Analogt i all ära - men jag börjar tröttna

När jag hade knäppt bilden här ovanför kände jag frustration. Sekunden innan stod nämligen damen till höger i samma framåtböjda ställning som sin väninna mitt emot. Det såg ganska kul och charmigt ut men tillfället försvann eftersom jag tvingades ändra exponeringsvärdena på min helmanuella analoga kamera (och så fick jag inte till skärpan heller).

Nu hade detta antagligen inte blivit en särskilt exceptionell bild i alla fall, men det är ändå ett av skälen till varför jag just nu grubblar på om jag ska börja köra digitalt istället. Jag tycker mig helt enkelt allt för ofta missa bilder som jag förmodligen hade satt utan problem om jag plåtat med exempelvis min 5D Mk II.

Främsta skälet till att jag tvekar är det där med smidigheten. En tyst, diskret och liten mätsökare är i grunden en dröm för oss gatufotografer. En betydligt större, svart, bullig och ganska ful systemkamera är tyvärr inte alls lika lockande.

Men jag retar mig mer och mer på de där missade bilderna om jag ska vara ärlig. Jag har ju övat upp mitt bildseende, jag har förmågan att reagera, men när jag fotar analogt förvandlas kameran aningen för ofta till ett hinder – inte en möjlighet. 

Som grädde på moset har jag upptäckt att min Canonet QL 17 som jag älskar att använda för gatufoto bakfokuserar med flera meter. Förmodligen ett resultat av att jag förra året tappade den i asfalten så delarna flög åt alla håll. 

Alltså är det kanske dags för mig att på allvar prova vad min 5D Mk II går för. Om jag skruvar av batterigreppet och slänger på en fast trettiofemma eller en femtia så är den inte särskilt stor heller. Så jobbar exempelvis Magnus Fröderberg här på fotosidan och han lyckas tveklöst riktigt bra med sitt gatufotograferande. 

Läser annars Alf Johansson blogg SPÅNERIER och ser att han föredrar analogt på gatan. Intressant hur vi alla gör olika ställningstaganden. Inget är rätt eller fel - det handlar bara om att hitta sitt eget sätt. 

Måste en gatufotograf ha en Leica som Eric Kim?

Jag halkar in på Eric Kims blogg via artikeln här på fotosidan. Scrollar mig genom hans inlägg och hittar en del ganska kul grejer. Han verkar helt klart vara en skön prick den där snubben. 

Men ganska snabbt inser jag att det talas väldigt mycket om Leica i Eric Kims blogg. I ett inlägg påstår han till och med att en Leica M6 är mest ”bang for the buck” om man vill ha en schysst gatufotokamera.

Njae, där måste jag nog myndigt resa mig upp och protestera. Man kommer faktiskt jäkligt långt med exempelvis en Canon Canonet GIII QL17 som kostar runt tusingen. Det finns även andra liknande kameror från Yashica och Minolta som är ungefär lika bra. 

Vill man sedan ha utbytbara gluggar finns snorbilliga mätsökare från både Canon, Cosina Voigtlander, med flera. Att lägga tio papp på en Leica M6 med glugg är inte alls mest pang för pengarna i min värld - långt ifrån. 

Självklart beror detta på att Eric Kim är sponsrad av just Leica vilket det såklart inte är något fel med. Men man ska i alla fall ha detta klart för sig när man läser diverse fotobloggare på nätet. Många är sponsrade och det är alltså inte där du kommer att få den mest neutrala informationen. 

Ja, så finns det förstås bloggare som inte blir betalda av Leica men som ändå har svårt med neutraliteten. Ingen nämnd, ingen glömd ;-)

Titta förresten på bilden här ovanför. När jag skulle lägga in den i bloggen började jag fundera på varför jag tog den. Vad var det jag såg som fick mig att höja kameran och trycka på avtryckaren? 

