En sväng på landet blev det idag när bilen ändå var ute och rullade, men det var inga märkvärdiga motiv jag hittade

Vårmönster

En ladugård, det får väl sägas vara lantligt.

Men som ett filspån som dras till magneten hamnade  jag här igen, i Markim.

Fantasilöst? Ja kanske, men vad gör man när inspiration och fantasi tryter. Återvänder till säkra kort eller inser att det är hopplöst? Jag tog i alla fall några bilder innan jag gav upp.

Ljuset var tråkigt, men med en grann buske som motiv kan det kvitta hur tråkigt det är i fjärran.

Eller så hittar man en konstig bildvinkel.

Sista utvägen kanske, fönstertitterier.

Jag blev lite blasé och gav mig av hemåt

Jag låter kanske onödigt gnällig och negativ i texten, men det var så jag kände det när jag gick där och försökte fotografera, det tände aldrig till, blev aldrig riktigt roligt, även om jag nu efteråt ser att det faktiskt blev några användbara bilder.

Jag tog inte heller särskilt många fler bilder än de jag visar här, och de övriga var mest alternativexponeringar och små justeringar av utsnitt. Jag kanske håller på att lära mig att inte ta de onödiga bilderna, att hoppa över dem redan i fotoögonblicket och slippa sortera bort dem senare.

.

En annan sorts skuggor

När jag hade kommit ut från skogens skuggor hade jag ju kommit igång att fotografera, så det var ju bara att fortsätta, även om det blir en abrupt skillnad i ljus, motiv och miljön, när jag kliver direkt ut ur  skogen och ut på bron.

Det var mycket enklare inne i skogen än ute i det här brutala ljuset. Skuggor kändes som det enda jag kunde fotografera.

En liten skugga som är ute och går.

Människorna blir som synes små i det här perspektivet, det är nästan som att placera ut en schackpjäs på ett bräde, det gäller att ställa den på rätt ruta om det ska bli något. Problemet är bara att de här pjäserna rör på sig hela tiden.

Här till exempel, här blev det krock med gränsröset. Schack matt eller bara pannkaka, eller vad ni vill kalla det.

Här hamnade pjäserna bättre på brädet.

Men om det handlar om schackpjäser, ska inte bilden vara svartvit då?

Här står vits kung i förgrunden (eller är det en cykelburen löpare), medan svart dam gömmer sig i bakgrunden.

Eller ska man hålla sig till färg för att visa hur grönt och fint det är där ute just nu. Fast just nu regnar det, medan bilderna är från igår, så det stämde inte det heller.

Så småningom gav jag upp!

Kände mig som en usel fotograf och lommade  hem.

Men efter en natts sömn, frukost, lite rejäla beskärningar och några konverteringar till svartvitt blev det ju användbart i alla fall.

Egentligen hade jag funderat på om det inte var dags att skriva ett intelligent blogginlägg idag, men det var för jobbigt. Jag fortsätter med att söka efter min stil i stället och göra det som roar mig (Läs: Håller mig vid liv).

.

I en skuggig värld

Kanske inte så jätteskuggig värld, den som jag passerade, den var snarast solig, men skuggorna som kastades på träd och stenar var bitvis lite småintressanta, så jag hajade till och stannade till.

Det var den här lite vikingaliknande skuggan som fick mig att stanna till och gräva fram kameran, som jag inte hade trott att jag skulle få någon nytta av.

När ändå kameran var framme spanade jag in skogskanten lite mer, för att se om det kunde finnas fler fynd. Det  gjorde det.

Det här är ju en sorts fotografering och en sorts bilder som jag ägnade mig en hel del  åt, för ett antal år sedan. Numera blir det allt mer sällan, bland annat kanske för att det är svårt att förnya sig, så att  efter ett tag blir det tråkigt, när den ena bilden blir den andra lik. Ofta kan det vara som roligast medan jag fotograferar, och tråkigare efteråt, när man missnöjt tittar på resultatet, eller när man nöjd med resultatet men stönar över att ta hand om bilderna, som man inte vet vad man skall ha till.

Till de här bilderna använde jag en m4/3-kamera med inbyggd elektronisk sökare. Den fungerar för det mesta bra för mig, men för sådana här bilder saknar jag en riktig optisk sökare, både för komposition och kontroll av skärpa och skärpedjup. Det blir mer lättjobbat då. Skärpa och oskärpa och skärpedjup blir ju en del av kompositionen i sådana här bilder, i alla fall så som jag jobbar när jag tar dem.

 Ljuset är också betydelsefullt för de här bilderna och även där kan en riktig sökare (optisk spegelreflexsökare alltså) göra nytta. Med sökaren  i den här kameran får man gissa lite mer, eller lita på erfarenheten, men ibland blir den lite opålitlig.

.

Jag slutar som jag började, med en skuggig vikingasten.

Lumix G2 + Zuiko 45 mm/1,8

.

Jag behöver inte bara skog, jag behöver också öppet landskap

Kanske är  första bilden inte en bild utan en sådan där powerpointbakgrund med plats för text.

I alla fall var det här jag hamnade  i dag och jag tror aldrig jag har hamnat här förut.

Kanske ett mer måttligt perspektiv på platsen passar lite bättre

Jag var inte ensam där

Avlångt landskap i avlång bild.

Eller i Fuji-version?

Jag tyckte det blev lite Fuji-grönt.

En snarlik bild, plus att den är svartvit.

.

Men träden ska väl få lite utrymme idag också...

De sträcker sig uppåt ...

... när de helt enkelt inte sätter stopp.

Ni såg väl rådjuren?

Idag behövde jag en skog

Just precis så var det. Jag behövde en skog så därför stannade jag.

Inte för att gå i, springa i, eller vara i, utan bara vara.

.

Inte bara passera genom.

.

Bara vara ett med

.

Ensam.

Finna dess själ.

Vila.