Är det så här våren ser ut?

Jag har ju antytt att  mina blogginlägg kommer att se annorlunda ut. Hur vet jag inte än, men de långa följetongerna  är slut. För ett tag i alla fall. Hoppas jag inte faller i fällan igen.

Att följetongerna är slut innebär inte att promenaderna  är slut och det innebär inte att kameran får stanna hemma, så bilder lär det bli. En del nyttjar alkohol,  andra kör med tobak, själv är jag beroende av kameran och bloggen, förhoppningsvis ett lindrigare  missbruk.

Vårvindar friska  i koloniområdets odlingslott.

.

Traditionellt vårtecken

.

Urbant vårtecken?

Och så har jag uppdaterat  profilbilden en gång till.

Soffan

Den här soffan stötte jag på för några veckor sedan, en dag när det plötsligt började regna.

Den verkade inte bry sig om att den blev blöt. Ingen annan heller brydde sig.

Undrar varför den stod där. När jag såg den kunde jag inte låta bli att tänka på Horst Wackerbarth med sin röda soffa, som han fotograferade både här och där.

Bilden och berättelsen, kanske en omläggning av kursen

Jag har ju en längre tid haft haft mina mer eller mindre långa promenader som basen  för mitt fotograferande och därmed också för mitt bloggande. Som små följetonger  har det blivit. Det har  varit min huvudsakliga stil på fotosidan i flera år och en bedrövlig  massa blogginlägg  har det  blivit. Ibland har det funnits en berättelse i inläggen, ibland  har jag  krystat ihop en.

Men  igår var det plötsligt slut, kände jag där jag satt och skulle skriva ett blogginlägg. Inspirationen  var borta och utan den går det inte. Det var som när jag för drygt två år bestämt mig för att sluta jobba i förtid och gick in till min professor för att berätta om det och han frågade mig: varför då?

Mitt spontana svar, varifrån det kom vet jag inte : Det är inte roligt längre!

Nä, det har du rätt i , då kan man inte jobba ,blev hans lika spontana svar, och vi förstod varandra till fullo. Lika tydligt var det igår när  jag skulle börja blogga: Ingen ny  berättelse med med bilder och framkrystade ord!

Vad blev det då istället för blogg?

Det blev en ny profilbild, både här och på Facebook

En selfie

Utan selfiepinne, bara långa armar

.

Bilden och berättelsen

Det var den här bilden (och några till) som som fick mig att tänka om, eller kanske återupptäcka berättelsen i bilden, till skillnad från berättelse med bilder. Den här är tagen i slutet av en redan välbloggad promenad och när jag skulle skriva det avslutande inlägget var det något som stoppade mig när det tog emot: Lägg av Jan-Olof! Så det blev inget inlägg, det blev det  här inlägget i stället.

Vad månde bliva, jag väntar  med spänning på fortsättningen!

Gata Regerings, hårt och smalt ljus och betydligt blåare på slutet.

 Korsade Regeringsgatan för att komma vidare på min färd.

Men jag gick vidare i motljuset längs ett betydligt smalare stråk.

Men stråket vidgades i takt med att jag travade ner för  trapporna

Och det fläckiga ljuset från andra sidan åsen  fanns tydligen på den här sidan  också.

Aftonljuset sken så vackert på husen.

Men jag sökte mig hemåt.

Ljuset regerar somliga dagar och igår var det vårljus.

Eftersom dagen var  vårljus var det nog en vårpromenad jag var ute på, fast det egentligen var en rejäl fotografisk omväg hem som jag var ute på. Jag har  upptäckt att promenaderna blir länge, både i tid och väg, om jag  har kameran med mig. Den är både en nöjesmaskin och tidsslukare. Dessutom kan man ju ta bilder med den. 

Här får  man väl säga  att jag  i högsta grad är på litterär mark, alldeles utanför bildkanten står Hjalmar Söderberg staty och av den framtittande  skylten kan vi ana att Kungliga Någonting ligger nära. Skylten är en sådan där liten krydda som jag gärna får med i bilderna, och ibland lyckas det.

Här tyckte jag att ljuset krävde den bildmässiga förenkling som svartvitt  kan ge. Både  starka färger och stora kontraster gav ett slagsmål  om uppmärksamheten i bilden som jag inte gillade.

Här var det förstås "glöden" kring damen väskhandtag som lockade.

.

Men varför prata sönder bilderna, när ni kan se själva: Prickigt ljus.

Ingågen till Brunkebergstunneln, men jag tog trapporna.

Ljuset byter karaktär och runt hörnet där uppe har många svängt sina lurviga...

.

En yngling klättrade uppåt på sin bräda. Fort och smidigt gick det.

Halva priset, kanske köpa något.

Till slut var jag uppe på åsens krön.

Det går faktiskt att fotografera  även  i andra stadsdelar än på Södermalm.