad har de förstås en hemsida www.restagard.se  Den huvudsakliga anledningen till att jag besökte Resta var...  

...att titta på deras grisar. Många av gårdarna i föreningen har får och/eller nötkreatur, höns eller bin samt de produkter som dessa djurslag ger. Resta gård är den enda med grisar. 

Här har de grisar som får leva ett gott grisliv, inget snack om saken. Enligt hemsidan får suggorna bara en kull per år och kultingarna går med suggan tills de avvänjs naturligt. Man väljer dock att kastrera alla hangrisar (med bedövning och av veterinär). Ornelukten/smaken är inte en risk man vågar ta, men det kostar ju förstås.

Grisarna ser ut att trivas och passar på att kivas lite.

De här två är särskilt fina tycker jag, fast det är grässtrån i vägen. 

Jag hittar ingen information om vilken typ av grisar det är men de fläckiga kultingarna talar för att det är Linderödssvin,  Sveriges enda oförädlade lantras av tamsvin. Det kan också förekomma korsningar, men alla vuxna djur har rikligt med päls och långa trynen.   

Grisarna håller sej bakom ganska låga elstängsel och här har jag bytt till 24-105 mm och håller kameran mellan eltrådarna. Ögonautofokus gör sitt jobb. 

Det var bara i denna låga vinkel jag fick fin ögonkontakt med grisarna, mycket för att deras stora öron ofta skymmer ögonen. De blev också nyfikna på vad jag gjorde när jag hukade så nära dem och stack in kameran precis framför deras trynen.

" - Det blir snett om du inte rätar upp kameran fattar du väl..."

Flera individer hade krullig päls längs ryggen som inte alls såg ut som svinpäls. 

" - Hur vill du att ditt bacon ska växa upp?"

Visst är det så här man vill att grisar ska få leva, men då måste man också vara beredd att betala rejält mycket mer för sitt bacon. Om man dessutom bara tar en kull per år skulle griskött dessutom bli en "säsongsvara", med betydligt mindre tillgång till kotletter och karré när grillsäsongen startar tidigt på sommaren. 

Goa grisar och det krävs ingen direkt djurerfarenhet för att se det. Men den här uppfödningen har förstås också sina problem och även dessa grisar drabbas av såväl hältor som sjukdomar och måste behandlas av veterinär (vilket ger karenstid på köttet osv).  Jag njuter i alla fall av att se dem och stannar en lång stund vid gyttjepölarna. 

Sen kom det faktiskt en kort regnskur och jag hastade tillbaka till bilen. Grisarna tyckte antagligen att det var hur skönt som helst med en snabb dusch efter maten.

Hälsningar Lena

Bakom kulisserna på Royal Highland Show

Royal Highland show pågår i fyra dagar. Under torsdag och fredag sker den bedömningen inom varje ras av olika nöt, får och häst. Under lördag och söndag sker en del ytterligare tävlingar där även olika raser kan ställas mot varandra och "best in show" utses. Dessutom visas vinnarna inom varje ras i en parad för nötkreatur och en för hästar. Då ingår oftast båda könen samt ungdjur och en del "småttingar". På bilden ovan är det en Simmental som visas. Det är en ras som har använts för både kött och mjölk men numera är övervägande en köttras.

Naturligtvis fanns det en hel del Highland Cattle, alla med prydligt kammade pannluggar och fönade pälsar.

Många av djuren anländer redan under onsdagen och är sedan på plats till söndag eftermiddag. För nötkreatur finns en jättestor hall med båsplatser, där man kan gå runt och titta som besökare. Här har även ägarna "inrett" egna bås med möbler, mikrovågsugnar, kylväskor, stora termosar etc samt förstås alla prylar som behövs för att fixa till sina djur. Det finns också en stor parkering för husvagnar och husbilar där djurägare bor under showen.  

Den här tjejen är i full färd med att föna en av sina Belted Galloway. Den har antagligen lagt sej i en träckhög som de inte hann ta undan och ska senare vara med på den stora paraden, då måste man ju vara fin.

Det ligger stora mängder halm i båsen och det är ständigt någon som skyfflar undan träck så fort det landat i halmen. Allt för att djuren inte ska lägga sej eller ens trampa på det. Som besökare möter man också djur som är på väg in eller ut t ex den här bastanta Aberdeen Angus tjuren. Angus är ändå en av de mindre köttraserna... 

