Mor och dotter,
eller snarare farmor och barnbarn

Min dotter flyttar till Norge nästa vecka för att börja sitt nya jobb, och innan dess ville hon besöka farmor, så hon och jag tog en tur till Vallentuna för att hälsa på i äldreboendet.

Det är alltså min  mor och min dotter på bilden.  Jag hade Samsung-kompakten med mig, den nyinskaffade, och passade på att ta några bilder av dem.

Hon fyller 90 nästa födelsedag, och även om kroppen är helt slut är hon tämligen klar i knoppen. Hon är helt bunden till rullstolen, det är flera år sedan hon kunde stå på benen.

Hon har inte särskilt mycket syn kvar, men här uppfattar hon att jag fotograferar henne.

Långsamma bilder

Jag var på väg någonstans igår och som jag ofta gör när jag ha tid utnyttjar jag inte de kommunala färdmedlen fullt ut, utan kombinerar dem med apostlahästarna. Gärna med en kamera också om andan faller på. Det började inte bra när jag klev av på Centralen, folk överallt, nyttjande en rad olika idiom,  irrande kors och tvärs. Det var för mycket helt enkelt, och jag bara gick. Det blev inga bilder. Jag satte mig ner ett par gånger och studerade vimlet men kameran (kamerorna faktiskt) låg kvar i väskan. Jag såg inga bilder i virrvarret. Eller så såg jag bara redan tagna bilder som var onödiga att ta igen.

  Var det bara för mycket, eller saknade jag inspiration?

Till slut lossnade det det i alla fall, när vimlet glesnat något och  jag såg trenne gossar sitta på rad. Jag hade rustat mig för långsam fotografering, på min G2:a hade jag satt ett gammalt Rokkor 45 mm/2, med manuell fokusering. Det blir som ett kort tele på m4/3. Dessutom blev det långsamma motiv på bilderna.

Den gula pollaren, keporna och det röda på båten var avgörande ingredienser i bilden tyckte jag, och de fick bestämma kompositionen. Vattnet blev fult tycker jag så här efteråt, men det får jag stå ut med.

Jag prövade att göra bilden svartvit också, men jag gillade färgvarianten bättre. Det gällde alla bilder i det här inlägget (utom en) att jag gillade färgversionen bäst, men för att ni själva sks kunna se får ni som bonus denna bild i svartvitt också.

En fullt användbar bild som synes.

Sedan vände jag mig mot ett mer kulturellt motiv som det blev flera bilder av. I den första fick de gyllene personerna stå i centrum (och de hade ju inte synts lika bra i svartvitt).

Jag valde färg även för den  girige och den ensamme, för jag tyckte det gav en bättre känsla, även om färgerna är sparsmakade här. Det var inte färgerna på mannen  som var avgörande utan mer nyanserna i bakgrunden jag ville ha med.

Det fick bli en bild av bortre delen av trappan också. Lite zoomande med fötterna fick det ju bli här, eftersom brännvidden var fast.

Även den här färgmässigt sparsmakade bilden tyckte jag  faktiskt gjorde sig bäst i färg. Det var jag lite förvånad över.

Den här bilden var den enda som fick bli svartvit, och det huvudsakliga skälet var att gröna gubben fick så ful färg! Skulle kanske väntat tills det blev rött.

Men när jag blev närgången fick det bli i färg.

Fler bilder blev det inte, kanske också ett exempel på långsam fotografering. Tryck inte på avtryckaren förrän man vet att det blir  en (hyfsat bra) bild. Sparsamhetens lov?

Bara vanligt vatten, men det rinner och blir till motiv när ögat ser och till bild när kompakten fångar in det sedda

En skog, en bäck, lite regn och ett lagom ljus, lite molnsilat och fint, det lockade mig och min nya kompakt, som jag fortfarande håller på att vänja mig vid, eller ska jag kanske säga "köra in".  Att den fungerar, det vet jag ju nu, men än vet jag inte till fullo vad den har för begränsningar (och vad kombinationen fotograf/kamera har för begränsningar).  Fungerar vi inte ihop blir det ju inte bra, men jag tror vi börjar lära oss.

