SÖDERBÄRKE - KONST I PÅSK

***

Påskafton och påskdagen har Söderbärke återigen utställningen Konst i Påsk med lokala konstnärer inom olika områden. Sedan ett par tre år finns också några fotografer med och i år kommer både Marianne Bengtsson Rosander och jag att vara med. Tror också en tredje fotograf men är inte hundra på det. Vi ställer ut i församlingshemmet, alldeles bredvid Söderbärke kyrka, men det är flera lokaler och inte bara själva Söderbärke utan också tex Tolvsbo som är med. Senast jag var med, 2017, var det mkt folk och intresset stort, trots att det kom en dm snö första utställningsdagen. Nu får vi se, värmen och det vackra vädret kanske konkurrerar ut inomhusaktiviteter, det ger sig.

*

En av bilderna jag kommer ha med - höstlöv

*

Natti, natti!

***

KORSHEDEN - VAD FORT DET GÅR!

***

Igår kväll hittade jag en massa bilder från i höstas jag inte tagit hand om, kul att hitta nya bilder utan att behöva göra något, jag har lite bildtorka känns det som. Det här är i centrala Korsheden. (Centralt  = nära vägkorsningen). Strålande höstväder, mitten av oktober. Och det slår mig att nu i mitten av april är det bara ett halvår tills vi är där igen, vad fort det går! Men dessförinnan ska löven hinna slå ut, vi ska bada i Bartjärn och sitta många fina sommarkvällar med ett glas vitt på altanen. Jag ser fram mot en fin sommar med extremväder - alltså extremt lagom väder, lagom med sol, lagom med regn, lagom varmt  och lagom mycket att göra. Ha en bra onsdag!

*

*

***

TVÅ HÄNDER

***

Två händer har vi, dom allt flesta av oss i alla fall. Ibland tänker jag att jag skulle velat vara snickare, eller murare. Bagare eller kock hade också varit ok. Jag menar, jag skulle velat göra något som syns. Det där huset har jag byggt.  Eller åtminstone varit med om att bygga. Eller där har jag lagat mat till dom som kommit dit. Till dom som var hungriga, eller ville äta en bit mat medan dom pratade kärlek, eller affärer kanske. Jag har inte gjort något om syns, inte nu i alla fall. Det känns lite fattigt. Kanske har jag inte gjort nånting av värde, allting är annorlunda nu. Men det vet förstås inte murare eller snickare heller. Nu rivs Slussen, där så många jobbat i sitt anletes svett för att bygga upp den, Slussen. Och en del gamla hus är nu mest i vägen. 

*

Faktiskt har jag spelat ganska mkt piano, trots mina händer. Egentligen ska man ha långa, känsliga fingrar för att spela piano. Mina fingrar är korta och tjocka, trubbiga i alla fall. Men jag gillade att spela piano.  Nu duger dom inte så mkt till, men Beethovens långsamma pianosonater och andra satsen i Sjostak0vitj pianokonsert (jag tror det var den första av hans två pianokonserter) var roliga att spela. Säkert var det inte perfekt, men jag visste hur det skulle låta. Inne i huvet hörde jag mera hur det skulle låta, kanske inte hur det faktiskt lät. Och det var ju i alla fall jag som spelade. Nu fotar jag mest, det är inte så svårt, jag trycker bara på en knapp. Resten gör kameran och datorn. Jag vinner inga priser, men jag vet ju ändå precis hur det ska se ut och vad det är jag vill säga.......

*

*

***

DET ÄR VÄL DET VI VILL?

***

Riktiga konstnärer ska väl helst ha nå´n sorts programförklaring. Utan att vara riktig konstnär har jag ändå funderat på frågan. Enklast är nog att säga att jag fotar där jag går och står, jag delar min verklighet. I det begreppet, min verklighet, ligger också min inre värld, inte bara det jag ser. Dom där två hänger ihop. Vi må bo i samma stad, i samma land och på samma jordklot, ändå lever vi i olika världar. Ja, jag skulle säga i olika universa. Parallella måhända. Men våra föreställningar, värderingar och framförallt tankevärldar är olika. Vi använder samma ord men menar olika saker. Och fast vi är i samma stad, samma land och på samma jord vi ser helt olika saker, titta bara på bloggen.

