ATT FASTNA I GAMLA SPÅR

***

Förfärligt vad svårt det är att ta sig ur gamla spår. Jag kör ju nästan bara landskap och naturbilder om jag bortser från familjebilderna och dagboksbilderna. Gärna med fint ljus och då och då en lämplig solnedgång, eller allra helst en stund efter själva solnedgången då ljuset är som vackrast. Nu är det inget fel i det, och det kommer säkert vara mina vanligaste motiv också i framtiden, det kommer jag nog aldrig tröttna på för gott. Men sådär tillfälligtvis känns det ungefär som att Nu får du väl ge dig, kan du inte hitta på något annat än Saxevägen i Korsheden och Risingelandskapet i Finspång? Världen är så stor och det finns så många fotostilar som alla ger mig glädje eller andra känslor när jag tittar på andras bilder - från kända fotografer eller era här på fotosidan eller Insta. Trots att jag bestämt mig ett flertal gånger för att åtminstone för några dagar byta inriktning blir det inte. Dels vet jag liksom inte hur man "gör", lite naivt uttryck, dels hittar jag straxt något vackert landskap eller fin himmel som bara ropar efter att bli fotograferad. Och så är jag där igen....

*

Gråvädret och diskbråcket gör att promenaderna just nu både blir kortare och färre, följaktligen tittar jag lite då och då på gamla bilder. Och där finns ju ett helt annat möjligt förhållningssätt till det nya - varför inte leta efter dom uttrycken jag söker bland gamla bilder - plocka ut delar av bilderna eller ändra uttryckssättet radikalt? Det stämmer väl med den tanke jag skrivit om flera gånger tidigare - jag vet ofta inte exakt vad det är jag försöker uttrycka när jag tar bilderna - det gäller fö landskap också. Någonting i landskapet eller situationen eller hos personerna får mig att knäppa just där och just då. Exakt vad det är vet jag inte. Alltså kan skälet till bilden ligga på ett annat plan än det först och omedelbart synliga. Och som kanske/ möjligtvis kan plockas fram i en helt ny version eller i en detalj.

*

Så har bilden här kommit till. Den är dessutom lite påverkad av en fotograf jag fastnat för på Instagram. Om hon, för det är en hon, är känd vet jag inte, men jag gillar alla hennes suddiga bilder, nästan alla med personer som viktiga element i bilden. Olga Karlovac heter hon, ni hittar henne lätt som olga.karlovac på Instagram. Bilden är ett utsnitt på 700 x 700 pixlar, croppad från en bild på 4000 x 6000 pixlar. På köpet får jag både lite brus och allmän otydlighet, precis som jag söker. Och så blir den i svartvitt. Förstås.

*

*

***

CITYSCAPE

***

*

*

***

BRÖLLOP OCH BILDSTILAR

***

Av dom drygt 600 bilderna jag tog blev det en serie på mellan 60 och 70 bilder, tänkt som en minnesserie från bröllopet, och som jag nu skickat över. Och jag uppfattar dom är väldigt glada över den. Jag har också lovat att göra två eller tre förstoringar, A4 eller A3, på dom bilder dom väljer ut från serien, som bröllopspresent

*

Vilka bilder dom väljer vet jag inte än. Bilden här nedan är en av dom jag själv tycker mkt om, men som säkert är lite för mörk för dom att ha som bröllopskort. Rent bildmässigt tycker jag ändå om den och den passar alldeles utmärkt i svartvitt. Även om säkert en bit över nittio procent av mina bilder är färg utesluter jag inte alls svartvitt, tvärtom tycker jag det är jättesnyggt när jag känner för det. Jag har få principer, eller ska jag kalla det förutfattade meningar, om hur foto ska se ut eller göras. Jag vill känna mig fri i alla avseenden - motivval, genres, bildstilar, format osv. Det förhållningssättet har säkert sina nackdelar, jag har frihet men blir aldrig riktigt bra på något. Men det passar mig, jag har levt med kameran sen jag är tolv, dvs i mer än 65 år.

*

*

***

PRODUCTION CLOSED

***

Tre bilder från Bergslagsgruvan, Blötberget. Gruvan var i gång 1945 - 1965, det är alltså över 50 år sen produktionen upphörde. Och tiden sätter ju sina spår. Men ett kulturminnesmärke är det i mina ögon. 

*

*

*

*

***

VÄLGJORT OCH VÄRDEFULLT FRÅN 1922

***

När jag sitter och bläddrar bland gamla bilder som mamma och pappa sparat imponeras jag av utförande och kvalitet. Kortet som helhet är inte större än 10 x 15 men är på ganska tjockt papper och där den ovala medaljongformade bilden ligger innanför en präglad ram, mycket snyggt och faktiskt med mer diskret elegans än om det varit en passepartout. Papperet är inte vitt utan svagt gul- eller cremefärgat och själva bilden  har sepiaton. Bilden av pappa som nybliven student är tagen 1922 på Hakeliers ateljé i Örebro

*

Efter att ha googlat ser jag att fotograf är Ragnar Hakelier, 1881 - 1958, och som övertog ateljén efter att hans far Bernhard gått bort 1910. Ateljén öppnades redan 1868 av Bernhards bror Oscar, men sedan denne emigrerat till USA 1871, bara tre år efter att ateljén öppnats, övertogs den av Bernhard. Bernhard utnämndes till hovfotograf av Oscar II. Också Bernhards son Ragnar, som alltså är fotograf till den här bilden, står som hovfotograf. Om han fått titeln själv eller så att säga ärvt den vet jag inte.

*

Pappa som nybliven student 1922, ateljé Hakelier, Örebro

*

Präglad "signatur"

*

Bra med försiktiga blyertsnoteringar på baksidan

*

***