SE BILDEN: Konsten att vara en introvert gatufotograf

Jag är en introvert person. Att omges för mycket av människor och flänga runt som en tok dränerar mig fullständigt på energi. Som alla andra introverta uppskattar jag lugnet och ett lagom tempo. För medan extroverta i regel stimuleras allra mest av det som händer runtomkring, stimuleras vi introverta oftast mer av den inre resan. 

Därför är det på sätt och vis lite av ett självplågeri att jag just har anammat gatufoto som mitt stora intresse. En genre som kräver att du är ute bland folk så mycket som möjligt. Att du är snabb i dina beslut och i avtryckarfingret. Alltså tvärsemot den avvaktande försiktighet som ofta präglar oss introverta. 

Det går att se skillnad på bilder som är tagna av extroverta kontra introverta gatufotografer, vill jag hävda. Extroverta fotografer är i regel mera pang på. De går närmre folk. Interagerar gärna med människor. Söker sig till sociala sammanhang. Fotandet kan till och med bli en show - ett sätt att själv få uppmärksamhet. Fotografen William Klein skulle jag tro är en extrovert person. 

Vi introverta är mer av observatörer. Vi håller oss i regel lite på avstånd. Analyserar. Avvaktar det rätta ögonblicket. Vi vill helst inte bli sedda och ser inget större värde i att få kontakt. Det är bilden vi är ute efter, inte ett möte med andra människor. Jag tror att Henri Cartier-Bresson var en introvert person. 

Det jag har kommit fram till är att jag som introvert helt enkelt få acceptera den jag är. Att hänga på krogen och plåta, blixtra folk i nyllet och liknande - det kommer aldrig att vara min grej. Att däremot vara observatören som lufsar runt så osynlig som möjligt med målet att fånga det avgörande ögonblicket. Det är vad jag ska ägna mig åt. 

SE BILDEN: Gatufoto med extremvidvinkel - utmanande men kul

Gatufoto är en utmanande fotogenre på många sätt. Inte minst kan det vara svårt att komma tillräckligt nära. Att plåta med ett extremvidvinkel blir såklart därför ännu mera klurigt. Men skam den som ger sig. 

Själv har jag nyligen köpt en ny glugg. Ett Fujinon 14 mm, vilket motsvarar 21 mm i fullformat. Under några lediga vårdagar har jag gett mig ut för att testa denna brännvidd som jag är totalt ovan vid. Och hur blev då resultatet? Tja...

SE BILDEN: Problemet när gatufotograferna flockas

Ett kul fenomen att notera är hur gatufotograferna samlas när något händer på stan. Plötsligt är vi ett stort ivrigt gäng som springer runt med våra kameror för att försöka fånga det avgörande ögonblicket. I den lätta kalabaliken som uppstår kan man få se alla möjliga stilar och tekniker. 

Precis så var det i lördags när jag drog in till Kungsan för att se om det fanns något bildmässigt. Där hade nämligen Östasiatiska museet ordnat en parad  för att fira det kinesiska nyåret. Min kompis Magnus Fröderberg var också med. Men vi var som ni säkert har förstått knappast ensamma om den här idén. 

I sådana situationer kan det lätt bli för mycket av det goda. Även om det är trevligt att se andra in action och kanske även växla några ord. Inte minst uppstår ju en ganska uppenbar risk för att de flesta tar en massa liknande bilder. Det blir sällan särskilt unikt eller intressant, ärligt talat. 

Därför brukar jag oftast vända kameran bort från det uppenbara och plåta det som händer runtikring. Enligt min erfarenhet är det lättare att få till intressanta bilder då. Men också efteråt när det är slut och deltagarna spridit ut sig kan det uppstå absurda och fotomässiga situationer. Exempelvis att någon i ovanlig utstyrsel ser helt malplacerad ut när kopplingen till evenemanget saknas. 

Bilden ovan är en ren dokumentation utan några som helst gatufotoambitioner. 

En annan sak som slog mig (igen) är hur fantastiskt bra Fujifilms kameror är. De passar mitt sätt att gatufotografera helt perfekt. Just den här dagen använde jag min X-Pro2 men jag syftar även på min X100F. Två smidiga kameror som aldrig är jobbiga att konka omkring på och som dessutom levererar helt suveräna bildfiler. Det känns riktigt skönt att ha hittat de rätta verktygen.  

Enda lilla smolket i glädjebägaren är att jag har tappat min X-Pro2 några gånger för mycket för att det ska kännas bra. Senast rakt ner i det stenhårda perronggolvet i tunnelbanan. Kameran studsade och flög iväg flera meter. Jag var helt övertygad om att den var finito för all framtid efter det. Men den funkar fortfarande. Enda felet jag upptäckt är att den trådlösa bildöverföringen har lagt av. Det kan jag leva med. 

Här kan ni förresten se Magnus bilder. 

SE BILDEN: Gatufotograf, bliv vid din läst?

Världen är full av mänskliga insikter som har uttryckts på olika sätt genom historien. En sådan insikt är det här med att hålla sig till det man kan och är bra på. Att helt enkelt vara försiktig med att ge sig på saker där ens kunskaper och erfarenheter inte riktigt räcker till. Eller i alla fall göra det med ödmjukhet. 

För sanningen är ju den att om du har blivit duktig på något så är du i regel bättre än de allra flesta även en riktigt dålig dag. Din lägstanivå är högre än majoritetens högstanivå. Så tänker jag när jag är trött på detta med gatufoto och därför känner för att ägna mig åt något annat i fotosvängen. Ska jag verkligen göra det?

Å andra sidan så är det inte fel att testa sina kunskaper i en bredare bemärkelse. Det går också att lära sig nya saker och utvecklas genom att prova på annat och försöka förstå hur andra gör. Att få nya infallsvinklar och idéer kan säkert tillföra en hel del för de flesta av oss.  

Men samtidigt tror jag trots allt att det är bäst att hålla sig till sin grej och det som innerst inne känns mest intressant. I alla fall om du vill bli riktigt bra på något. Eller för att göra en jämförelse: om du vill bli en stjärna på tennis så är det inte fotoboll som du ska lägga din mesta tid på.

I den här filmen pratar förresten Bruce Gilden om just detta. 

SE BILDEN: Gråmulna vinterdagar - inget problem för X100F

Förut brukade jag hävda att det mer eller mindre är lönlöst att gatufotografera på vintern. Framförallt på grund av årstidens korta och ofta ljusfattiga dagar. Men det är ett påstående som inte riktigt håller längre. Något som jag fick bevisat för mig ännu en gång nu i helgen under en fotorunda på stan.

Trots att det var en sådan där typisk gråmulen vinterdag som kändes som en enda lång utdragen skymning så blev det ett antal hyggliga gatubilder. Vilket faktiskt inte är något som helst problem med dagens digitalkameror och deras fantastiska ISO-prestanda.

Med min Fujifilm X100F går det till och med att plåta på frihand i ljuset av enbart gatlyktor och skyltfönster. Så inte ens när solen har gått ner är det egentligen kört för en målmedveten gatufotograf som har en modern kamera. Även om det såklart är svårare att få till det. I alla fall utan blixt.

Dock är jag en sådan där frusen person som helst campar inomhus när det är kallt och pinigt ute. För oavsett hur påbyltad jag än är börjar jag förr eller senare frysa som en hund. Så mitt stora problem är att komma ut över huvud taget. Fast den här gången lyckades jag ta mig i kragen och ge mig iväg en sväng. Inte minst för att jag hade stämt träff med Fotosidans redaktör för promenad, mat och fika. Det underlättar alltså att ha sällskap av en polare.