Få ut max av din Fujifilm X100

Sedan Fujifilm X100 blev tillgänglig på marknaden har många haft synpunkter på kameran. Åtskilliga har hakat upp sig på det omständiga menysystemet, vissa knappars bristande användarvänlighet och att kameran har en tendens att bete sig på ett oförutsägbart sätt när man växlar mellan olika lägen.

Som ägare av en X100 kan jag hålla med om en del av den här kritiken. Menyerna kunde ha varit bättre, några av reglagen är väl fibbliga att använda och kameran har ibland för sig att ändra vissa inställningar utan att man riktigt begriper varför. Personligen tycker jag att det sistnämnda är det som irriterar mest.

Men samtidigt finns det ett sätt att jobba med Fujifilm X100 som enligt min mening innebär att kameran plötsligt visar upp sitt rätta jag. För så här är det. Om X100 används på samma sätt som alla andra moderna digitalkameror så riskerar man att bli frustrerad över dess speciella karaktär. Om man däremot tänker ”analogt” händer något.

Egentligen är det uppenbart när man läser Fujis tankar bakom kameran. Målet har varit att ta fram en digitalkamera med ett klassiskt analogt upplägg. Under utvecklingen fick erfarna professionella fotografer komma med synpunkter på olika funktioner. Och det märks.  Ja, det syns ju dessutom tydligt på kamerans utformning.

Mitt råd är därför att använda X100 som du hade använt en gammal hederlig mätsökarkamera. Ställ in ISO-talet som du föredrar, mät ljuset, justera tid och bländare. Du kan även köra med hyperfokalskärpa om du vill ta steget fullt ut. Planera ditt fotograferande, var förberedd och jobba aktivt med din kamera. Ta kontrollen över tekniken!

Detta gör dock X100 till en svår kamera. Den kräver inte bara erfarenheten och kunskapen om hur man fotograferar traditionellt. Den kräver också att du gillar det. Det handlar alltså om hela ditt förhållningssätt till det där med att ta bilder.

Så, återigen. Ta kontrollen. Tänk analogt. Låt X100 visa sitt rätta ansikte. 

Vad är gatufotografi?

Den senaste veckan har jag inte haft något riktigt flyt i mitt gatufotograferande. Det har mest blivit sporadiska och halvhjärtade försök vilket också märks på bildskörden. Jag är därför inte helt nöjd med vad jag presterar för tillfället. Det blir för många bilder utan riktig närvaro och den där känslan av liv som jag vill åt.

Men jag har i alla fall funderat lite kring det här med gatufotografi och kommit fram till att det jag ägnar mig åt inte riktigt passar in i den snäva definitionen som begreppet innebär. Att bara ta snapshots och försöka fånga avvikande situationer känns för ytligt och ointressant i längden för mig.

Jag gillar exempelvis att stoppa människor på gatan och ta deras porträtt, eller att prata med folk innan jag börjar fotografera. Och så tycker jag om att ta detaljbilder och utsnitt ur stadsmiljön som ofta saknar människor helt och hållet. Det jag håller på med är därför snarare ett slags dokumenterande och ett bildberättande.

Nåväl. Jag gnetar på. Förhoppningsvis lossnar det snart igen. 

För övrigt så har jag faktiskt beställt den så omtalade FinePix X100 som jag hoppas dyker upp inom ett par veckor. I början var jag grymt skeptisk till denna kamera som också kostar väldigt mycket. Men jag har verkligen lärt mig uppskatta den här sortens kameror via min Canonet QL17 som jag köpte innan nyåret. 

Jag hoppas att X100 kan ge samma känsla och fotoglädje som den fast med fördelen att man slipper allt soppande och blaskande med film. Det är visserligen kul ibland, men långt ifrån hela tiden. Vi får väl se hur det blir när den dyker upp. Då kommer jag att börja använda den för mitt ”gatufotograferande”.   

Och så en bonusbild...

Bilderna kommer från två rullar TRI-X 400 exponerade efter ISO 300. Filmerna är soppade 8.30 minuter i D 76 1+1. Resultatet blir förvånansvärt finkorniga, skarpa och bra negativ - tycker jag.

Från och med nu skiter jag i vad andra tycker…

Om man vill utveckla sig som fotograf är det aldrig fel att vara öppen för andras erfarenheter och kunnande. Det har alltid varit min fasta övertygelse. Men det finns också en punkt i processen där man måste sluta lyssna på tyckarna, lita på sig själv och köra på efter eget huvud. Där är jag nu.

Ni som har följt min blogg vet att jag har jobbat för att bli bättre på gatufoto den senaste tiden. För mig personligen är gatufotografin lite av obruten mark trots att jag har plåtat i många år nu. Därför suger jag gärna upp information från andra fotografer som har erfarenheterna jag saknar. På så sätt går det att ge sig själv en turbostart och man slipper uppfinna hjulet på nytt.

Men nu räcker det som sagt. Jag har kollat upp de stilar som finns när det kommer till gatufoto, läst mängder med bloggar, tittat på dussintals filmer, funderat, övervägt och testat själv ute i verkligheten. Jag har också fått input från olika håll och lyssnat tålmodigt på åsikter om vad som är rätt och fel i sammanhanget.

