F*n - jag missade värsta guldbilden!

Idag när jag var ute en vända på stan fick jag syn på de här sköna killarna. Det var såklart omöjligt att inte ta några bilder medan de satt helt i sin egen lilla värld och bläddrade i ett par tidningar. Så jag rasslade iväg de sista exponeringarna på rullen och gick sedan lagom smånöjd och satte mig på en bänk lite längre bort.

Exakt i samma ögonblick som jag börjar veva tillbaka filmen kommer en liten tjej och ställer sig på andra sidan fönstret bakom de båda killarna. Hon trycker ansiktet mot glaset och tittar med stort intresse på vad de gör. Hela scenen är hur charmig som helst - en klockren bild. 

Ja, ni kan ju säkert räkna ut att både ett och annat olämpligt ord for genom huvudet medan jag frenetiskt försökte få i den nya rullen (detta är nog det enda med Leica som jag verkligen ogillar). Tillslut lyckades jag klämma av några rutor, men då var magin borta. Frustrerande såklart, men något man helt enkelt får acceptera.  

I övrigt har jag fått en del synpunkter på att jag borde ta porträtt också medan jag ändå är ute och fotograferar på stan. Alltså inte bara typiska gatufotobilder. Jag håller med och jag har tänkt i de banorna själv ganska länge. Det måste nog till för att få variation i materialet, liksom mera närhet och kontakt.

Nedanstående bilder är ett trevande försök till detta. För i ärlighetens namn vet jag inte riktigt hur jag ska angripa det hela. Antingen genom att ta uppställda porträtt - eller så kallade gatuporträtt där man plåtar människor utan deras vetskap (eller båda delar).

Jag får se hur jag gör. Måste som sagt testa lite olika former och jobba mig fram till en metod som fungerar för mig och som passar in i det jag redan gjort. Det får inte bli så annorlunda att det känns som ett helt annat projekt. 

P.S. Man kan diskutera om bilden till höger verkligen är ett porträtt. Nja, kanske inte, men det är ett försök att komma närmre och skapa en bild där människorna dominerar. 

När det gäller mannen till vänster så stack han ut med sin öronbeprydda mössa och speciella stil. Men jag lyckades inte få riktig kontakt med honom eftersom hans vänner stod och väntade vid sidan av. Och det är ju exakt det man måste lyckas med om det ska bli bra... 

Av 30 000 bilder var bara 60 värda att visa

Ibland får man sig en fet tankeställare. Det fick jag för en stund sedan. Hittade nämligen en filmintervju med den danske Magnumfotografen Jacob Aue Sobol. Ni vet han som åkte tåg mellan Moskva och Peking med en Leica M Monochrome. Projektet heter Arrivals & Departures. 

Jacob Aue Sobol säger framförallt två intressanta saker i filmen. Det ena är att han tog 30 000 exponeringar (1 000 om dagen) under sin resa och av dessa blev bara 60 stycken utvalda i slutändan. Det får mig att fundera en del över mitt eget fotoprojekt. Så här långt har jag tagit cirka 2 000 bilder under två år och målet är att köra på ett år till. 

Så medan han tog 1 000 bilder om dagen kommer jag att ha tagit lika många per år. Det är utan tvekan en viss skillnad, för att inte säga en helvetisk skillnad. Kommer jag över huvud taget att kunna rodda ihop något av värde? Svårt att veta. 

Det andra är att han inte jobbar enligt metoden gå omkring och vänta på att något ska hända. Istället tar han kontakt med människor som han följer med, ibland i förväg via facebook vilket är ett spännande och proavktivt förhållningssätt. 

Ja, vad ska man säga egentligen? Imponerande och intressant är det helt klart.

Photographer Jacob Aue Sobol "Arrivals & Departures" from Jim Casper on Vimeo.

Hur går det nu med Leican då?

Leica hit och Leica dit. Är det inte bara en jävla plåtbit? 

Det är fredag, så förlåt mig. 

Till helgen är det fyra veckor sedan jag började använda min Leica M6. Under tiden har ungefär lika många filmrullar rasslat genom kameran. För en digital fotograf är ynkliga 144 bilder såklart skrattretande lite. Men vi som uppskattar det analoga gläder oss istället åt fåtalet.