Vegetationen var frodigt grön och vattnet i den lilla bäckfåran lägger till lite liv och rörelse.

Vattnets rörelse ändrar motivet från ögonblick till ögonblick och riktigt hur resultatet blir vet man inte inte innan man sett den  färdiga bilden. När ska man trycka på avtryckaren? Vilket ögonblick är det rätta? Det blir lite spännande fast det är ett rätt stillsamt motiv. Att använda serietagning är inte min grej. En exponering i taget ska det vara. Inte för att det är bäst. Inte för att det är effektivast.  Det är helt enkelt roligast så, tycker jag, och är det inte roligt vill jag inte fotografera. Det är vägen som är det viktiga, inte målet. Hittar jag några bra bilder i kameran när jag kommer hem är det lite extra bonus, för då kan jag blogga också.

Färgerna var rena och klara och lagom mättade vid det här tillfället, och skuggorna från träden lagom diffusa för att inte ge för hårt ljus  som slår sönder bilden.

Vattnet följer en någorlunda fast väg, som inte varierar så mycket, utom vid några punkter där det bildas  små virvlar och lite skum, och där är det mer liv i motivet, det ändras från sekund till sekund. Små vattenbubblor dansar i bäcken, som solister eller i grupp.

För att accentuera  former och bubblor kan man ta bort den störande färgen. Samma motiv, men ett annat intryck. Små bubbelfigurer dansar runt.

Några sekunder senare  är det andra figurer som dansar där i  den svarta strömmen.

Som sagt, bara vanligt vatten som är ute och rör på sig, men har man tur så kan man göra sina fynd där, när man själv är ute och rör på sig.

Och det räcker alltså med en kompakt-kamera, lättsam njutningsfotografering med lätt utrustning som ryms i byxfickan.

Fotografering som njutning
eller kanske fotografering som meditation....
   ...något som händer i nuet.

Samsung Ex-1, RAW

När landskapsfotografen hamnar på badstranden med liten kamera, då blir även människorna små

Solen skiner, klipporna är varma och vattnet är njutbart. Inne över fastlandet mullrar åskan men hit kommer den inte. Jag är där med min nya kompakt och envisas med att fortsätta se vad den går för. Jag envisas också med att se på hela scenariot som ett landskap, det är ju så mina fotoögon är tränade, och i den här miljön lockar landskapet mer än att vara vimmelfotograf.

Jag använder vidvinkligaste läget (motsvarande 24 mm), för att få med hela vyn. Det är också en vana jag har med mig från tiden som landskapsfotograf med analog kamera, att använda vidvinkel för landskap, för att fånga in helheten, i stället för att isolera detaljer med tele. Lutar man dessutom kameran lite neråt ser det ut som att man fångat jordytans krökning i bakgrunden, men det är förstås objektivet som står till tjänst med det, tack vare att det inte är raktecknande i den positionen. Men det sväljer jag, för att få med helheten.

Det går ju att hålla kameran rakt också.

Människorna är små i iblden, men de är de också i verkligheten i det här landskapet.

Mor och dotter simmar mot oändligheten?

Det fanns visst en semesterfotograf där också.

Kommer man dit på kvället är ljuset ett annat.

De unga tu och solnedgången.

Svensk sommar är vacker!

Samsung EX1.

En enda droppe...

... eller en fortsatt studie i vad som händer om man blir för närgången.

När  det är sommar kan man väl få leka lite...

Ser ni hur droppen kisar över kanten med ena ögat ...

... och fungerar som en liten lins.

En liten lysande brosch på det gröna...

Kanske en bild av skärpedjupet...

... titta på bladet bredvid droppen.

Det här var bara några biprodukter från förra blogginlägget, bilder jag visste från början att de inte skulle bli särskilt lyckade, men det var roligt medan jag höll på, och en viss charm tycker jag de har. Naturligtvis finns det en gräns för vad man klarar  med handhållen kamera och någonstans här går den gränsen, om jag inte redan passerat den.

.