SNÖVINTER?

***

Snöat har det gjort ett par dagar men inte är det särskilt mycket, inte än i alla fall. Dessutom envisas temperaturen med att ligga kvar över noll så det blir mest slask och plask av det. Det är några år sen vi hade en riktig snövinter, det var 2011. Nu ser det ut som temperaturen är på väg ner resten av veckan, jag hoppas prognoserna stämmer. En eller annan decimeter till av lätt, fluffig och kall snö och så ett par grader kallt så blir det ljust och vitt igen, inte så grått. Då blir det vinter!

*

*

***

MOTVIKTERNA

***

Fortfarande läser jag morgontidningen och tittar på nyheterna på TV  nån gång om da´n. Jag säger fortfarande, inte för att jag håller på att tackla av utan därför att nyheterna inte engagerar mig lika mycket som tidigare. I stället funderar jag mycket på hur vi förhåller oss till andra människor, till omvärlden och tillvaron över huvud taget. Det var länge sen jag slutade läsa facklitteratur och jag som alltid älskat läsa över huvud taget läser också färre skönlitterära böcker. Jag vill helt enkelt se, höra och lukta själv på tillvaron.

 *

Det är en orolig värld vi lever i. Idyllen Sverige är inte längre så långt från världen därute som det en gång var, världen är närmare inpå oss än nånsin förr.  Men vi har haft en gnutta tur så här långt. Visst har vi en del problem, men inte särskilt stora. Andra har bomber och krig, titta på Syrien, Irak, Jemen och Afghanistan. Titta på Libyen, eller Egypten, Turkiet och Ukraina. Vi lever i välfärd i stort sett, andra har fattigdom och svält som Bangladesh, delar av Afrika och Sydamerika, Nordkorea. Allt oftare ser jag pessimistiska frågor om vart mänskligheten och världen egentligen är på väg, både i bloggar och tidningar och media över huvud taget.

*

Sanningen är dock att det var värre förr, tom mycket värre. Trots al Qaida, Boko Haram och IS. Under Pol Pots tid dog mellan 1 och 3 miljoner människor av tortyr, massavrättningar och svält. Under 2:a världskriget dog åtminstone 50 milj människor. Faktum är att det under sekellång tid dör allt färre människor av krig och terror. Globalt sett minskar också fattigdomen, förhållandevis snabbt tom. Globalt sett har också demokratin blivit vanligare. Inte heller invandringsproblemen  är stora i långt historiskt perspektiv, i varje fall inte dom vi upplever här hemma. Mänsklighetens historia rymmer nästan kontinuerliga folkomflyttingar. Och medellivslängden ökar, vi blir allt friskare och lever längre.  Dom som tror att utvecklingen går åt fel håll har nog inte förstått vidden av hur eländigt det varit

*

Har jag förstått rätt är det allt fler, särskilt ungdomar, som klarar sig utan både tidningar och nyhets-TV. Omvärldsbilden formas i stället av sociala medier, info från kompisar, reklam och underhållsning, såpor och sånt som hela tiden finns runt omkring oss.  Det oroar mig. Varken tidningar eller media har särskilt mycket glada och roande nyheter, men media i fria och demokratiska länder har trots enstaka vinklingar i stort sett faktaunderbyggda nyheter (fakta, inte alternativa fakta). Hur kan man bilda sig en någorlunda korrekt bild av omvärlden om man bara förlitar sig på sociala media? Och där massor av falsk info sprids av olika intressegrupper. Motvikterna är fri press och fria media. Och demokratiska val - även om det blir en narr, förlåt, en Trump, ibland. Men alla vi vanliga människor får inte heller glömma den övergripande bild som finns och stå emot och inte svepas iväg av lättköpta floskler eller svälja allt media säger. Det var detta Hans Rosling så envetet och outtröttligt jobbade med.

