SE BILDEN: Gatufoto - inget för den stressade

För några år sedan läste jag en gammal intervju med Henri Cartier-Bresson där han nämnde en självklar sak som ofta glöms bort.  Nämligen att om du vill lyckas med ditt gatufotograferande kan du inte ha bråttom. I intervjun menade han specifikt att du bör gå långsamt, stanna upp med jämna mellanrum, observera en plats och låta saker och ting få ta sin tid. Det är helt enkelt svårt att få till bra gatufoton om du stormar fram längsmed trottoarerna som ett jehu.    

Det känns som att detta råd borde vara ännu mera aktuellt i vår stressade samtid. För nu har vi inte bara bråttom med att ta våra bilder, utan helst ska de visas upp så snabbt som möjligt också. Vissa skickar till och med sina foton direkt från kameran och rätt ut i cyberspace så fort de klämt av ett skott som de känner sig lite nöjda med. Något som jag själv har hållit på med, men ganska snabbt slutade med. Det blev inte bra, helt enkelt. 

Men det där med att hinna ta det långsamt är en knepig grej. För precis som många andra känner jag att tiden ofta saknas. Ibland blir det därför en gatufotorunda på stan direkt efter jobbet för att åtminstone komma ut med kameran någon gång mitt i veckan och inte bara på helgerna. Fast det är verkligen inte optimalt. Efter en hel dag på kontoret  är man ju ofta mosig i skallen samtidigt som kaggen skriker efter käk. I det läget vill jag helst fara raka vägen hem. Och då kan det ärligt talat gå för snabbt med gatufotograferandet. 

Men, i pingsthelgen är det några lediga dagar och då håller Magnus Fröderberg och jag passande nog en workshop om gatufoto på Fotografiska i Stockholm. Det finns ett par platser kvar för den som är intresserad.   

SE BILDEN: Gatufotografins utveckling oroar

Så var det vår i Stockholm. Eller, i alla fall så pass varmt att man inte behöver handskar och halsduk under dagtid.  Något som brukar väcka min lust att ge mig ut på stan med kameran. Gatufotosäsongen har alltså äntligen börjat för min del. Även om det som vanligt går lite trögt så här inledningsvis. Men det kommer att ta sig, det gör det alltid. 

För att kolla av läget i gatufotosvängen har jag den senaste tiden spanat runt på nätet efter duktiga gatufotografer och inspirerande bilder. Jag har bland annat tittat i diverse internationella grupper som ligger i framkant, men också kollat på vad som läggs upp av större fotosajter. Alltså där fotografin i stor utsträckning definieras. En del av det jag ser börjar ärlig talat göra mig riktigt förbryllad. Ja, nästan lite orolig. För oftare och oftare dyker bilder upp som inte ens är i närheten av gatufoto. 

Vi snackar bland annat om arrangerade situationer. Uppställda porträtt. Bildserier. Avsaknad av ett avgörande ögonblick. Konceptuell fotografi och pictoralism. Ändå kallas det för gatufoto. En annan sak är att det berömda gatufotokollektivet In-Public har splittrats på grund av interna meningsskiljaktigheter. En ny konstellation med några av deras fotografer har uppstått istället. De kallar sig för Un-Public och deras bilder visar tydligt på utvecklingen som jag nyss beskrev. 

Mina misstankar är att det delvis är en anpassning till sociala medier i kombination med ren lathet. För gatufoto är slitigt. Det tar tid och du ska vara glad om du lyckas prestera en handfull riktigt bra bilder om året. Men jag får känslan av att fler och fler som kallar sig för gatufotografer inte riktigt orkar lägga ner arbetet som krävs, eller helt enkelt saknar tålamodet. Beroendet av snabba kickar och uppmärksamhet i sociala medier har förmodligen blivit viktigare för vissa. 

Personligen tycker jag att detta är en extremt tråkig utveckling som urholkar kvalitén och gör gatufotot ointressant. Jag hoppas därför att min spaning är felaktig. Att det jag tycker mig se inte stämmer med verkligheten. Annars ser framtiden inte ljus ut för gatufotografin. 

För övrigt så ska Fotosidans chefredaktör, Magnus Fröderberg, och jag hålla i en workshop om gatufoto på Fotografiska i Stockholm. Den sker under pingsthelgen den 7-9 juni. Vi kommer i alla fall att hålla oss till gatufototraditionen. Den saken är säker.  

SE BILDEN: Ett barn av sin tid - på gott och på ont

Paris, 2017.

Inte för att jag känner mig lastgammal redan, men ibland tänker jag på hur det var när jag var ung. Eller rättare sagt, vad som fick mig att börja gilla en viss typ av bilder när jag som fjunig tonåring förstod att detta med foto faktiskt var riktigt kul. Och att den bildsmaken präglar mig ännu idag.  