*

Det är sant, vi delar en del också. Behov av kärlek och bekräftelse, känslor som glädje och sorg, hopp och förtvivlan. Sånt pratar vi inte så mycket om, synd kan jag tycka, det styr våra liv. Det skulle jag gärna ha mer av i bloggen. Men vi finns där ändå. Inte så att varje enskild bild eller enskild blogtext säger så mycket, men bit för bit släpper vi ut små delar av oss själva. Och det är väl det vi vill? 

*

Tunnbindaregatan 8 i Norrköping. Visst är det en vacker port?

*

***

TOPOGRAFEN

***

Tekniken går framåt kunde jag konstatera i går. Hade ett par ärenden inne i Norrköping och det ena var besök hos optikern. Mycket intressant. Och lovande. Jag har problem med ena ögat, där jag har en blind fläck, glaukom. Det hålls i schack med ögondroppar, men synskärpan i övrigt är ändå nere på 0,5. Eftersom grå starr också tillkommit opererade jag ögat förra hösten, men det blev inte ett skvatt bättre. Efter nya optikerbesök och användandet av ett nytt instrument, en topograf, kunde vi få en detaljerad bild av ögats topografi. Jag har vetat sen mer än trettio år tillbaka att jag har keratokonus, på båda ögonen. Det gör att hornhinnan får en toppig form, helt osymmetrisk och inte korrigerbar med glasögon eller vanliga linser. Med topografen var det nu enkelt att kolla hur hornhinnans topografi såg ut och, inte förvånande, visade det sig att på höger öga låg toppigheten precis över pupillen, inte att undra över att synskärpan på det ögat är dålig. På vänster öga där jag har ganska bra syn, synskärpa 0,8, fanns också toppighet hos hornhinnan men den låg vid sidan av pupillen. Detta var vid ett tidigare optikerbesök. Redan då började Patrik, min optiker, tala om att det finns särskilda keratokonuslinser. Kanske värt att prova? 

*

Det var vad jag gjorde för första gången i går, provade keratokonuslinser för det dåliga ögat. Vi höll på länge, en och en halv timme med  kontinuerligt provande och filmande av ögat, mikroskopcheck hur linsen låg mot ögat och så där. Keratokonuslinsen är en hård lins och fungerar på ett annat sätt än vanliga  mjuka linser eller dom gamla hårda linserna. I stället för att linsen har en korrigerande brytning för ögats synfel (funkar för vanliga sfäriska eller cylindriska brytningsfel men inte för helt oregelbundna synfel som vid keratokonus) är det en större lins som ligger med en huvudsakligen sfärisk form över hela den centrala delen av ögat, inklusive toppigheten. Under linsen, alltså mellan linsen och och hornhinnan, fyller man ut med vätska liknande tårvätska och neutraliserar därmed åtskilligt av den toppiga hornhinnans osymmetriska brytning. Åtminstone i teorin. Skulle det kunna funka för mig? Efter alla provningar konstaterade vi att jag kunde nå en synskärpa  på mellan o,8 och 1,0, bättre än det bra ögat!

*

Minst sagt lovande. Sätta in linserna är ganska ok, ta ut dom är svårare och det behöver jag träna på, dom suger fast ganska rejält. Det finns fler om och men, men det känns bra. Och jag måste fortfarande ha glasögon för att korrigeringen ska bli korrekt så det blir ju lite bökigare men det är det säkert värt. För bilkörning tex. Och om jag ska ut och leta efter fåglar att fotografera, det är lite besvärligt idag. Jag tar inte ut något i förskott, men det är klart att det känns lovande....

*

Det undre instrumentet är topografen som förstås kopplas till en dator

*

Min optiker Patrik vid datorn med bilden av mitt öga när linsen ligger där, en jämn grön yta (yttre linsytan). Annat än dom ilsket rödoranga färger som signalerade branta topografi-ändringar mitt i ögat utan lins!

*

Reflekterar över att varken Vrinnevis ögonklinik i Norrköping eller St Göran i Stockholm sagt ett ord om ngn topograf eller keratokonus när jag undersöktes där, varken före eller efter gråstarrsoperationen, inte ens när jag klagade på att gråstarrsoperationen inte gett resultat. Ingen kunde förklara varför jag hade så låg synskärpa på det dåliga ögat. Men optikern verkar både ha hittat orsaken och hur problemet kan avhjälpas!

***