Söker mig fram i mitt bloggande
Jag märkte idag när jag tog min dagliga terapipromenad med tillhörande terapifotograferande att jag frigjort mig från följetongstänket. Jag funderade inte längre på hur jag skulle få ihop en berättelse, hade inte det som ett malande mantra i skallen hela tiden, medan jag gick.
Det var skönt. Jag stannade och tog en fika.
Kaffe med macka och en halv morgontidning.
Jag bestämde mig för bilder med mättade färger i paritet med mina vårkänslor.
Jag gick där jag aldrig gått förut (och har jag det har jag glömt bort det sedan förra seklet) och jag visste inte om jag skulle hitta en väg ut på andra sidan och var jag i så fall skulle hamna. Fri och obunden som en liten gosse på nyfiket äventyr.
Plötsligt!
Jag kände igen mig! De där husen hade jag sett förut, men för länge sedan och från andra hållet.
En färgrik bild till, något annat var inte att tänka på.
Där fanns en kyrka som jag inte visste fanns. Ännu en svart fläck i min världsbild fylldes med innehåll.
Jag kände igen kyrkan och ett hus i omgivningen, men det tror jag beror på att jag sett dem i en blogg på FS. Eller möjligen Fejan. Det gick att ta en färgstark bild där med.
Andra sorts färger.
En sådan där vansinnig Janolof-bild med alldeles för mycket i (om man nu inte gillar sådana). Lite som ett statiskt kalejdoskop.
Ett slut behövs också, så det blir en slutbild också.
Och skönast av allt (förutom våren då) var att jag kände mig fri från följetongssyndromet, även om nu dessa bilder råkade hamna i kronologisk ordning. Det var enklast så men inget tvång.
Hälsn!
Tack/J-O
Hälsningar Lena