Måste skönheterna vara skarpa...
räcker det inte med att jag är närgången?

Jag lämnar kyrkorna för denna gång och ger mig i kast med mindre motiv. I stället för att fotografera stora motiv med liten eller ännu mindre kamera blev det i dag små motiv med stor kamera.

Ogräs kallas det visst, förmodligen för att de står på fel plats och bör ryckas bort, men jag spar dem utanför min dörr för jag tycker de är vackra.

Jag gör inte som man ska göra. Jag använder inte stativ, det är så tråkigt och känslolöst när man umgås med de här små varelserna. Jag kör på fri hand och hittar skärpan och letar utsnitt både genom att använda kamerans fokus och att röra på kropp och armar. Först då blir jag ett med motivet och det är en del av nöjet och skapandet. Är det inte trivsamt när jag fotograferar blir det inga bilder,  jag kan inte pressa fram dem, då blir det bara skräp.

Är det låga blommor brukar jag ligga platt på magen och ta stöd mot marken, eventuellt med armbågarna. Det brukar kunna sluta med att jag känner myrorna när de försöker krypa in i kalsongerna eller att jag känner markfukten krypa igenom. Den här gången satt jag, för motiven var högre. Då missar jag också markstödet och blir inte lika stadig på fri hand, och använder lite kortare tider. Istället bländar jag inte ner för att ljuset ska räcka och då blir skärpedjupet litet.

Sedan jag upptäckte det har jag börjat roa mig då och då (åtminstone någon gång per år) med att ta bilder där det lilla skärpedjupet är en del av bilden. Men det har också betydelse hur oskärpan ser ut, den kan bli både otroligt orolig och förstöra hela bilden, men också en viktig del av bliden, om man nyttjar den rätt.

Det går ju att göra bilder som är oskarpa överallt, men här har jag försökt behålla åtminstone någon del (någorlunda) skarp i bilderna, och det är just det som är det spännande vid fotograferingen, att hitta denna del och samtidigt balansera den mot resten av bilden. Hur jag gör det? Det handlar om känsla, kropp och öga i samklang och att hinna trycka av i rätt ögonblick.

För att klara det här behöver jag en kamera med en bra och tydlig sökare, en riktig spegelreflexkamera alltså. Elektronisk sökare eller display duger inte, där ser jag inte tillräckligt bra, marginalerna i motiv och skärpedjup är för små.

För att visa att det duger med färg också har jag med en sådan bild också.

Bilderna är tagna med Canons 100 mm/2.8 Macro (gamla modellen utan stabiliserig) och med bländare  3.5.

.

2012-07-18 13:53   aos56

Hej Jan-olof.. Jag känner igen det du berättar... jag har en lika dan makro lins som du..den är toppen..
Därför att man får jobba med den och då får man ofta oskarpa bilder som jag tycker är fina.
Jag tycker att du har tagit underbara bilder på ogräs..
MVH Anita

Besvara

Svar från janolof 2012-07-18 18:59

Roligt att du gillar mitt ogräs!

Ha det bra
/J-O

Svara

2012-07-18 18:42   Peter-L

Skärpta skönheter skapar önskan om närhet.... :) Stativ, tycker jag personligen "låser en" och tar bort dynamiken i fotograferandet. I varje fall om slutartiden räcker till. /Klick - Peter

Besvara

Svar från janolof 2012-07-18 18:58

Låser tycker jag var ett bra ord, det är så det är.
Tack/ J-O

Svara

2012-07-19 07:21   begust

en fin serie svartvita bilder J-O.
oskärpan ligger helt rätt

Besvara