SE BILDEN: Att vara blind för sina egna bilder

New York. 

Att avgöra ifall en bild som man har tagit är bra eller dålig är något av det svåraste jag vet. Åtskilliga gånger har jag varit tvärsäker på att en bild har varit helt suverän för att några månader senare nästan skämmas ögonen ur mig för att jag visade upp eländet.

Det omvända har också hänt. Att bilder som jag varit nära att radera från hårddisken plötsligt känts riktigt bra efter ett tag - för att sedan kanske i värsta fall kännas usla igen efter ytterligare en tid. I båda fallen har alltså en viss distans till bilderna gjort att jag sett och tolkat mina alster annorlunda. 

Vissa har enligt egna utsagor inga som helst problem med detta. De hävdar att de hur lätt som helst kan avgöra ifall deras bilder är bra eller inte. Jag kan tveklöst känna en viss avundsjuka inför den förmågan. Önskar att jag själv kunde vara lika tvärsäker. 

I det här blogginlägget kan ni se några bilder som jag fortfarande är osäker på. Bra, dåliga eller mitt emellan.? Jag vet helt enkelt inte. 

Stockholm.

Siena. 

Köpenhamn. 

Istanbul. 

SE BILDEN: Gatufoto på Färöarna gick inte bra

Aldrig någonsin har tanken slagit mig att Färöarna skulle vara ett lockande resmål. Visserligen har jag hört att det ska vara väldigt vackert där - men ärligt talat! Vad fasiken ska jag dit å göra? Men så har ju livet en förmåga att överraska. Så det föll sig inte bättre än att jag hamnade där i alla fall.

Tack vare mitt jobb har jag nämligen spenderat nästan en hel vecka på denna lilla ögrupp norr om Storbritannien. En samling med bergiga och karga öar som tillhör Danmark men som har självstyre, precis som Åland. Totalt bor det knappt 50 000 invånare på Färöarna, varav ungefär 17 000 håller till i Torshavn som är den så kallade huvudstaden. 

För att få ut lite mer av vistelsen åkte jag dit ett par dagar i förväg. Min extremt naiva plan var att jag under söndagen skulle försöka mig på gatufoto i Torshavn. Det gick lindrigt sagt åt helskotta. Efter att ha kavat omkring gata upp och gata ner i fem timmar gav jag upp. En söndag i denna lilla stad är är helt enkelt något av det livlösaste jag har varit med om. 

Över huvud taget är Färöingarna nästan omöjliga att få syn på, kändes det som. De verkar mest hålla sig inomhus eller åka omkring i sina bilar. Faktum är att jag såg hundratals gånger fler djur av olika slag än människor. Allra mest såg jag inte helt oväntat får. Men dessa var nästan omöjliga att komma i närheten av.

Däremot kom jag riktigt nära en häst som verkade död. Men det var den inte. Och några kel- och leksjuka hundar. Så det fick bli "gatufoto" på djur den här gången. 

För övrigt kan jag varmt rekommendera Färöarna för den som gillar dramatisk natur och att vandra. Där finns många mäktiga vandringsleder och det är också väldigt enkelt att åka runt med bil. Vägarna är väl utbyggda och i fint skick. Dessutom kan du faktiskt flyga helikopter för ganska lite pengar (cirka 300 kr). Det går nämligen helikoptrar i linjetrafik på Färöarna. 

Ögruppen har under senare år blivit känd för sin moderna och vällagade nordiska mat och där finns bland annat restaurangen Koks som har en stjärna i Michelinguiden. Självklart består maten mycket av fisk, skaldjur och lamm, men också av tång och sjögräs som är betydligt godare än vad det kanske låter. Och på flygplatsen kan du innan hemresan köpa en liter av den inhemska vodkan "Eldvatn" för drygt 100 danska kronor. Det gjorde jag. 

Nedan en intressant film som visar hur Färöarna byggt upp sitt varumärke de senaste åren. 

SE BILDEN: Nu tänker jag såga mig själv som fotograf

Det sägs att mästerfotografen Henri Cartier-Bresson ibland kritiserade sina egna bilder. Han verkade till och med ångra att han fotograferat på det där sättet som vi så starkt förknippar med just honom. Alltså fotografier med en tydlig komposition och med det avgörande ögonblicket. 

Det är betryggande att veta att även den bäste känner tvivel. Själv gör jag det nämligen regelbundet. Jag undrar ofta om jag "hittat rätt" med mitt uttryck. Kan det bli tydligare, bättre, intressantare, och så vidare? Det är frågor som hela tiden återkommer när jag tittar på det jag presterar fotografiskt. 

I mina mest självkritiska stunder tycker jag att mina foton är för tillrättalagda, inte tillräckligt originella, att de saknar nerv, energi och liv. Att det mest är ett distanserat betraktande och inte särskilt deltagande. Som någon som aldrig kommer tillräckligt nära så det bränner till. Jag kan därför bli avundsjuk på andra fotografer som lyckas bättre med det.

