Längd 7–9 mm. I fält är arten svår att skilja från andra svarta och mörkt rödbrunfärgade gökbin, men den sena flygtiden och närvaro av värdarten ger goda indikationer. Ovansidan av de korta antennerna, huvudet och mellankroppen är till största delen brunsvarta med undantag för honans skutell vars båda toppar är rödbruna. Bakkropp och ben är övervägande rödbruna med förmörkningar på de bakre låren och främre delen av bakkroppen, hos hanen även bakkroppens bakre del. Gula teckningar saknas helt. Bröstet och bakryggen har partier med lysande silvervit behåring, vilket gett arten dess namn. Silvergökbi kan förväxlas med de närstående arterna slåttergökbi Nomada integra och fibblegökbi N. facilis som har likartad teckning och kroppsstorlek samt har rödtonad undersida på antennerna. Fibblegökbi är dock något mindre med en kroppslängd på 5–6 mm. Slåttergökbiet skiljer sig från de båda andra arterna genom förekomst av ett utstående hörn på yttersidan av käken. Även ölandsgökbi N. similis kan medföra en förväxlingsrisk, men den har svarta antenner med röd spets.

De mycket sparsamma observationerna av silvergökbi i Sverige gör att kunskapen om dess biologi huvudsakligen får baseras på mellaneuropeiska uppgifter. Flygtiden inträffar under sensommaren, enligt de få svenska fynduppgifterna 23 juli till 10 september vilket gör arten till landets mest senflygande gökbi. I Tyskland har biet konstaterats flyga till slutet av september. Silvergökbiet anträffas på ängsmark med rik förekomst av vädd och med närhet till sandiga markblottor, gropar eller dyner. Biet har i Sverige påträffats på samma platser som dess enda kända värdart guldsandbi Andrena marginata. Inga svenska uppgifter finns om nektarsök, men sannolikt besöker silvergökbiet värdbiets pollenväxter för nektar. Den sena flygtiden med relativt få återstående nektarkällor gör också att den troligaste nektarkällan i Sverige främst är ängsvädd Succisa pratensis. I Mellaneuropa anges nektarintag från ängsvädd men också från fältvädd Scabiosa columbaria, blåmunkar Jasione montana, blodrot Potentilla erecta, syska Stachys sp., mynta Mentha sp., piggtistel Carduus acanthoides och åkertistel Cirsium arvense.

Parningsbeteendet är okänt men sannolikt svärmar hanarna vid attraktiva vegetationsstrukturer nära värdbiets sandiga boområde, eller över detsamma, där honor jungfruflyger och slår sig ner attraherade av hanarnas parfymmarkeringar eller för värmevinst.