*

Det finns självklart andra motvikter också. Enskilda personer med stor integritet som visat sig få stor betydelse för många många människor. Martin Luther King och Mandela tex. Och jag tror att vill vi göra något gott i världen  får vi nog börja med oss själva i stället för att peka ut dom som vi tycker är dom största syndarna. Som den zenbuddhistiske munken Thich Nhat Hanh, född i Vietnam men som nu lever i sydfrankrike, säger:

“We often think of peace as the absence of war, that if powerful countries would reduce their weapon arsenals, we could have peace. But if we look deeply into the weapons, we see our own minds- our own prejudices, fears and ignorance. Even if we transport all the bombs to the moon, the roots of war and the roots of bombs are still there, in our hearts and minds, and sooner or later we will make new bombs. To work for peace is to uproot war from ourselves...." -Thich Nhat Hanh

*

***

BLÄNDARE 18 OCH 15 SEKUNDER - OCH VARFÖR LIVET ÄR VÄRT ATT LEVA

***

En oktoberkväll ute på Resö i Bohuslän. Klockan är 19:14 och det är över en timme sen solen gick ner. Jag har stått här en halvtimme och temperaturen sjunker ner mot nollan, jag fryser om händerna. Jag är ensam härute, inte en människa finns mer än jag. Ensam är jag också i huset, bara några hundra meter härifrån, ensam i dagarna tre. Kvällen är magisk, ljuset är magiskt, vinden har mojnat och fåglarna tystnat. På kameran sitter Sonys 70-200/2,8 G och jag har valt bl 18 för att få skärpedjup och ISO 80 för att undvika brus så det blir 15 sekunder men stativet  funkar bra.  Bilden är croppad till ungefär halva storleken. I övrigt har jag inte rört vare sig exponering, kontrast, vita, färgmättnad eller något annat, bilden är obehandlad. Det såg ut så här, mot väster.

*

Det är en bild som påminner mig om varför livet är värt att leva, varför jag gärna fortsätter några år till om jag får den nåden. För en nåd är det. Det behöver inte se ut så här varenda kväll. Det är helt ok att det är just så grått och vått som jag visade med mina bilder i går på väg till Stockholm dom flesta dagarna.

*

Och om ni möjligtvis tänker att det är inte alla som kan ta sig till Bohuslän för att njuta av solnedgångarna över havet så är det helt ok att stå hemma i köket i Finspång och titta ut genom fönstret när solen bryter fram efter ett majregn - ljuset är magiskt också där

***

DEN ILLUSTRERADE MANNEN

***

Jo, jag vet, jag bloggar en hel del just nu. Av flera skäl, men det viktigaste är att det är roligt. Men det utvecklar min fotografi lite inbillar jag mig också. Och vad jag säkert vet är att det ger utlopp för min fantasi, inte minst i skrivandet. Jag är ju fysiker och har jobbat inom industrin hela mitt liv så det har inte blivit så mycket utsvävningar för fantasin. Därför gör jag det nu, här på bloggen, i stället.

*

Idag fick jag en idé. Både när jag fotar och när jag skriver bloggar behöver jag ett tema, en idé. Igår hade jag en blogg med rubriken R is for Rocket. Den rubriken tog jag från en SF-roman jag läst med samma namn, skriven av Ray Bradbury, min älsklingsförfattare. Åtminstone en av dom. Rubriken till den här bloggen är också en av hans boktitlar, The illustrated man eller Den illustrerade mannen på svenska. Idén är att jag ska försöka fortsätta, fortsätta att skriva bloggar med rubriker från Ray Bradbury´s författarskap och om möjligt passande bilder därtill. Då och då, såklart kommer jag ha andra bloggtitlar för det mesta. Men då och då. Han har fantasifulla, lite romantiska titlar ofta. Dagens bild var ju självskriven

*

För att den som är intresserad ska få någon idé om vem Ray Bradbury är har jag texten från en SvD-artikel den 8 juni 2012 härnedan 

Jerry Määttä

En romantisk häxmästare har gått ur tiden

SvD 8 juni 2012

Ray Bradbury Foto: AP

I onsdags kom beskedet att Ray Bradbury gått bort vid 91 års ålder, efter en längre tids sjukdom. Han var den siste av de fyra stora namn som på 40- och 50-talen lade grunden till den moderna anglosaxiska science fiction-litteraturen: Robert Heinlein (1907–1988), Isaac Asimov (1920–1992), Arthur C Clarke (1917–2008) och Ray Bradbury (1920–2012).

Redan från början utmärkte sig Bradbury från de flesta av sina samtida kollegor inom genren. Till att börja med utvecklade han redan tidigt en helt egen stil, där tonvikten låg vid det poetiska och symboliska snarare än vid genrens vanligen nyktra och genomskinliga. Han var därtill en obotlig romantiker, med intresse för stämningar, drömmar och psykologi snarare än framtidsspekulationer, filosofiska tankenötter eller rafflande äventyr i tid och rum. Till skillnad från de flesta samtida sf-författare var Bradbury också redan tidigt lagd åt det teknikskeptiska hållet. Sammantaget gjorde allt detta att han inte alltid sågs med blida ögon inom sf-kretsar, där han ofta betraktades som en sentimental nostalgiker som inte riktigt begrep sig på teknik och naturvetenskap.