Man kan såklart grubbla rätt länge på vad som formar ens bildseende. Förmodligen är det ungefär som detta med vilken musik man gillar. Du tycker i regel om den musik som du växte upp med och som andra runt dig lyssnade på. Dom där som du ville hänga med. Så en slags kombination mellan grupptryck och vad som fanns tillgängligt - plus din personlighet, såklart. 

När jag började fotografera på allvar i början av 1990-talet var det fortfarande mycket den klassiska skolan som gällde. Själv blev jag nog främst inspirerad av duktiga press- och dokumentärfotografer eftersom jag själv ville bli en. Så det har helt klart format min syn på hur bilder ska se ut. 

Hursomhelst så tycker jag att det kan vara rätt svårt att slita sig loss från det man liksom har präglats av. Sedan om det är önskvärt att göra en kraftig förändring kan jag inte riktigt svara på. Ibland kanske det bara handlar om att acceptera att man är den man är och sedan jobba vidare med det.  

SE BILDEN: Gatufoton från Paris och Amsterdam - hur göra det spännande?

Efter sex dagar i Paris och Amsterdam är jag tillbaka i Stockholm. En resa från vårsol, semesterkänsla, häftiga upplevelser och gatufoto till snö, vardagens enahanda rutiner och kneg. Ändå är det skönt att vara hemma igen. Inte sällan är det i efterhand när upplevelserna väl har sjunkit in något som wow-känslan kommer. Så brukar det i alla fall vara för mig.

Till skillnad från Paris är ju Amsterdam egentligen bara en småstad med sina drygt 780 000 invånare. Den är på många sätt betydligt tystare, luften är friskare och överlag är det ett annat tempo. Sedan finns såklart det berömda Red Light District och andra välkända områden för turister och festfolk. Där är det givetvis rätt stökigt bitvis.

För ”vanligt” gatufoto är Amsterdam ingen jättebra stad, tycker jag. Den är gyttrig och samtidigt väldigt enahanda. Få saker sticker faktiskt ut och du ser sällan några egentliga karaktärer (konstigt nog). Det mesta som sker på gatorna är relaterat till turism och kommers.  

Om jag däremot hade varit en fotograf som hade sökt mig till festandet och det bitvis ganska groteska nattlivet skulle jag förmodligen ha känt annorlunda. För det finns definitivt i Amsterdam för den som på riktigt ger sig in i dimman. Där trivs dock inte jag så det överlåter jag till andra. 

Ibland kan jag känna att det är svårt att få till riktigt intressanta bilder när man så att säga främst dokumenterar det ordinära livet. Vanliga människor som för det mesta gör vanliga saker är sällan särskilt spännande. Därför försöker jag hitta det absurda och lite knasiga i tillvaron. För det finns ju också. 

Ibland lyckas jag, ibland inte. Men tack och lov är en stor del av tjusningen med gatufoto att bara vara ute i verkligheten och söka efter bilderna med kameran som sällskap. Det kan på sätt och vis vara gott nog. Även om det såklart aldrig är fel att komma hem med en eller annan höjdarbild på minneskortet. 

SE BILDEN: Nöjd lämnar jag Paris

Att få till bra gatufoton handlar mycket om tillfälligheter. Ja, tur för att säga det rakt ut. Du kan vara supermotiverad och lägga ner en hel del tid men ändå inte få till en enda bild som du är riktigt nöjd med. Samtidigt gäller även motsatsen. Du kan vara ganska avslagen men ändå lyckas sätta ett gäng hyggliga eller till och med väldigt bra bilder.

Ungefär så kände jag under min och Magnus Fröderbergs resa till Paris nu i dagarna. Vi hade som vanligt kul och Paris är ju alltid Paris, men jag tog betydligt färre bilder än vanligt och kände aldrig att jag på riktigt kom in i gatufotoflowet. Ändå blev det en bra bildskörd enligt mitt eget tycke. Något som gör att gatufotoresan känns lyckad trots bristande fotomotivation. Framförallt gillar jag en bild med turister vid Eiffeltornet. 

Nu sitter jag på tåget till Amsterdam där jag ska träffa en gammal barndomskompis som flygit ner från Stockholm. Han är inte fotograf så det lär mer bli vanligt turistande. Men självklart kommer kameran att få följa med ut på stan och förhoppnings kan jag få till några hyggliga gatufoton även där. 

Några ord om Paris. Jag hade glömt hur mycket folk röker i denna stad. Till skillnad från i Sverige där rökning ses som något osunt och inte särskilt eftersträvansvärt verkar rökning i Frankrike fortfarande vara förknippat med någon form av stil och elegans. 

Det är också mycket mer avgaser i luften än exempelvis i Stockholm. Jag tyckte rent av att det blev besvärande periodvis (kanske för att jag är allergiker). Speciellt den där mixen av diesel- och bensinavgaser tillsammans med tobaksröken som driver omkring på trottoarerna i stora sjok.   

Läs förresten gärna Magnus blogginlägg från Paris. När jag skriver det här har han fortfarande några timmar kvar innan han ska flyga hem till Stockholm. Och om jag känner honom rätt hänger han väl bland höghusen i La Défense. Själv kliver jag av i Amsterdam om 40 minuter nu.