OSKARSHAMN KALMAR 1958

***

Att bara fota sin samtid utifrån det egna perspektivet har sina fördelar. I nästan alla bilder tagna för drygt 60 år sen hittar jag något av intresse. Enstaka försök till foto med konstnärliga ambitioner ger mig inget idag. Inte heller naturbilder, såna jag numera ägnar mig åt. Å andra sida är dom flesta naturbilder jag nu tar berättelser om mina två hembygder, Dalarna och Östergötland. 

*

Dom här tre bilderna är tagna under en semesterresa med Öland som mål. Sista bilden är jag nästan säker på är från Kalmar. Dom två hamnbilderna ligger efter varandra i negativalbumet men lite före bilen och jag gissar båda är från Oskarshamn eftersom den gamla Gotlandsfärjan Visby är på den ena av bilderna. Kanske nån av er vet?

*

Bilderna är tagna med min Yashica-Mat

*

M/S Gunilla

*

Färjan Visby (det fanns två tror jag, den andra hette Drott) . Ser ut som dom lastar fisk i trälådorna.

*

Borgward Hansa 2400 Pullman

*

***

DET HÄNDER.....

***

....allt oftare att jag känner mig som den gammelman jag är. Just ordet gammelman har för mig en alldeles speciell klang. En gammelman är för mig inte bara en äldre man, en gubbe, utan någon som har släppt/ tappat drivet och som inte fyller dagarna med aktiviteter, varken trädgårdsjobb eller pensionärsresor, som försjunker mycket i egna tankar. Det kanske låter negativt men min grundkänsla är inte alls negativ, ordet står också för någon som inte längre vill/ behöver tävla om varken det ena eller det andra, inte vara duktig och där den under ett långt liv uppbyggda fasaden inte längre är viktig. Som gammelman får  man gärna sitta i skuggan av en syren eller något annat vackert träd och bara njuta av det som är runt omkring. Jag har en förebild i min morfar Andreas, född -72. Alltså 1872.

*

Här är det skönt att vara, en stund och ett liv

*

Morfar Andreas 1955, 83 år (bara några år äldre än jag) där han sett till sin hustru Olgas grav vid Nedre Ulleruds kyrka (Deje)

*

***

TEKNIKEN OCH BILDERNA

***

Beckman. Religionshistoria. 1955. Tredje klass i den fyråriga realskolan, 3⁴a hette min klass. Ungefär som nian idag. När jag gick i folkskolan hette ämnet inte religionhistoria, det hette kristendom. 

*

Bilden är oskarp och en av många jag aldrig brydde mig om att göra på papper. Dåliga och oskarpa bilder hade jag gott om redan. Eftersom jag lånade tidskriften Foto visste jag hur det skulle se ut. Jag kommer ihåg ett helsidesporträtt av en ung flicka än idag, ljus fräknig lintott med ljusa knivskarpa ögon. Jag tittade på den bilden många gånger och såklart var den fotad med en Leica, kanske hade M3:an kommit, och så en optik på Summi... nånting. Det var helt ouppnåeligt för mig, kamera och optik för sig.

*

Konstigt nog tappade jag aldrig sugen, jag fortsatte att fota, i stort sett allt jag kom åt. Jag visade aldrig bilderna för nån, möjligen mamma och pappa ibland. Glädjen fanns i själva fotograferandet, pappersbilderna blev för det mesta aldrig som jag tänkt eller hoppats. 

*

Idag tycker jag att jag hittar den ena bilden efter den andra som har värden. Inte bara som historiskt dokument utan också som bild. Men såklart också som historiskt dokument. Det som slår mig bildmässigt är att jag då var mkt friare i mitt fotograferande, jag tvekade inte för att det kanske inte gick, att ljuset kanske inte räckte till och att vinklarna var konstiga, jag fotade på bara. Och nu när jag skannar hittar jag som sagt den ena bilden efter den andra som jag tycker har värden. Det där med bra eller dåliga bilder lämnar jag därhän, det är en endimensionell skala som inte tar in varken fotograf eller åskådare eller sammanhang. I flera år har jag däremot insett att jag numera tar väldigt konventionella, jag skulle säga kontrollerade, bilder, men det har visat sig mkt svårare än jag trott att avprogrammera den stilen. Alltså fortsätter jag att fotografera, det ger mig fortfarande glädje och det får bli som det blir tills vidare. 

*

*

***

HJÄLP, DET BRINNER! - LUDVIKA 1955

***

I väntan på att kunna (!) börja blogga igen med hedern i behåll (:-) började jag förbereda tredje boken i serien med 50-talsbilderna. Den kommer innehålla bilderna från första småbildskameran, Robot IIa ni vet. Jag har drygt 30 filmer, alltså uppåt 1500 bilder, tagna med den kameran tiden sommaren 1955 till sommaren 1957. Kanske har jag snart skannat hälften vid det här laget. Fortfarande hittar jag sånt jag inte gjort men som verkar intressant. (Jag har inte tagit film för film och gjort alla bilder, jag tar det som ser mest intressant ut först vilket betyder att det alltid finns ogjorda bilder på filmerna). Den här serien är  tagen första hösten med kameran, alltså hösten 1955.  Jag är fjorton, ska snart fylla femton.

