Kan det som är fult fascinera?

Ja, jag tror det. Skönheten sitter visserligen i betraktarens öga, jag vet.  Och därmed kanske jag tycker något är vackert även om inte du gör det. Men om inte jag heller tycker det är särskilt vackert men ändå gillar att fota det? Kanske rentav fotar det fula just därför att det är fult? Och för att det finns en fascination jag inte riktigt kan förklara för just det. Jag har upptäckt att jag gillar lite nergångna byggnader, uthus, lador.

Eftersom jag var uppe i Dalarna igen de senaste dagarna blev det en tur ut mot Kvarnäset igen. När man kommer på den gamla vägen dit ut ser man först en del äldre, ganska fina byggnader som säkert hörde ihop med kvarnen som gett platsen namnet

Men kommer man förbi dom, finns ett ganska stort område med tomma, nergångna hus, inte så gamla att dom känns intressanta pga åldern, inte heller för att de varit särskilt vackra. Området i sig själv är heller inte vackert, stora områden som måste varit ängsmark för inte alltför länge sen, men som nu snabbt tas över av buskar och sly, ungefär så här

Här finns gamla, nästan tomma, bostadshus som nog av allt att döma fortfarande används som sommarhus. Inte riktigt gammalt, inte vackert, inget minnesmärke över något speciellt, ändå gillar jag att betrakta det och fota det.  

Och till detta hör ett uthus, ännu mer i förfall

Men också det fascinerar mig.. Ok, fascinerar kanske är ett starkt ord, men både husen och området har någon slags lockelse, precis som om det är förfallet, det nedgångna i sig som lockar. Inte ens jag själv tycker det är vackert

Däremot ligger det fint. När jag går därifrån den här gången går jag först in i en klassiskt vacker tallskog

och slutar som vanligt med att stilla betrakta ljuset och rymden när jag ser över Barken norrut

Projekt I SJÄL OCH HJÄRTA - ISBERG

10

*

Vi har många lager

Vi är som isberg

Inte för att vi är kalla

och ogästvänliga

men det är en väldigt liten del

som är synlig för andra

och för oss själva

Merparten finns under ytan

Och vi vill ogärna se in

i våra egna djup

Det är mörkt

och vi är rädda för vad vi ska hitta

mer rädda för oss själva än andra

Men tittar vi noga

kommer vi se reflexer

av solen och stjärnorna

både inom oss själva

och alla runt om oss

*

*

Hjälp, jag drunknar (i bilder)

Digitalt är ju bra men det finns en stor nackdel - jag tar alldeles för mkt bilder! Och alldeles för mycket blir kvar. Med digitalkameran är det så himla lätt att öka upp bildantalet. Så här är det för mig

1 Tar bilder på alldeles för många motiv. Tänker att i rätt sammanhang kan det kanske bli nå´t

2 Är inte så säker på att komponera i sökaren - tar alltså ett antal bildvinklar på varje motiv

3 Tänker att det är bäst att köra lite olika exponeringar för att slippa trixa i datorn för mycket

4 Ibland har jag ju nå´n av de små kamerorna med också, den korta brännvidden ger nog lite andra perspektiv, bäst att ta med båda....

Så in med bilderna i datorn och där minsann ska jag snabbt rensa bort 90%

5 Först kommer bilderna på barnbarnen, dom har ju så många miner, det måste jag spara, så är kompisarna med på en del, dom måste jag också spara

6 Några var ju bra, jag rensar sen och gör en fotobok medan det är aktuellt

7 Första exponeringen går ju att jobba med, jag tar den så blir boken av, rensar bort dom andra exponeringarna och vinklarna sen

8 00.30, nu måste jag i säng, får rensa imorgon. Förresten, externminnen är himla billiga nu, köper ett par till 2-TB i morgon

osv, osv....

En av nackdelarna att jag glömmer satsa på bilder som kanske kan bli nå´t. Av olika skäl hamnade jag idag på de första digitala systemkamera"rullarna". Dom här tog jag på väg till jobbet en så´n där fantastisk februarimorgon när hela himlen var röd när jag passerade Skärblacka. Min Konica Minolta 7D hade jag haft i ett par månader och det satt ett Minolta 50/1,4 på. Här har jag faktiskt använt en av bilderna  i olika sammanhang, men det är inte ovanligt att bra bilder blir liggande utan att jag gör nå´t med dom, jag kommer ju aldrig dit! Här strax före Skärblacka

Och här bruket

och i lite mindre utsnitt

Undrar vilken jag ska spara av dom här? Dom är ju egentligen ganska lika, men...Svårt, bäst att jag sparar alla tre! God kväll!!

Analoga Annika

Det analoga lockar igen! Nostalgi? Kanske, men kul var det ju. Satt nyss och letade efter en annan gammal bild och så fick jag den här i handen. Förstorad till 18x24, halvmatt papper, klistrad (som jag gjorde då) på renskuren papp nånstans mellan 1 och 2 mm tjock. Det är fint bara att hålla i den, slippa datorskärmen. Eftersom jag inte har nå´n riktig scanner blev den scannad i allroundmaskinen på skrivbordet. men det duger.

Yngsta dottern Annika, tror att det är från 1977, 37 år sen. Glad praktiskt taget jämt men med blixtrande humör ändå, här står det nog och väger. Hm............Skulle vilja göra flera, om jag hade en bra scanner........

Ha det gott!

Projekt I SJÄL OCH HJÄRTA - OLIKA ROLLER

9

*

Så van är jag att spela mina roller

att jag glömmmer vilken som är jag.

Och inte hjälper det det minsta

att verkligen försöka

vara mitt riktiga jag,

då blir ännu mera fel

*

Först när jag har gett upp,

är för trött för att bry mig

eller för ledsen för att bry mig

eller bara så lost och villrådig

att jag inte vet just nå´nting

öppnar sig luckor

i alla stängsel

jag rest så ivrigt

*

*