Varför fotograferar jag (du) egentligen?
Ja, varför fotograferar jag egentligen? En fråga jag funderat mer än en gång över. Visst, ofta är det naturligtvis för att komma ihåg, för att föreviga något jag för stunden tycker värt att komma ihåg - en fest, ett bröllop, en semesterresa. Hur det var när barnen var små. Men jag har ju kameran med nästan jämt, och motivet kan vara allt - ett löv, en vattendroppe, ett grässtrå. Jovisst, en del är vackert - ibland kan kan jag kanske återge lite av skönheten som finns i orginalet, oftast inte.Eller ett gatufoto med idel obekanta ansikten, eller medpassagerare från en tågresa, personer jag aldrig mer kommer se. Varför sparar jag det?
Såklart finns inget enkelt svar. Men ett och annat börjar dyka upp som jag inte varit klar över tidigare. Jag tror att mitt fotograferande, förutom allt det vanliga jag redan nämnt en del av, ibland är ett sätt att se mig själv, eller åtminstone se vad jag ser i den existens jag är del av, ingår i .
Jag ska försöka ge några exempel på vad jag menar. Jag vill också säga att hittills har det mest varit så att jag i efterhand börjat förstå varför jag tycker om vissa bilder, men inte kommit så långt så att jag haft tanken eller syftet klart när jag tog bilden.
Idag när barnbarnen oftare är motiv än barnen, blir det mer än bara för att komma ihåg. En bild av ett älskat barnbarn är inte bara ett porträtt utan kanske kan ge en glimt av en insikt jag inte hade när mina egna barn var små - hur totalt oskyddade och beroende de är samtidigt som de visar en fullständig tillit till livet
Eller visa oförstörd glädje, inte glädje av någon särkild orsak utan helt enkelt glädjen att finna till
En promenad efter första decembersnön, runt en av mina vanligaste vändor, kan för mig bli nästan magisk bara för att färgerna är så subtila och ge en känsla av enkelhet och renhet
Och, förhoppningsvis utan att låta högtidlig eller märkvärdig, i bästa fall kan en bild låta mig ana oändligheten
Lite av dagens reflektioner. Självklart finns mycket mer - teknikintresse för kameror och annan utrustning, lust att utveckla mitt bildseende, och , javisst bara för att det ser vackert ut såklart.
Men det jag vill när jag ser framåt, är att lära mig ta bilder som säger mer om mig själv än hittills, kanske mer om mig själv än om motivet. Hur ser mina glädjeämnen ut? Vad är jag mest rädd för?
Och varför fotograferar du?
Men kanske också för att jag som du söker något. Svar?
Men mest fotograferar jag för att det är så himla spännande och roligt...
/ Lena
/Hans-Åke
Vackra bilder framför allt på dina (förmodar jag) barnbarn.
Ha det gott!
//Ewa
Kul att du gillar första-snön-bilderna, tack för din kommentar!