Jubileum i bloggen, avhyst X100 och en film om Canonet

Den obligatoriska och alltid lika nördiga spegelbilden...

Idag firar jag ett litet jubileum här i bloggen. Detta är nämligen mitt ett hundrade inlägg sedan jag satte igång den 11 februari i år. Å det känns riktigt kul faktiskt. Inte minst eftersom jag har stiftat ett antal nya och trevliga bekantskaper och fått många intressanta kommentarer.

Eftersom det är inlägg nummer 100 kan jag passande nog också meddela att jag nu har sålt min Fujifilm X100. Jag ska ärligt erkänna att jag tvekade ett bra tag. Det är ju en väldigt trevlig kamera som framförallt levererar extremt fina bildfiler. Men tillslut kunde jag inte blunda för sanningen. Det var ett felköp från början till slut.

Kameran fyllde helt enkelt ingen lucka i mitt fotograferande. Jag hade inget behov av en X100 vilket innebär det var ett känslobaserat inköp. Därför blev den snabbt stående i ett skåp till ingen nytta. Ett trist öde för en så fin kamera och inte minst slöseri med pengar.

Nu har jag istället köpt kameran som jag borde ha köpt från början, nämligen en Panasonic Lumix LX5. Jo, jag vet. Det låter konstigt. Den kan över huvud taget inte mäta sig med X100 när det kommer till känsla, utseende och bildkvalitet. Men det var en LX5 som jag behövde. Allt det andra har jag redan.

Hursomhelst. Som en sista hyllning till min Fujifilm X100 (som redan är i händerna på den nye ägaren i Göteborg :-) kommer här mina tre favoritbilder som jag tagit med kameran. 

Så allra sist en liten film om min Canonets öden och äventyr :-) 

Fotografiska – bara till för lattemammor

Trodde du att Fotografiska i Stockholm var en plats för alla med ett fotointresse? Då trodde du fel. Fotografiska är nämligen allra mest till för lattemammor från centrala Stockholm. Ja, så är det faktiskt. Det avslöjade Jan Broman från Fotografiska under ett seminarium på Nobelmuseet igår.

Nu uttryckte sig visserligen inte Jan Broman på samma tillspetsade kvällstidningsmanér som jag gör ovan. Han sa bara att Fotografiska främst riktar sig mot välbetalda 30-40 åriga innerstadsboende och att den uttalade målgruppspersonen är en 34-årig kvinna. Något som är ett ganska vanligt tänk när man jobbar med målgrupper.

Vi måste också komma ihåg att Fotografiska inte är ett museum. De får inga offentliga medel för sin verksamhet (vad jag vet). De har inga bildningskrav och de behöver inte uppfylla regeringens kulturmål. Fotografiska är en renodlad affärsverksamhet. Ett företag som ska locka besökare och generera intäkter. Gott så.

Däremot kan detta faktum vara ganska bra att reflektera över. Det vill säga att all verksamhet på Fotografiska främst är riktad mot kvinnor i trettiofemårsåldern med god ekonomi och som kommer från Stockholms innerstad. Utifrån det ingångsvärdet väljs utställningar, föreläsningar, kurser, marknadsföring, vilka böcker som ska finnas i butiken, och så vidare.

Kanske är det extra mycket värt att tänka på när diskussionerna uppstår om varför Fotografiska visar det de visar. Nu vet ni varför. Samtidigt kan man ställa sig frågan vad ett så pass snävt målgruppstänk leder till i förlängningen. Gynnar det fotografin och är det i så fall ett uppdrag som Fotografiska har? Jag vet inte.

Slutligen. Är detta kritik mot Fotografiska som sådant? Absolut inte! Jag är glad över att det finns och går mer än gärna dit. Trots att jag inte tillhör målgruppen! :-)

P.S. Bilderna har inget med texten att göra. De är tagna med min Ricoh GX200. Gud vad jag önskar att Ricoh ville uppdatera denna lilla juvel…

Några färska bilder från utvecklingsavdelningen

Som några av er vet sparkade jag igång ett fotografiskt utvecklingslaboratorium för ett tag sedan. Det låter säkert sjukt pretentiöst, men det är det inte. Snarare är det precis tvärtom. Tanken är att jag ska våga leka, experimentera och testa mig fram utan allt för stora krav på mig själv. Det ska vara kul, helt enkelt.

Här kommer några färska bilder direkt från ”labbet”. Jag vet ärligt talat inte vad jag vill med de här bilderna. De har främst uppstått ur spontana idéer och det finns ingen egentlig sammanhållande tanke bakom. I alla fall inte en utstuderad sådan. Jag har ”skissat” med kameran, skulle man kunna säga.