Ändå har jag kört hårt. Gatufotograferat nästan varje dag med målet att kameran ska vara igång även under vintersäsongen. Denna gråtfärdiga period för oss som söker livet på gatan. Men så är det ju i Sverige. Här där vi bor. Vi som är så udda och ovanliga med globala mått att vi förmodligen inte begriper själva hur avvikande vi är.

Vilken är då min slutsats så här långt? Ja, snarare är väl frågan varför jag inte har köpt en Leica långt, långt tidigare. För i ärlighetens namn är det en förbannat skön kamera. Den har inget, men ändå allt. Less is more, så att säga.

I morgon tänker jag återigen ge mig ut på gatorna med denna lilla godbit. Enligt väderprognosen ska det bli två minusgrader och lätt snöfall. Det kommer att kännas. Men förhoppningsvis finns möjligheten att slinka in på något skönt ställe när kylan nyper för hårt i skinnet och värma sig med lite glögg. Det är ju dessa tider nu...

Storstadspuls, småstadscharm och svenska gatufotografer

Ibland slits jag mellan småstadens charm och storstadens puls. Det är en kamp mellan lugn och intensitet, enkelhet och komplexitet, litenhet och storhet. Jag kan inte riktigt bestämma mig för vilket jag egentligen gillar mest. 

Jag trivs nämligen alltid väldigt bra varje gång jag besöker en myllrande storstad. Vitaliteten, dynamiken och utbudet kickar igång mig. Jag känner mig mera levande på något sätt. Intrycken flödar in och blommar sedan ut i idéer och kreativitet. 

Samtidigt kan jag verkligen uppskatta småstadens okonstlade tillvaro. Det förhållandevis lugna livet där närheten till allt och naturen runt hörnet skapar en behaglig trygghet. Men för mycket trygghet kan också bli kvävande. Och det är väl så jag känner ibland. 

För trots att jag är uppvuxen på en ö i skärgården där havets brus är det enda som hörs och man i novembernatten kan se varenda stjärna på himlen, så är jag kanske en storstadsmänniska innerst inne. Eller också missförstår jag mig själv helt och hållet. Jag vet inte vilket. 

Något helt annat; vilka är Sveriges mest framträdande nuvarande gatufotografer? Det är något jag har grubblat på ett tag. Alltså - om man skulle peka ut ett par tre aktiva fotografer som anses prägla genren just nu, vilka är dessa? Jag kan inte komma på en enda. Kan ni?

Visst finns exempelvis Ralph Nykvist och Thomas H Johnsson, men ingen av dessa verkar hålla på med gatufoto längre. Så, vilka fler finns?

Minst en bild per rulle måste vara bra - annars kan man lägga av

För ganska många år sedan läste jag ett småprovocerande uttalande i en engelsk fototidning. Det var en fotograf som sa ungefär att minst en bild per rulle måste vara en ”keeper”, annars är det lika bra att lägga av.

Jag minns att uttalandet satte sig i skallen på mig och ända sedan dess har det varit ett riktmärke när det kommer till mitt analoga plåtande. Åtminstone en ruta på varje rulle måste helt enkelt vara tillräckligt bra för att kvala in bland mina bättre bilder. Annars är jag inte nöjd.

Att sätta upp den här sortens mål är något jag tror väldigt starkt på. Det hjälper till att bibehålla fokus och hålla slentrianknäppandet borta. Vid flera tillfällen har jag skärpt mig ordentligt tack vare den här principen. Den har alltså funkat - för mig.

Men visst, självklart händer det att en och annan nyframkallad rulle inte innehåller en enda vettig bild. Fast de tillhör faktiskt undantagen, tack och lov.

Slutligen så märks det att vi nu är inne i den mörka perioden på året. När jag var ute och fotograferade igår mitt på dagen fick jag köra på en 125-dels sekund och bländare 4 med ISO 800-film i burken. Visserligen var det mulet, men samtidigt ska det bli ännu lite mörkare innan det vänder.

En 125-dels sekund är i långsammaste laget för gatufoto. Exempelvis uppstår rörelseoskärpa i bilderna när någon går fortare än promenadtakt. Men skam den som ger sig. Det får bli till att pressa filmen ytterligare ett steg.