Trots det begränsade intresset för tekniska innovationer lyckades dock Bradbury flera gånger förutsäga framtiden på ett närmast kusligt sätt. Novellen ”The murderer”, publicerad i samlingen ”The golden apples of the sun” från 1953, rymmer till exempel en förödande kritik av skvalradio och mobiltelefoner, som förgiftat ljudrummet i det moderna samhället. Och hans mest kända verk, dystopin ”Fahrenheit 451” (1953), skildrar ett samhälle där den högsta drömmen blivit att skaffa platta tv-apparater som är så stora att de täcker hela väggar, och som man kan bygga in sig med.

Annons

X

Samma år som dessa berättelser kom ut lanserades Ray Bradbury på den svenska bokmarknaden (ska man vara noga hade dock en av hans noveller, ”Jag är en raket”, publicerats i Jules Verne-Magasinet redan våren 1946). Detta skedde med hela tre noveller i den första svenska volymen med översatt modern anglosaxisk science fiction, professor E N Tigerstedts ”Morgondagens äventyr. En antologi naturvetenskapliga framtidsnoveller”, utgiven på Natur & Kultur på våren 1953, sedan med det egna verket ”The Martian chronicles” (1950), som gavs ut av Forum på hösten samma år med den något besynnerliga titeln ”Invasion på Mars”. Prepositionen i den svenska titeln antyder dock vad det hela handlar om. Till skillnad från mycken samtida science fiction var det inte utomjordningarna som invaderade denna gång, utan verket skildrar i en rad noveller och poetiska vinjetter hur människan och den västerländska civilisationen invaderar, koloniserar och skövlar vår röda grannplanet.

Mottagandet av detta sällsamma verk – som Harry Martinson ansåg vara ett av 50-talets viktigaste, och som intressant nog uppvisar flera likheter med grundintrigen i ”Aniara” – blev blandat. Medan Sven Hallén i Dagens Nyheter såg Bradbury som ”en modern efterföljare till Voltaire och Swift, med sin direkta och indirekta samtidssatir under rymdexotismens mask”, klumpade Arne Andreasson i Morgon-Tidningen ihop Bradbury med resten av genren, som han i nyanserade ordalag beskrev som ”tvivelaktig rappakalja”, ”raffel för rafflets egen skull”, ”detta primitiva slag av grumlig folksmakslitteratur”.

Helt annorlunda lät det när Norstedts fem år senare gav sig på en hårdlansering av Ray Bradbury i Sverige. Mellan 1958 och 1965 gav man ut inte mindre än åtta titlar av Bradbury, förutom romanen ”Fahrenheit 451” främst novellsamlingar som ”Oktoberlandet”, ”Solens gyllene äpplen”, ”Den illustrerade mannen” och ”Det eviga regnets dag”. Inom kort hade de svenska kritikerna, med Artur Lundkvist, Bengt Holmqvist och Karl Vennberg i spetsen, enats om att Bradbury var något av en litterär sensation, och många såg honom dessutom som ett bevis på att science fiction kunde vara både estetiskt och ideologiskt relevant. Mycket snart fick han också epitetet ”häxmästare”, som sedan i flera års tid förföljde honom i recensioner och på bokomslag.

***

GALLERI KONTRAST

***

Fick ett trevligt mail från David Elmfeldt på FS häromdagen. En enda av mina bilder har fått poäng i Masters och den verkar komma med i en utställning FS Masters har på Galleri Kontrast

Hej 

Din bild är utvald av curator Mia Klintewall (Galleri Kontrast) att vara med i vår utställning Fotosidan Master! Stort grattis! :)

Det är en gammal jpeg-bild från 2008 tagen i skymningen med  en A-700 och croppad så den tekniska kvaliteten är dålig, får se om den anses duga när dom printat ut den. Tror nog ni sett den, den här är det

 *

Vet fö ingenting om den här utställningen och Galleri Kontrast men för några år sen hade jag inte visat en enda bild offentligt så det är ändå skoj i all sin enkelhet

***