Ibland är den frågan märkligt svår att svara på, men i det här fallet vet jag exakt vad det var som fångade mitt intresse. Jag kände nämligen igen mig själv i de här två tjejerna som uppenbarligen verkar vara nära kompisar. 

För jag minns hur jag själv och min bästa polare i tonåren också brukade gå omkring nästan likadant klädda. Jag har bilder hemma i mina album där vi klädmässigt ser ut som kopior av varandra. Man kan se detta ganska ofta hos tonåringar. 

Så det är väl förmodligen som det sägs; bilderna vi tar är egentligen speglingar som säger mer om oss själva än om personerna vi avbildar. Men vad säger i så fall bilden här under?

För övrigt börjar jag tröttna lite på det analoga köret. Jag lär nog återkomma till det i ett annat blogginlägg.

Berlin var hett och jag var avslagen, men glad

Berlin är en ganska märklig plats för en förstagångsbesökare. Inledningsvis blir man lite besviken. Var det inte mer, liksom? Sedan händer något. Staden smyger sig på som en barfotaindian och man faller in i ett behagligt lugn och en mjukhet som förvånar med tanke på stadens storlek.   

För så är det faktiskt. Berlin är inte metropolen som bedårar med sin skönhet eller sina fantastiska och häftiga miljöer (även om de också finns). Det är alltså inte Paris eller Rom vi talar om. Berlin lever främst på stämningen, känslan, avspändheten - och så en sak till.

Det är nämligen löjligt billigt i Berlin med svenska mått mätt. Låt oss exempelvis titta på en viktig indikator i sammanhanget. Öl. En halv liter starköl kostar mellan 20 och 40 spänn på restaurang. Om det mot förmodan skulle kännas dyrt kostar samma jästa dryck runt tian i livsmedelsbutiken. 

Föreställ er kombinationen av en skön stad, billigt öl och dessutom fint väder uppe på alltsammans. Det är som ni förstår en farlig mix som har lett bättre män än mig själv i fördärvet. För mig innebar det att mitt planerade gatufotograferande i praktiken gick i stöpet. 

Ja, en och annan bild blev det såklart som ni kan se i det här inlägget. Fast jag ska helt ärligt säga att drivet efter att gatufotografera var extremt lågt och jag spenderade istället tiden med att besöka diverse turistfällor - och att dricka öl. 

Men det gjorde inte ett endaste dugg faktiskt. Jag hade det både skönt och kul. Kameran hade jag lika gärna kunnat lämna hemma den här gången. Ibland behövs den helt enkelt inte.

Men hallå – vänta ett ögonblick! Är inte mannen på bilden här ovanför bekant? Jodå, det är ju Magnus Fröderberg som är redaktör här på fotosidan. Han var också i Berlin så vi strålade samman för att snacka lite foto och sånt. 

En sak som vi bland annat pratade om var hur kameran påverkar fotograferandet. Det var nämligen en ganska stor skillnad på hur Magnus jobbade med sina digitala grunkor jämfört med hur jag själv fick gneta på med min gamla järnspis. 

Framförallt är det snabbheten som skiljer. Medan Magnus kunde hysta upp kameran och snabbt reagera på olika situationer fick jag jobba mera strategiskt. Något jag tycker märks på bilderna. 

Jag utmanade mig själv i Martin Parrs anda

I mitt förra blogginlägg skrev jag om hur viktigt det är med utmaningar för att vi ska utvecklas. Det handlar inte minst om att tvinga sig själv ut ur sin bekväma ”comfortzone” där det är så skönt och myssit. Något som kan vara rätt så krävande, faktiskt. 

Inspirerad av mitt eget inlägg bestämde jag mig därför att ge mig ut i verkligheten med spelreglerna ordentligt förändrade. Planen var att fotografera digitalt, i färg, med blixt och att jag inte alls skulle vara diskret. Så fram åkte min Canon 5D Mk II med batterigreppet, 24-70/2.8-gluggen och blixten uppe på det. 