Vi snackar slutet av 80-talet och början av 90-talet nu. Detta var alltså innan internet och Fotosidan. Nästan på vikingatiden. Som lantis fick jag åka till kiosken på grannön och köpa tidningen Foto eller Aktuell fotografi för att hålla mig uppdaterad och få inspiration. Om jag hade råd. Annars var det stadsbiblioteket inne i Karlskrona som gällde. Där kunde man sitta och läsa de senaste fotoblaskorna om inte någon gammal gubbe satt och tjuvhöll på tidningarna i all evighet.  

Västerås, 2016.

Jag kommer i alla fall ihåg att det var traditionell dokumentärfotografi som imponerade mest på mig. Eller, kanske borde jag snarare säga berättande fotografi och helst då med människor som motiv. Sådant som naturfoto, stilleben och reklambilder tilltalade mig väldigt lite redan från början. Det var helt enkelt inte det som triggade igång min lust att själv ge mig ut och plåta. 

Självklart blev jag inspirerad av de stora fotograferna som Henri Cartier-Bresson, Josef Koudelka, Elliot Erwitt, Mary Ellen Mark och liknande. Liksom Alex Webb, Martin Parr och såklart Lars Tunbjörk. Plus några till. Det gemensamma var att det var fotografer som ofta hade starka kompositioner i sina bilder, och i regel tydliga avgörande ögonblick. 

Siena, 2013.

Ibland försöker jag frigöra mig från denna påverkan som sitter så hårt. Det sker inte sällan när jag känner trötthet inför mina egna bilder. Målet blir då att göra något "nytt" och att ändra min fotostil. Vilket på sitt sätt kan vara kul och utvecklande, men det känns aldrig äkta i det långa loppet. Det är ungefär som att klä ut sig i någon annans kläder. Festligt för en stund, men rätt snabbt blir det obekvämt.  

Så hur mycket jag än kämpar så landar jag förr eller senare alltid i samma sak. Det är de där klassiska dokumentära och berättande bilderna som utan jämförelse får mig att känna den största och mest genuina fotoglädjen. Det är den typen av fotografi som jag främst älskar att titta på, men också att ta själv. Jag får bara tugga i mig att jag präglades av vad som visades i de där fototidningarna på 80- och 90-talet. Som alla andra är även jag ett barn av min tid. På gott och på ont.

Paris, 2017.

SE BILDEN: 2018 blev ett klent fotoår

Fotografiskt blev inte 2018 något vidare bra år för min del. Det kan jag krasst konstatera efter att nu ha plöjt igenom mina hårddiskar. Framförallt gäller det mitt gatufotograferande som verkligen har gått på sparlåga, lindrigt sagt. Det blev tråkigt nog inte ens en gatufotoresa utomlands som det brukar bli på försommaren. 

Men det är ingen idé att klaga. Istället tror jag att detta var precis vad jag behövde för att sakta men säkert återigen få tillbaka inspirationen. För så är det. Efter att ha varit ganska mätt på mitt fotograferande i största allmänhet börjar jag nu få tillbaka lusten att plåta. 

Har därför suttit några kvällar och spanat in fotodokumentärer på YouTube. Hittade bland annat ett gäng filmer om Garry Winogrand. Visserligen har jag sett filmerna förut, men det är ändå kul att återupptäcka denna fotograf som på många sätt verkade ha ett ganska okomplicerat förhållningssätt till detta med foto. 

Han körde helt enkelt bara på och sköt till höger och vänster och verkade inte bry sig så mycket om det blev bra eller ej i själva fotograferingsögonblicket. För mig är det rätt befriande att lyssna på en sådan som Garry Winogrand eftersom jag ibland tänker för mycket kring mina bilder. Så mitt nyårslöfte blir därför att bara köra på, sedan får det bli vad det blir. 

SE BILDEN: Alla dessa kanskebilder

Vid den här tiden på året brukar jag sitta på kvällarna och plöja igenom de senaste tolv månadernas bildskörd. Då sållar, strukturera och säkerhetskopierar jag mitt bildarkiv. Jag spanar också efter bra bilder som har gått mig förbi av olika anledningar. Ibland dyker små guldkorn upp, men också bilder som är mer svårbedömda.

Bilden ovan är ett sådant exempel. En bild som jag tycker har något men som kanske inte räcker hela vägen fram. Den är också ett exempel på detta att gatufoto verkligen handlar om att trycka på avtryckaren i exakt rätt sekund. För precis innan jag tog den här bilden hade mannen i förgrunden sin högerarm utsträckt från kroppen och en telefon i handen. Det såg ut som om en huvudlös figur satt och tittade i en telefon. Absurt och knasigt.

Men jag missade som ni ser just det ögonblicket. Så detta får bli en bild som jag visserligen kommer att spara, men den hamnar i mappen med "kanskebilder".