VARDAGSPOESI - RISINGEFÄLTEN

***

Så  kom solen och ljuset tillbaka några timmar. Solen hann gå i moln innan kroppen började lyda men ljuset fanns kvar. Och medan vi gärna väljer skogsstigar i gråväder och regn vill vi ha öppna landskap och rymd när ljuset finns, alltså blev det Risingefälten idag. Trots att det är just öppna landskap finns det alltid detaljer att se. Blåklockor tex. 

*

Fälten i Risinge

*

Blåklockor är ett tufft släkte, det har varit många frostnätter redan!

*

Och asplavarna lyser knallgult

*

Mjuka vackra böljemoln över fälten

*

Dom kala aspkronorna är lätta att känna igen på formen

*

Daggen glittrar i gräset

*

Och fortfarande finns andra färgklickar, aspsly tror jag

*

***

PIANOT

***

Det blir allt längre mellan gångerna. Pappas gamla piano, det han köpte på ett musikcafe´i Göteborg nån gång på 30-talet, står där och undrar var jag tog vägen. En timme då och då, nästan varje dag, brukade jag spela. Det har jag gjort ungefär lika länge som jag fotat. Nu stelnar fingrarna, inte bara dom förresten, i allt snabbare takt. Men det händer fortfarande, med någon månads mellanrum. Stelheten handlar nog också om oträning. Men det är fortfarande roligt.

*

Trogen min uppfostran spelar jag fortfarande bara klassiskt, efter noter. Eftersom både mamma och pappa spelade, och så jag då, finns det typ en och en halv meter noter. Ja, om man lägger alla notblad och notböcker på hög alltså. Kanske två meter förresten. Och börjar jag bläddra i dom så....ja den ja. Och den. Och den som är så fin! Numera blir det ofta fel, fingrarna lyder helt enkelt inte. Men tredje, eller fjärde gången blir det nästan rätt. Och att det blir fel gör egentligen ingenting, eftersom jag har det mesta i notväg också på skiva vet jag ju hur det låter när dom spelar, dom riktiga pianisterna, jag har det i huvudet när jag själv spelar. Såklart har jag aldrig kunnat spela dom virtuosa delarna oftast har jag valt dom lite långsammare satserna, typ Månskenssonatens första, långsam klassiker. Men just den lärde jag mig också efter hand dom snabbare satserna, På bilden härnere finns hörnet av en annan favorit på notstället, Schostakovitch, Dmitri. Den långsamma mittsatsen av hans pianokonsert är underbart melodisk och vacker, fullt spelbar för en amatör. Har ni inte lyssnat på den pianokonserten tycker jag ni ska göra det!

*

*

***

BRUSET AV VINGAR

***

Trots att jag sitter vid skrivbordet inomhus bakom treglasfönster hör jag tydligt vingbruset när dom fladdrar förbi, sidensvansarna. Dom drar nästan dagligen omkring här i kvarteren precis som dom vore ett större gäng ungdomar. Inte så högljudda men lite fladdriga sådär, rastlösa och utan alldeles tydliga mål. Det känns kul att se dom även om det inte blir några riktiga bilder. Som jag skrivit tidigare verkar dom mer rastlösa än jag sett dom tidigare, dom kan testa ett par tre buskar/ träd på tomten men sticker innan merparten i flocken landat alls. Själv hinner jag inte ens sträcka mig efter kameran innan dom lyfter, ännu mindre ta mig försiktigt ut. Inte blir det lättare av att jag bara har 99:an tillgänglig nu, på vilken jag satt mitt Tamron 150-600, drygt 2,8 kg tillsammans. Men dom finns där, och just bruset av vingar får mig att titta upp. Vid något av tillfällena tog jag några bilder nästan på måfå, genom treglasfönstren. Såklart blir det inte skarpt, inte heller någon bildmässigt vacker oskärpa, bara en smula suddigt just. Men jag kan se dom, sidensvansarna, ändå. 

*

*

*

***

LUNDDALEN - SKYMNINGSSKOG

    ***

Med regnet hängande i luften och klockan över två på eftermiddagen var fotoljuset i skogen nästan över. Men visst blev det bilder, också med 99:an, på vilken jag satt Zeiss- 135:an. ISO för det mesta mellan 1600 och 6400 även om det räckte med 640 och 800 i gläntorna. Särskilt roligt med lärkträden, har inte tänkt på att det är ganska gott om dom därute.

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

***

KEN ROCKWELL OCH JAG OM MINOLTA 85/1,4

***

This is the world´s first autofocus ultra-speed tele. Nikon didn´t copy it until almost ten years later in 1995. This is a spectacular show-off lens for Minolta. No newer 85mm lens from anyone will make pictures any better than will this lens.

Skrev alltså Ken Rockwell 2013. Så visst, det kan ha kommit något vassare nu. Kanske. Men det lockar mig inte. Det här objektivet tillverkades från 1987 fram till 2006. Jag köpte mitt begagnad 1990 efter att ha fått en inte så märkvärdig summa pengar i 50-årspresent från mina föräldrar  (jag hade faktiskt önskat just det för att kunna köpa ett riktigt objektiv). Det var mitt absolut första högklassiga objektiv överhuvudtaget. Jag hade då redan fotat i nästan 40 år utan att någonsin ha haft en märkeskamera eller ett märkesobjektiv. Det funkar fortfarande perfekt förutom att förvalsbländaren är trög i kyla, typ under 0 C. Allra bäst gillar jag det till porträtt. 85 mm är ju den perfekta porträttbrännvidden och det har i mitt tycke en nästan perfekt kombination av skärpa och mjukhet. 

*

Med det här inlägget menar jag nu inte att påstå att det här objektivet minsann är bättre än allt annat i 85 mm, bara att jag är väldigt glad för att ha det, att jag trivs utomordentligt bra med det och att jag är beredd att skriva under Kens påstående. Bilden på Elias är några år, tagen 2013 med min A99:a och den här optiken i naturligt inomhusljus. 1/160 s, bl 1,7 och ISO 640

*

Snart fyra år

*

***