Charolais hör till en av de största och tyngsta köttraserna. Här kommer en hel familj med pappa och mamma först. De är på väg till sina båsplatser som är till vänster om mej. Lugnt och stilla kliver de fram bland besökare. Notera att även kon har en nosring. Den används bara när djuren leds, inte när de står uppstallade.

De gigantiska vuxna djuren är väldigt lugna, men de åtföljs av två ungdjur som också är rätt stora. Plötsligt blir en ungtjur lite amorös av sej och hoppar upp på det som antagligen är hans syster. Det gick bra men man bör se sej för när man rör sej bland så stora djur. De här djuren sparkar inte men man vill ju helst inte få en sån bjässe på foten. 

Utställningens minsta nötkreatur är Jersey. En mjölkras som nästan får något rådjursaktigt över sej då man ser dem bredvid de stora svartvita låglandskorna (Holstein Friesian). Här har ägaren gjort det bekvämt för sej med sina kor.

Många djur låg två tillsammans och rygg mot rygg. Kolla in de fina mittbenorna. 

Kalven som följer med sin mamma på show passar på att ta en slurk när mjölkbaren är öppen. 

Här har det varit en annan typ av bar. 

En bild från paraden av alla nötkreatur där "Best in show" blev en låglandsko. Notera att även en mjölkko kan vara riktigt stor.

Stefan frågade i förra inlägget om det fanns mat. Det fanns förstås allt möjligt att köpa från olika vagnar, men även matlagningslektioner, smakprov, försäljning av produkter mm. Flera vagnar sålde grillat kött i olika former, fish and chips (förstås) och naturligtvis fanns det haggis med neeps and tatties (rotmos och potatismos). Vi hittade också ett tält med den prisvinnande honungen, bivaxljus och andra biprodukter. 

Det fanns också några barer. På lördag eftermiddag och kväll var det band som spelade och en speciell show, en Hoolie, som det krävdes ytterligare biljett för att komma in på. Den här bilden är tagen på lördag, sen eftermiddag då många nog hade börjat se fram emot uppträdandet. Vi var inte med utan tog bussen tillbaka till Edinburgh.

 Avslutar med några bilder från hur det såg ut bakom kulisserna hos hästarna. Det här är inför söndagens tävling i sexspann. För att fixa frisyren på dessa hästar krävs en trappstol eller mindre stege. 

Här ville jag att min sambo skulle ställa sej bredvid den stora belgiska hästen, för att ge lite känsla för hur stor den är. Han tyckte dock att det var lämpligast med ett visst avstånd. Notera att dessa hästar, som inte har något hovskägg, har fått sina naglar lackerade.

Vi klev ut genom en stor port och hamnade bakom hallen med hästboxar. Det behövs en rejäl hästtransport och man åker runt med sex Clydesdale.

Väluppfostrade hästar om man kan knalla runt med tre ton häst iförda endast grimmor och grimskaft. 

Här fixas ett annat sexspann med bl a dammsugning. Det var tydligt att de var mycket vana vid den behandlingen. 

Om man har en liten häst att fixa till får man ha en helt annat arbetsställning. Den här skulle vara med på hästparaden som var det näst sista evenemanget på söndagen.

Royal Highland show avslutades med en ensam säckpipeblåsare, men eftersom vi skulle åka buss till vårt hotell drog vi oss mot utgången innan de tonerna började ljuda. Det är mycket som jag inte har visat och kanske dyker det upp någon blogg på senhösten, då det är mörkt, blött och fotoinspirationen är låg. Jag har ju inte visat en enda skördetröska...

Hälsningar Lena 

De saffransgula fåren och några till

På en lantbruksutställning av en sådan omfattning som Royal Highland Show har man förstås fårklippningstävling, alltså "sheep shearing" och även "wool handling" (det som tjejen gör). Vid klipparen till höger sitter en röd knapp. När han är klar med sitt sista får trycker han på knappen. En domare står och tittar på klippningen hela tiden och det finns en speakerröst som snackar konstant under hela deltävlingen. 

Vinnaren till höger klippte fyra får på tiden 6:08. De här killarna klipper sålunda ett får på ca 90 sekunder. Rekordet är på 37,9 sekunder för ett får, som jämförelse.

