......MEN DET RÄCKER JU INTE!
***
*
Ibland blir jag så förb.......ja, förbannad. På mig själv. Det blir så lika hela tiden. Inte bara lika förresten, lika och konventionellt. Och prydligt liksom, välordnat. Jovisst, jag tycker det är vackert, det är precis det jag gör. Men det räcker ju inte. Det är ju liksom bara en avbildning av verkligheten. Och verkligheten är ändå alltid vackrast, så det blir bara en sämre variant. Och fel då? Inte vet jag, men jag är själv inte nöjd. Jo, ibland. Men det måste hända mer, ta tag mer, åtminstone i mig själv.
*
Dom här är också från idag, från Grängshammar. Jag påstår inte dom är bättre(1), dom har fått tjänstgöra som avreageringsobjekt, som en kudde man kan slå på när man är förb..... Det måste ju gå att få det lite annorlunda.
*
*
*
*
*
*
*
*
(1) Jo förresten, det finns en som jag tycker är bra, kanske två, men vilka säger jag inte
****
Att jag blir lite irriterad på mig själv är just för att jag bestämt mig för att inte fastna för någon speciell motivkategori eller ett speciellt sätt att fota, jag vill kunna växla mellan glada och ljusa bilder och mer mörka och kanske tunga bilder, mitt eget humör växlar ju så varför skulle inte bildutseendet kunna variera?Hälsningar/ Björn T
Har däremot medvetet tänkt just det du säger, att det är nyttigt att harva på, på sikt ger det säkert ngn slags utveckling.
Grängshammar? Jo, så är det säkert, men Peter var inte där för att fota platsen, han ville åt svanarna som stack!
Tack för fin kommentar!/ Björn T
Visst är verkligheten alltid bäst - men en anledning till att fotografera är ju att hålla det fina kvar, att kunna återerinra.
Hälsningar Lena
Hälsningar Lena
Själv blir jag ganska less på backen bakom huset och macrokrypandet där,
men så får jag den där bilden som jag tänkt mig och då känns det genast bättre.
Fjärde bilden gillar jag för linjerna, den sista fick jag titta lite extra på innan jag såg rådjuret
// Marianne
I mina ögon finns det några kanonbilder ovan. Bild 3 som ser ut som ett flygfoto och bild 5 med sitt fantastiska ljus som kommer fram fint även i svartvitt.
Ha det bra!
jag känner igen det du skriver om att det är stunden när man tar bilderna som är upplevelsen. När man kommer hem får man se om något, över huvudtaget är att betrakta som lyckade bilder. Kanske är det här typiskt för djur-fågelfotografer. Jag upplever i alla fall samma känsla när jag fotar under vatten, kanske för att jag gjort det så pass länge.
Hälsningar Lena
Ett sätt att förändra uttrycket med sådana bilder är kanske att använda spakarna mer i Ps...inte bara kontrasten utan även med belysning och filter. Och inte vara rädd att beskära, dagens stora filer tål ju rätt mycket beskärning.
Vill man förändra sitt fotande till andra områden kan det här med utmaningar vara bra, man kan turas om i ett gäng och ge varann uppdrag eller ämnen. Thomas och jag körde det en kort period. En vecka var uppdraget "linjer", nästa "silhuett"..."en sekunds exponering" ..."underifrån-perspektiv" etc....faktiskt kul. Ger stor frihet till motiv men från en speciell utgångspunkt.
Annars tycker jag att titta på andras bilder, fotoböcker etc kan ge inspiration till nya idéer och åtminstone nytänks-ambitioner...att sedan få till det är en annan sak....
ha det bra!!!
Landskaps- och naturbilderna hör ju definitivt till första kategorin, och utan att göra mig märkvärdig är det mer min egen förundran över att hur oerhört vacker tillvaron är, hur allt hänger ihop från stjärnor, solnedgångar och maskrosor jag vill visa, snarare än just hur fin solnedgången är. På sätt och vis är det också temat i min bok.
Men mitt i allt detta vackra finns också rädsla, olust och sorg och det tar sin beskärda del av livet. Kan jag välja fokuserar jag såklart på det vackra, men ofta väljer jag inte. Men jag vore inte sann mot mig själv om jag inte också visade att jag ibland är rädd, ledsen eller känner ångest. Dom känslorna är mycket svårare att beskriva "rakt på" i bild. Det är inte heller så att jag söker sätt att uttrycka rädsla eller sorg, men själv ser jag att många motiv eller bilder jag gör bottnar i såna känslor.
Men självklart vill jag lära mig andra uttryckssätt än dom jag har och du har en hel rad bra förslag där, tack för en fin kommentar! / Björn T
Jag vill försöka hitta nya uttryck.
Utmana mig själv lite
Hej Lena, jag driver lite med mig själv ibland när jag skriver. Men det är också bra för mig att uttrycka stundens funderingar, det blir liksom tydligare när dom kommer på pränt. Om jag lutar mig tillbaka lite mer tycker jag trots inlägget här att jag har ganska stor bredd både på motiv och bildkaraktär så jag är inte alls seriöst missnöjd med mig själv. Och även om jag inte uttrycker det så ofta vet jag ungefär vad jag vill på sikt - visa mer vad jag känner än jag ser. Och det kan ske på två sätt - antingen visa det jag ser men på ett sätt som också tar med vad jag känner, eller genom att bilder som har mer symboliskt innehåll.
Landskaps- och naturbilderna hör ju definitivt till första kategorin, och utan att göra mig märkvärdig är det mer min egen förundran över att hur oerhört vacker tillvaron är, hur allt hänger ihop från stjärnor, solnedgångar och maskrosor jag vill visa, snarare än just hur fin solnedgången är. På sätt och vis är det också temat i min bok.
Men mitt i allt detta vackra finns också rädsla, olust och sorg och det tar sin beskärda del av livet. Kan jag välja fokuserar jag såklart på det vackra, men ofta väljer jag inte. Men jag vore inte sann mot mig själv om jag inte också visade att jag ibland är rädd, ledsen eller känner ångest. Dom känslorna är mycket svårare att beskriva "rakt på" i bild. Det är inte heller så att jag söker sätt att uttrycka rädsla eller sorg, men själv ser jag att många motiv eller bilder jag gör bottnar i såna känslor.
Men självklart vill jag lära mig andra uttryckssätt än dom jag har och du har en hel rad bra förslag där, tack för en fin kommentar! / Björn T
Särskilt när det är naturbilder som ofta blir så vackra i färg.
Det finns motiv överallt när man kikar omkring sig.
Som du har hittat här.
Gun-Inger