Vad jag hittade mellan Uppsala och Stockholm
Jag tröttnade efter ett tag på motorvägen för där kunde jag inte stanna och fotografera, och dessutom såg jag att det fanns sköna nejder vid sidan av som jag hellre njöt av, snirklande på småvägar runt stenar, dungar och åkrar, rullande framåt i ett mer mänskligt tempo.
Samtidigt som jag utforskar småvägarnas skönhet fortsätter jag att utforska potentialen hos min nya Samsung. Eller ska jag lite blygsammare säga att jag håller på att lära mig kameran och vänja mig vid den. Det blev kyrkor och kyrkogårdar som fastnade i kameran, men tyvärr inga interiörer, för allt var låst.
Det finns ju många gamla småkyrkor i de här trakterna, som var befolkade och relativt välmående vid den tiden när landet kristnades. Bitvis ligger de också tätt. Samma sak kan man ju observera på andra håll i landet, där förhållandena var likartade, Västergötland och Östergötland till exempel, för att inte tala om Gotland.
Men nu höll jag mig alltså i trakterna kring Arlanda. Ett möte mellan nutid och medeltid? Men nutiden är kanske inte så tydlig i bilderna, jag var nog ute mer efter det tidlösa. Jag reserverar mig lite då och då i texten med ord som nog och kanske. Det beror på att texten är något jag skapar nu efteråt, och den försöker delvis beskriva vad jag ser i de färdiga bilderna, och inte vad jag eventuellt tänkte när jag tog bilderna. Då tänker jag inte så mycket, då ser jag och upplever och försöker fånga fragment av detta, och en hel del sker nog undermedvetet.
Syftet när jag går där med kameran är bara att njuta av ögonblicket, i verkligheten och fotograferandet. Tänker jag så gäller det nog den nya kameran, där handgreppen ännu inte sitter och hanteringen kan kräva lite tänkande. Alla de sköna momenten mellan bilderna är ju inte fångade, och frågan är: Går de att fånga? Vet inte, det enda jag är säker på är att de går att uppleva.
Hur fångar man till exempel tidlösheten som man kan uppleva i lugnet på en sådan här plats.
Alla de övriga stenarna på den här kullen har läsbara datum och årtal och av det drar jag slutsatsen att alla som ligger här föddes på 1700-talet (eller förstås tidigare, men det finns det inga synliga spår av).
Höjer man blicken kan man se (och ana) ännu mer och ännu längre..
I en sådan här bild går det ju inte att fånga det man ser och upplever när man står där. Sett som en enstaka bild, ryckt ur sitt sammanhang blir den ganska banal, om man inte kan genomskåda bildens plana yta och se vad mer som finns där. Det upplever jag ofta med mina bilder, att det man ser är så banalt och enkelt, men ändå vet jag att bilden ska vara så. Jag kanske skulle komplettera rubriken på min blogg och skriva "banala reflektioner" istället för bara "reflektioner".
I andra bilder kanske det är det rent grafiska i former, mönster, strukturer och kontraster som fångar intresset. I alla fall var det så här.
Och, som sagt bilderna är tagna med kompaktkamera, min nya Samsung EX1. Jag tror att det kanske hjälper mig till att få en anspråkslös ton i bilderna, genom att ha en anspråkslös kamera.
.
Mvh. Johan
Ja, kameran är helt klart kompetent, jag är nöjd.
MVH Anita
jag tittade på dessa bilder men hann liksom inte formulera en tanke förrän det blivit sent på lördag kväll. Jag gillar den fridsamma kyrkotemat och tycker att svart-vitt fungerar utmärkt för detta. I synnerhet bild två och den sista bilden tilltalar mej mycket. Jag kan förstå ditt resonemang för jag hittar just den där fina känslan när jag ligger tyngdlös i vattnet och tittar på det som råkar finnas i just denna pöl, jag njuter av ögonblicket. I morgon hoppas jag få njuta lite extra då vi åker till en favoritpöl i Dalarna för lite avslappnad dykning.
Hälsningar Lena