Är det bra, dåligt eller mittemellan? Finns det något där? Jag vet inte ännu. Säg gärna vad du tycker. Oavsett vad så är det roligt att hålla på. Jag känner också att jag just nu behöver ett avbrott från gatufotoplåtandet. Därför känns det extra bra att göra detta.

Äntligen har jag fått låna Rolleiflexen som jag eventuellt tänker köpa av en jobbkollega. Jag var ute och knäppte av några testbilder på lunchen idag. Det var flera år sedan jag fotade med en mellanformatare senast och jag hade verkligen glömt bort hur meckigt det är.

Jag är därför ännu mera imponerad av Vivian Maier som lyckades gatufota med en sådan här apparat. Att sätta skärpan och fånga ögonblicken som hon gjorde är en fantastisk bedrift. I alla fall om hennes kamera var lika mörk i sökaren som den jag har fått låna.

Nåväl, nu ska bilderna bara soppas och föras in i burken på något sätt. En skanner som tar mellanformat äger jag tyvärr inte, så nu har jag ännu en fantastisk möjlighet att vara kreativ.

Gatufoto handlar om att misslyckas

Hur många av alla bilder som du tar är riktigt bra egentligen? I ärlighetens namn är det inte särskilt många - eller hur? Att vara fotograf handlar med andra ord väldigt ofta om att misslyckas.

Kanske är detta extra tydligt när man ägnar sig åt gatufoto. Det är nämligen en extra svår gren när det kommer till foto. På gatan kan du i praktiken inte styra något alls. Du är utlämnad till människors nycker, slumpen, vädret – you name it!

Det enda du kan göra är att försöka vara så förberedd som möjligt och sedan lita till din egen rutin och turen när bilden uppenbarar sig. Eller också jobba som en igel och ständigt röra dig gata upp och gata ner med din kamera.  Tillslut hamnar du i ett läge där det nästan inte går att misslyckas. 

Förmodligen är det just detta som gör det intressant och givande. Det vill säga att det inte är lätt. Motståndet och alla misslyckanden blir helt enkelt sporren som gör att man fortsätter. För varje misslyckad bild blir man bara ännu mera sugen på lyckas. 

Idag har jag förresten soppat en rulle T-MAX400 som har gått genom min Canonet. Jag är fortfarande imponerad av denna lilla kamera som jag köpte innan julhelgen förra året. Att en kamera för 500 spänn kan ge så mycket fotoglädje - det är en skön känsla. 

Nu stupar jag in i vintermörkret

För ett par veckor sedan tog det liksom tvärstopp i mitt plåtande. Inte för att jag känner mig utbränd eller något sådant. Nej, nej, nej! Det är helt enkelt ett årligen återkommande fenomen i mitt fotografiska liv. När slutet av oktober närmar sig tappar jag farten. Rejält.

Det beror på en kombination av flera själadödande faktorer. Inte minst vädret, kylan och det annalkande svarta vansinnet som ligger framför oss. Mina kreativa kretsar bestämmer sig i detta läge för att stänga ner. Bara en mycket svag energi orkar hålla sig vid liv och den försörjer i sin tur en liten pulserande lysdiod som leder mig genom vinterhelvetet.

Nu låter detta säkert väldigt deppigt och så. Tja, lite deppigt är det faktiskt. Vintern är inte min årstid och har aldrig någonsin varit det. Speciell inte den som vi oftast har här i södra Sverige. Ett grådisigt fuktigt töcken. Livlöst och illaluktande. Ibland känns tillvaron som en svartvit film från första världskrigets frontlinjer. Man bara väntar på de kreverande bomberna. Och de faller - inombords.

Nåväl. Jag kommer att klara mig. Som alltid. Man får försöka tänka foto. Läsa om foto. Diskutera foto. Planera foto. Titta på foto. Och såklart finna glädje i andra saker som inte har ett dugg med foto att göra. Alltså det riktiga livet utanför den jättelilla nördiga fotografiska sfären.

För övrigt har jag bytt namn på bloggen igen. Att hela tiden byta namn på sin blogg är ett typiskt kardinalfel och jag borde veta bättre. Men det jag hade innan funkade inte av flera skäl. ”På gatan i Karlskrona” lät som en horas bekännelser, eller något sådant. Det håller liksom inte.

Så allra sist. Man måste lämna sina läsare med hopp och en strimma ljus. Vi människor funkar ju på det viset. Därför kan jag berätta att jag har en skön Rolleiflex på G som jag kanske kan köpa av en kollega på jobbet. Det känns kul. Och så har jag gett min X100 en ny chans. Jag har med mig den varje dag och planerar att göra några små miniprojekt med den. Jag får se vad det leder till. Kanske något bra. Den tände ju trots allt en slags gnista när jag använde den i Paris i början av sommaren. 

EDIT: Hittade just en film om Gunnar Smoliansky på tuben. Den kan ni spana in.