MED SIMPLA VERKTYG

***

Här bror Dag, fotad i april 1958 med min Yashica-Mat. Den kameran var väl inte så simpel, den har gett mig många bra bilder. För porträtt just hade jag dock ingen utrustning alls . Ett billigt stativ (30:-) hade jag köpt men inga särskilda lampor, inga reflexskärmar eller liknande, inte ens en vettig bakgrund. Jag var 17 och gick i första ring, Dag  var 14.  För att få ljus ser jag att vi var i pappas rum, husets ljusaste rum eftersom det var ett hörnrum. Egentligen var det pappas kontor men han var väl på tj-resa nånstans. Det verkar som eftermiddagssolen lyste in och för att lätta upp skuggsidan i hans ansikte använde jag en vanlig skrivbordslampa på nära håll. Som bakgrund hade jag satt upp ett vitt lakan med häftstift. Anteckningarna i negativalbumet berättar inte bara att det var april 1958 utan också att filmen var en Panatomic-X, framkallad i Rodinal 1:100 vid 21 C i 18 minuter. Negativen ser bra exponerade ut men kornet är rätt tydligt. Negativet är skannat i en Epson 750 flatscanner och jag har skärpt en aning, brusreducerat en aning och i den croppade versionen lite vignettering.

*

*    

*

***

HILDA

***

Bilden har några år på nacken, sex år närmare bestämt, Hilda var tretton när jag tog den. Som så ofta när jag tittar tillbaka på äldre bilder ser jag att jag inte har lagt ner det arbete som behövs/ går för att utnyttja bildens potential, åtminstone något av den. Fotat har jag gjort länge, sen jag var elva, dvs i drygt sjuttio år. Ändå är det egentligen först under de senaste tio åren som jag lite medvetet försökt utveckla fotograferandet bildmässigt. Skola och sen drygt fyrtio års "vanligt" jobb har alltid gått först.  

*

Det är inte så mkt jag gjort här - beskärning, en smula efterskärpning men ändå softat ytterdelarna av bilden något och gett den en aning varmare ton. Vinjetteringen fick bli ljus för att bevara den ljusa (=positiva) tonen i bilden. Ett steg framåt från ursprungsfotot tycker jag.

*

*

*

***

PAPPA - 120 IDAG

***

Ja, ursäkta, ytterligare ett gammalt porträtt. Eftersom pappa Gustaf skulle fyllt 120 år idag får han komma med här. Bilden är återigen tagen med min älskade Yashica-Mat fast redan 1957. Här har jag riggat upp för att ta "riktiga" porträtt. Något bättre att fota mot än draperiet mellan hallen och vardagsrummet där på Carlavägen i Ludvika kunde jag inte hitta på. Säkert hade jag skaffat en extra stark glödlampa, typ 100 eller möjligen 150 W, och det ser ut som jag haft en lampa till. Får ju säga att skärpan med min Lumaxar är riktigt bra, här är den nästan i överkant för att funka som ett bra porträtt.  Pappa var 55 när jag tog bilden, själv var jag 17. Och visst var han skolinspektör, här, som man brukar säga, i sin krafts dagar. Han blev 90.

*

*

***

EFTERMIDDAGSSLUMMERN.....

***

.....är guld värd så här i vuxen ålder. 

*

*

***

PÅ VÄG UT - 1954

***

Hösten 1954 skulle storasyster Sigbrit åka till Stockholm för att gå på Hasselbackens restaurangskola. Här står vi vid järnvägsstationen i Ludvika för att vinka iväg henne. Hon (mamma och pappa) hade hittat ett billigt rum i Stockholm, knappt ett eget rum, där fanns ett skynke framför en avbalkning i ett större rum.  Sigbrit var 16 och skulle fylla 17 under hösten. Jag tror inte hon var nervös men lite spännande var det nog, hon håller koll på pappa här ser jag. Samtidigt ser jag ju hur ung hon är, från småstaden Ludvika till Stockholm var ett stort steg. Säkert hennes första dräkt gissar jag. Både mamma och pappa är lite uppklädda, äldsta barnet ska ut i världen. Om några veckor  är det nu 6 år sen hon gick bort. Dåtidens värld var nästan fri från allt som glittrar och lyser, fri från märkvärdigheter, dom små, personliga stegen var viktiga.

*

Familjebilder har inte särskilt högt anseende i fotokretsar, särskilt inte om miljön är medelklass. Såklart blir dom mer intressanta om dom är gamla nog, den här är nästan 70 år. Sträckan Ludvika - Stockholm är nyss elektrifierad och tåget har tre klasser och dom flesta vagnarna hade rökning tillåten. Fast för egen del skulle jag gärna se fler familjebilder också från nutiden. Jag tror att det är i vardagen vi egentligen har något eget, något personligt att berätta.  Det är i vardagen vi lever våra liv. Det är i vardagen vi är oförställda. 

*

*

***