Återigen – enough is enough! Nu måste jag gå vidare på egen hand. För om man inte vågar lita på sin personliga förmåga blir det bara skit av alltihopa. Då kommer man att vela fram och tillbaka, låta sig bli styrd av andras uppfattningar (som inte alls behöver vara de rätta) och tillslut dör glädjen och drivkraften. I värsta fall blir man inget annat än en blek kopia av någon annan. 

Därför mina vänner kommer jag att köra på nu. Jag är något på spåren som jag tänker jobba med. Självförtroendet är till 100 procent solitt och målbilden är fixerad. Jag vet att jag kan göra det här riktigt bra – på mitt eget sätt! Du kanske inte håller med. Men just nu struntar jag som sagt högaktningsfullt i det!  ;-)

Killarna jobbar som bartenders. De stod på Stumholmen och övade sköna moves med sina flaskor. 

Hon är nitton år, kommer från Karlshamn och blev inte förvånad över att jag ville fotografera just henne. 

Allt som görs nu för tiden måste hamna på tuben. Annars har det aldrig hänt.

För några veckor sedan låg isen. Men nu är det redan andra tider. 

Dialekten var utspädd eftersom han hade bott på så många olika platser. Men han sa att han kom från Malmö, fast egentligen var han uppväxt på Österlen. 

Mannen tog sin låda och gick.

Nyss gällde skejting med de andra coola killarna, men plötsligt fick han bråttom iväg. 

Slutligen. Bilderna är tagna med TMAX400 exponerad efter ISO 3o0 och framkallad 8 minuter och 45 sekunder i D 76 1+1. Måste säga att det blev helt sjukt bra negativ i det stora hela. Därför blir det ingen mer Fomapan för min del.  Men däremot är en del av bilderna randiga på höjden. Vet inte om det är framkallningen som spökar, eller om det är min skanner som ger den här oönskade effekten. 

Porträtt känns alltid rätt

Att fotografera människor är något av det absolut roligaste jag vet. Samtidigt är det ofta både utmanande och svårt. Som fotograf måste du helt enkelt vara extra närvarande och fokuserad. Men förmodligen är det just det som är charmen med det hela.

Idag gjorde jag ett jobb åt min vän Morten Ravnbö som nyligen har startat en designbyrå tillsammans med tre kreativa kollegor. De ville ha typiska byråbilder för användning till deras hemsida, i presentationer, på visitkort och lite annat smått och gott.  

Jag hade tänkt lite i förväg och även rekat i deras lokal. Jag visualiserade svartvita bilder framför mig tagna i naturligt ljus utan blixt. Så fick det också bli under fotograferingen som avlöpte smidigt och bra. Jag kände mig nöjd efteråt och det gjorde även Morten och grabbarna.

I det här blogginlägget kan ni spana in några av bilderna. Samtliga är tagna med min Canonet QL17 G-III och TRi-X 400 pressad ett steg. Eller, nej! Nu ljuger jag! ;-)

Är vi som gatufotar idioter?

Jag går ner för gatan med min Canonet QL17 skjutklar i handen. Filmen är framdragen, skärpan är på hyperfokalavstånd och kameran är inställd på 1/250-dels sekund och bländare 11. Solen skiner, det är människor på gatorna - jag känner mig redo och taggad.

Det kommer några unga officerare från marinen emot mig. Det är en fin och varm vårdag och de har köpt glasstrutar som de äter på. Jag ser en bild framför mig. Därför höjer jag snabbt kameran och klämmer av en exponering, och så en till.

– Vad gjorde du? Vad är detta? Frågar plötsligt en av officerarna förvånat men inte otrevligt. Jag ler glatt men säger inget utan går oberört vidare som man bör göra enligt gatufotokonstens oskrivna regler.

– Nähä! Hör jag honom säga medan jag lunkar iväg. Jag fortsätter gatan fram utan att svara.

Efteråt börjar jag fundera. Det finns människor som går in för grejer så hårt att de förlorar omvärldsperspektivet. Har jag blivit en sådan? Har allt surfande på diverse fotosajter där vi fotografer snöar in oss på vår skit gjort mig till en nörd? Ja, helt ärligt! Vad fan håller jag på med egentligen?

Jag inser att jag inte har något riktigt bra svar på min egen fråga. Visserligen kan jag dra till med påståendet att jag dokumenterar min samtid och att bilderna som jag tar förmodligen kan bli väldigt intressanta redan om några årtionden.

Men förutom det agerar jag av ren egoism. Är det rätt av mig? Jag hoppas det, men helt säker är jag inte. För det är ett slags utnyttjande av andra människor och jag förstår om det jag sysslar med kan verka både obegripligt, idiotiskt och rent av provocerande för de människor som är utanför den lilla, lilla bubbla som vi fotografer befinner oss i.

Hursomhelst, här kommer ett gäng bilder från den senaste rullen. Det är en Ilford Delta 100, framkallad elva minuter i D 76 1+1.  

Förresten. Jag vet det så väl, ändå gör jag misstaget. Det vill säga att jag kör med för långsamma slutartider ibland. För även om man bara fotograferar människor på stan så bör slutartiden vara minst 1/500-dels sekund. Annars riskerar det att bli suddigt.

Därför bjuder jag på två bilder som kunde varit lite småkul. Om skärpan hade suttit, vill säga.

Slutligen, två konstiga bonusbilder! ;-)