TOFSVIPORNA I RISINGE

***

Bilderna från i söndags, alltså en vecka sen. Efter Lenas superba tofsvipebilder borde man kanske inte visa fler men för mig är det fortfarande ett led i utvecklingen. Dom här är alla tagna utan tc, alltså med 400 mm, och jag tycker dom är helt ok, det är nog så långt jag kommer med den här optiken. Mest besviken är jag nog på TC:n, den har suttit på telet för det mesta sen jag köpte telet för flera år sen och jag har faktiskt trott  den kombinationen skulle vara ok, trots att jag vetat att TC ofta ger bildförsämring, eftersom  jag fått uppfattningen att det är en "högklassisk" kombination. Nu får jag se hur det blir, är ju lite nyfiken på 200-600 som är ett förhållandevis billigt objektiv, om nu objektiv kan anses billiga nån gång.

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

***

KULTURLANDSKAPET RISINGE

***

Det behövs inget större mått av fantasi för att tänka sig tusen år tillbaka när man står här. Kyrkan från slutet av 1100-talet ligger alldeles bakom ryggen på mig och fälten framför mig har säkert brukats längre tid än så. Det medeltida svärdet som hittades i början av 1900-talet låg i vattnet vid ena brofästet av den gamla bron över från Ekön till denna sidan av Dovern knappt en kilometer bort åt höger i bilden. Det skulle inte förvåna mig om vägen som slingrar sig där borta fanns redan då, men utan asfalt, rätt mkt smalare och antagligen oftast mer lik ett par hjulspår i lervälling.

*

Bilden är tagen för en månad sen, häromdagen när jag passerade låg det ett par decimeter snö.....

*

***

DET ÄR BRA...

***

....att det finns så många bra hjälpmedel. Rullstolen är viktigast, den sitter I nästan alltid i. Tidigare har jag då och då hjälpt henne över till "hennes" fåtölj men nu går det bara med hjälp av turnern och då får hon vara mer ifred om hon sitter kvar i rullstolen. Den måste hon ändå sitta i när vi äter, oavsett om vi äter i köket eller i mathörnan i vardagsrummet. Hon har ett oändligt tålamod, jag hör henne fortfarande efter så många år aldrig klaga. Ändå noterar jag att hon ibland tycker det är besvärligt  med alla byten av skydd. Varje gång, fyra gånger per dag, kommer hemhjälpen, alltid två personer eftersom man behöver vara två. Dom rullar in henne till hennes rum och så får hon ställa sig på turnern när dom byter om, sen tillbaka till rullstolen och in till vardagsrummet.

TV:n fyller numera en viktig funktion, hon tittar gärna och är då helt fokuserad. För mig är det också en förutsättning för att kunna göra annat - läsa en tidning eller en bok, sitta vid datorn en stund eller lägga mig och låta ryggen vila. Turnern är också en förutsättning för att jag ska kunna lägga henne när hon vill vila och hjälpa henne komma upp när hon vilat. Ensam tar hon sig inte över från rullstolen till sängen eller tvärtom trots att rullstolen står precis intill sängen och att jag försöker stödja, att vrida runt går inte. Däremot kan hon fortfarande resa sig upp när turnern står precis framför henne och den är sen smidig att vända runt så hon kan sätta sig igen.Förutom rullstolen och turnern har vi ytterligare en rullstol som hon sitter i när hon duschas. Den är gjord för att tåla vatten, är smalare så den går in genom den smalare badrumsdörren och också gjord så att hon inte behöver resa sig för att tvätta underlivet. Smart är den.

Ja, så går dagarna. Kanske är det någon av er som undrar varför hon är kvar hemma när hon behöver så mycket hjälp? Enkelt, I är fortfarande samma person som hon alltid varit. Det finns nästan ingen personlighetsförändring alls. Det som många drabbas av vid sen Alzheimer, irritabilitet och "dåligt humör" och allmänt ändrad personlighet,  finns i princip inte alls.  Hon förstår väldigt mycket mer än man skulle kunna tro utgående från hennes fysiska status. Också jag missbedömer och förklarar ibland utan att hon frågar och får genast ett "jag men det vet jag väl". Då ler jag för mig själv.

*

*

*

*

***

POKÉMON

***

Grabbarna stod i korsningen Engelbrektsgatan - Storgatan och såg riktigt koncentrerade ut, alla med mobil i handen. Pokémon gissade jag för mig själv. Mycket riktigt, precis när dom stack iväg till nästa stopp frågade jag en av dom vad dom gjorde - jovisst, Pokémon. Tur att man har barnbarn, något enstaka kan jag fånga upp av vad som händer två och en halv generation bort. Jo, jag vet, Pokémon är i princip redan en generation bort, kom väl i slutet av 90-talet tror jag. Men åtminstone i Ludvika används det fortfarande.

*

*

***

DOVERSUND

***

Passerade Doversund i förmiddags och vinden från i går hade mojnat men inte stillnat helt. Det är bra, tillräckligt mkt vind för att vattnet ska vattra sig vilket ger bättre ljusreflexer.

*

*

***