 Man skulle ju också kunna tänka sej att de hade fårvallningstävling, men det är en demonstration. Vilket är nog så trevligt och man får en utförlig beskrivning av vad hunden gör. Det var två hundar med och hur de kunde fösa runt dessa fem får var häpnadsväckande. I början av 90-talet jobbade jag på en gård i Australien och tilldelades då en "egen" hund. Vi blev ett bra team men jag insåg också ganska omgående att det var mycket lättare att valla 500-1000 får än fem. En anledning till att det ofta är fem på tävlingar.  

När en vallhund jobbar ger den alltid 120%, i synnerhet en ung hund som denna. Den är också extremt lyhörd och "lägger sej platt" på minsta kommando. 

Det fanns förstås mängde med får att titta på. Här den traditionella rasen Scottish Blackface, den vanligaste rasen i Storbritannien. 

Stora pampiga horn ska det vara.

Alla fårraser hade bedömts under torsdag och fredag men man kunde gå runt och titta på dem där de stod uppstallade. Det här var en ras jag aldrig sett förut. Valais blacknose eller Walliska svartnosfår (det finns några i Sverige). Man håller dem för både kött och ull.

De här var det förstås många som stannade och tittade på.

Den här trevliga teckningen är typisk för Kerry Hill får. Sedan 2018 finns det några i Sverige vad jag kunde se efter en snabb sökning. 

Här står det några Kerry Hill som är särskilt fina och ett par har fått på sej täcken och nu börjar vi närma oss anledningen till att det finns saffransgula får. De har täcken på sej för att inte blir smutsiga. De flesta fårraser är vita och de tillbringar all sin tid ute på bete. Gräs, blött, lera, osv ni förstår säkert.

När man tar sina finaste djur till en tävling färgar man dem för att det går inte att få bort alla fläckar. De ska alltså se extra fina ut och färgen kan vara brun, brunröd eller som dessa rejält gula. Det blev ju rätt käckt när man har svart huvud och svarta ben som dessa stadiga köttrasfår. 

Här kan ni se lite andra färgnyanser förutom de saffransgula. Färgen försvinner snabbt när de kommer hem och de regnar på dem ute på betet. Dessa får ser ju lite extra roliga ut med sina enorma upprättstående öron. Rasen heter Border Leicester och är den största rasen i Storbritannien. De är både högresta och tunga. En vuxen bagge kan väga mellan 145-170 kg och en stor tacka upp till 120 kg. De används både för kött och ull.  

Andra fårrelaterade tävlingar var herdestavar. Jag hade inte en stav när jag jobbade i Australien (bara hund och motorcykel), men jag kan förstå att den kan vara till nytta ibland. 

Det fanns även tävlingar med olika produkter gjorda av ull, samt förstås bedömning av hela den sammanhållna ullen som man får när man klipper ett får (fleece). I kategorin tovat hantverk var den här helt fantastiskt och vann förstås första pris. Detaljerna är perfekta och raserna mycket fint utförda. Den visar också de fyra årstiderna med lamning på våren. Klippning på sommaren och grönt bete följt av höstfärger, små svampar och en perfekt Scottish blackface samt slutligen en med vinter, då man måste ge fåren grovfoder. 

Naturligtvis har fåren korrekt märkning i öronen och det lilla lammet står på knä för att dia. Stenmuren är också på plats. 

Det fanns även en avdelning med getter, inte lika stor som de med får men ett antal raser fanns på plats. Vissa getter tyckte det var fint med all uppmärksamhet.

Jag tycker personligen att Anglo nubian är en charmerande ras med sina långa mjuka öron. Den används både för mjölk, kött och även skinnen. 

De vuxna djuren har också en ädel profil.

Köttrasen Boer kommer från Sydafrika. Vuxna hannar väger över 110 kg och hondjuren drygt 90. De växer snabbt och en killing kan nå 40 kg på 90 dagar, då de säljs till slakt (skulle jag tro). Jag råkade få se en sån här flock i Norge då jag besökte Ole Martin (örnfoto) i Flatanger förra året. 

Det fanns tyvärr inga angoragetter på denna show men jag avslutar med ett par dvärggetter (Pygme goats). De här fyller ungefär samma funktion som mini shetlandsponny och en kollega brukar kalla den här kategorin husdjur för "garden ornamentals".  Jag skulle gissa att de små getterna är betydligt roligare att ha i trädgården än de små hästarna.

Hälsningar Lena