*

För Ludvikabor: I villan i hörnet av Högbergsgatan och Ljunghällsvägen huserade då Värmebolaget, en VVS-firma. Det praktiska jobbet gjordes i ett träskjul som fanns på tomten. Där fanns säkert acetylengastuber och syrgastuber för svetsjobb. Särskilt på första bilden kan man se hur den brandman som först börjar spruta liksom tar skydd hukande ifall det skulle smälla där framme. Denna första bild är tagen från vår balkong på andra sidan Högbergsgatan (vi bodde i mellanvåningen på trevåningshuset med adress Carlavägen 31) .

*

Brandbilen på plats på Högbergsgatan. Man ser att det brinner inne i träskjulet. Första brandmannen hukar bredvid schascykeln och verkar ha fått igång  vattenbegjutning med en klen slang, kanske med självtryck från bilens tank. Av den platta slangen med större dimension kan man se att högtryckspumpen ännu inte är igång. (Tunellis hus närmast till höger utanför bild, Ljunghällsvägen går ner till vänster om villan som skymtar till vänster i bild)

*

Så Så är vattnet på väg.....

*

Bättre fart på vattnet......

*

*

Är det släckt nu?

*

Nej, det verkar fortfarande brinna. Här noterar jag att medan de flesta brandmännen är klädda i overaller har en av dem en lång elegant rock, det är väl brandchefen kan jag tänka

*

Branden verkar släckt och traktens ungar har hunnit samlas

*

***

ANDREAS FEININGER OCH LITE ANALOGT

***

Andreas Feininger inleder sin bok Framgångsrik fotografering (Stockholm Bonniers 1956, orginalet Successful photography New York Prentice-Hall 1952) så här:

Innan jag börjar vill jag glädja mina läsare genom att avliva en gammal myt, som omsorgsfullt hållits vid liv av fotografiska författare. De tycks i denna myts vidmakthållande ha sett en garanti för ett säkert levebröd. Det är myten om hur svårlärd fototekniken är.

Men myten är absolut inte sann. För många år sedan var det annorlunda. Då hade man våta plåtar, kameror med mycket stort format, ljussvaga objektiv och ljussvaga emulsioner, vilket allt krävde största skicklighet och åratals erfarenhet att bemästra. Tack vare våra moderna "idiotsäkra" kameror, ljusstarka objektiv, känsliga filmemulsioner och standardiserade framkallningsprocesser är det idag så lätt att lära fototeknik att var och en kan framställa "tekniskt perfekta bilder".

*

Jag glädjer mig åt hans positiva syn på den nya generationens kameror. Självklart kommer han straxt till att aldrig så tekniskt perfekta bilder  inte automatiskt leder till bra bilder. Där är det övning och experiment som gäller. Jag har också hans andra bok, Framgångsrik färgfotografering. Som läroböcker har jag alltid tyckt att böckerna är lite torrt tråkiga men dom har troget stått där i bokhyllan - jag fick dom som premium våren 1957 när jag tog realen (får man skriva det?). Nåväl, dit jag tänkte komma var att jag hittar mer intressant läsning i dom här böckerna nu än när jag var yngre. Särskilt där han skriver om fotografi som sådan. En hel del känns gammalt och förlegat, men en hel del känns mycket modernt. Det fick mig också att leta rätt på lite av hans bilder på nätet. Mycket intressant, i böckerna jag talar om visade han praktiskt taget inga bilder alls.

*

Nåväl, jag har i alla fall stoppat in den första rullen Ilford HP 5 Plus i Yashican. Det kändes ovant, och som tur var hade jag en tomspole sittande i kameran. Och nästan lite högtidligt att bryta filmförpackningen, sätta in rullen i den tomma platsen i kameran, lossa tejpen, dra ut  filmänden och fästa den i upptagningsspolens springa. Sen gjorde jag en liten miss, jag vred visserligen veven ett varv för att vara säker på att filmen fäst i spolen, men jag glömde bort att dra fram filmen längre, där finns ju ett par pilmarkeringar lite längre in på baksidespapperet som visar hur långt filmen ska dras fram - tills dom matchar motsvarande pilmarkeringar i kamerahuset. Det är ungefär 55 år sen jag senast satte en 120-film i en kamera och nästan 64 år sen jag gjorde det i första gången i den här kameran så jag tycker det är ok ändå för en 80-åring, såna missar får jag nog räkna med.  Problemet är att jag nu sannolikt inte har filmen framme i läge trots att kameran markerar läge för första exponering. Därmed tar jag två blindexponeringar för att inte missa någon "riktig" bild när det blir dags.  

*

Om det nu blir några bilder, det vet jag inte än. Kameran är från 1957 och har aldrig varit på service. Det enda jag vet är att den ser ut att funka, slutaren låter och och uppför sig som den ska när jag kollar med bakstycket öppet. Och visst är det en kortare blinkning på korta tider jämfört med 1/50 eller 1/25. Men om tiderna verkligen stämmer vet jag inte. när jag så småningom exponerat filmen kommer jag skicka in den för framkallning, min dosa har jag gjort mig av med. Visar sig kameran fungera kanske det blir en ny framkallningsdosa, vi får se.

*

Här kommer annars två bilder tagna med samma kamera 

Autobahn nånstans i Tyskland sommaren 1959

*

Inger när hon tar realen, 1958 eller 1959

*

*

***