Detta är som ni vet en rekorderlig kamerapjäs som kan skrämma slag på både barn och små löjliga hundar. Och för mig som i vanliga fall stryker omkring på stan med en analog mätsökare laddad med svartvit film innebar förändringen en helt annan upplevelse. Nästan på direkten frågade exempelvis en man vilken tidning jag jobbade för.   

Hursomhelst så tog det inte många minuter innan jag lärde mig den första viktiga läxan; det går inte att agera på samma sätt med denna svarta klump framför anletet som när man hystar upp en liten mätsökare och nästan ljudlöst kniper av en exponering. Utrustningen kräver såklart ett helt annat angreppssätt vilket i sin tur leder till andra typer av bilder. 

Eftersom jag är ett fan av Martin Parr bestämde jag mig därför att jag skulle försöka köra i hans anda. Det som gällde var kameran på bröstet och en kontaktsökande stil där jag pratade med människor och till och med bad dem göra saker framför kameran. Självklart inget annat än vad de gjorde innan jag tog kontakt, men ändå. 

Faktum är att det var länge sedan jag hade så här kul när jag plåtade på stan. Tidigare har jag till och med dömt ut min Canon 5D Mk II helt och hållet som gatufotokamera (speciellt med 24-70-gluggen), men nu måste jag nog omvärdera den åsikten. Mina gamla misslyckanden berodde antagligen på att jag försökte köra den klassiska mätsökarstilen med en stor och modern spegelreflexkamera - och det funkar som sagt inte. 

Så ett sista litet tips. Kolla gärna Magnumfotografernas blogg "Postcards From America" som handlar om ett pågående fotoprojekt. Där kan ni spana in bilder av Parr, Gilden, Webb, Sanguinetti, med flera. Mycket bra grejer att kolla på. 

När magin försvinner - vad gör man då?

Det jag nu tänker ta upp är inte helt lätt att beskriva. Man skulle kunna påstå att det nästan är en övernaturlig grej. Jag talar om flyt – eller flow som det också kallas för. 

Så här beskrivs fenomenet på Wikipedia: ”Flow kännetecknas av: Att koncentrationen intensifieras, att medvetenheten ökar och att känslan av passerande tid upphör. Efteråt upplever man en känsla av tillfredsställelse inombords.” 

Personligen hade jag väldigt mycket flow förra året när jag höll på med mitt gatufotograferande. Jag kände mig lätt i stegen, sinnet var alert och jag tyckte mig se bilder överallt. Men inte bara det – jag satte bilderna också. 

I år har detta flow helt och hållet uteblivit till mitt stora förtret. Jag maler gata upp och gata ner timmar i sträck utan att varken se eller sätta särskilt många bilder. Ja, i alla fall är det så det känns. 

Man kan fundera över hur viktigt det är att hamna i flow för att lyckas med en kreativ grej som foto och vad som krävs för att nå detta speciella tillstånd? Uppstår det bara under de rätta omständigheterna eller kan sinnesstämningen frammanas på något sätt?

En annan grej är hur klimatet i Sverige påverkar oss gatufotografer. I år har exempelvis våren varit kall och ganska bedrövlig här i sydöstra hörnet. Inte bara förblir växtligheten död, livet på gatan blomstrar knappast heller i det läget. 

Och när fingrarna kroknar runt den kalla kamerakroppen och en pinig vind får nyllet att stelna i en plågad grimas vill man bara in i värmen och stänga ute hela skiten. Inte direkt något som triggar motivationen, om man säger så. 

Jag tror faktiskt det kan vara en förklaring till varför gatufoto på något sätt känns vitalare och mera levande från sydligare städer. Inte bara är det behagligare för fotografen själv, gatulivet frodas också mycket mera i varmare väder. 

Tja, vad ska man säga. Sverige är ogästvänligt cirka tio månader om året och acceptabelt två månader. Inte ens somrarna är varma. Och även att jag är född här kommer jag aldrig i hela mitt liv att vänja mig vid det.