Är dom inte kloka? Vad gör dom där uppe i träden. Silvergruvan 6

På håll syns de som små prickar, när man kommer närmare syns de bättre. Det är en populär attraktion, även om jag inte skulle ge vilja mig på den. Jag tror inte jag skulle ha uppskattat den när jag var yngre heller, snarast tvärtom, men det går ju an att stå på marken och fotografera. Fast visst skulle det bli bättre fotovinklar om jag klättrade upp själv också.

Höghöjdsbanan vid Herr Stens botten, ett gammalt dagbrott, har funnits några år nu, men har inget med malmbrytning att göra, men det hindrar inte att den är både populär och spännande.

Det här är ju ett motiv där ett längre objektiv inte skulle sitta fel. "Tänkte inte på det", så det fick bli kvar hemma. Vi får nöja oss med översiktsbilder i stället.

Det visade sig vara en möhippa som försiggick där uppe!

Trädkramare?

Dom såg visst mig.

Möhippan ockuperade inte hela anläggningen, utan det fanns andra som också var ute och rörde på sig .

Här gäller det att hala in repet, om han inte ska bli hängande.

Röd hjälm är snyggt mot det gröna.

På håll kan man ana att det händer saker borta i träden.

.

Några som jobbar och inte bara vimlar,
Silvergruvan del 5

Det var inte bara folk som vimlade, minglade och månglade i silvergruvan i helgen. Det fanns också de som jobbade på riktigt.  Gruvans ordinarie personal alltså. Förutom dem fanns det volontärer av olika slag, som kommer dit bara för att det är skoj, 1700-talsdansare, fritids-slödder, hantverkare och annat löst folk.

Här ser vi någon som jobbar på riktigt, i förgrunden. Transport från värdshuset till grillen.

De här arbetar också, även om det inte riktigt ser ut så.

Jag var tidigt ute, innan dagens första besökare hade kommit, men hon verkar redo att ta betalt Det är inte mobilen hon har liggande på bordet, det är komradion för att kunna hålla kontakt både över och under jord. Det är ett antal sådana ute och rör sig en sådan här dag. En säkerhetsdetalj.

Den här killen jobbar också.

Han väntar på några till som ska följa med i hissen till 150-metersnivån. Tittar men noga ser man att han också har en radio.

På väg ner i gruvan, men här är det en annan hisskötare. (I bakgrunden)

Den här gången gjorde jag bara ett snabbt besök nere i gruvan. Ska jag fotografera på allvar där ner tar det tid. Det behövs ett rejält stativ, och det tar tid att komponera i mörkret. Det är kallt, så jag måste byta kläder om jag skall hålla på länge. Kontrasten är stor mellan varm sommardag och +4 grader, speciellt om man inte rör på sig. Gör man ett snabbare besök räcker det med lättare förstärkning.

När man kommer upp igen tar det en stund innan kameran går att använda igen. Fukt, kyla och kondens gör att kameran immar igen rejält i varmluften ovan gjord, och tar en bra stund på sig att bli klarsynt igen.

Därför gjorde jag en snabbis denna gång. Drog ett varv runt 150-metersnivån  och tog några snapshots med enbensstativ.

När man kliver ut ur den upplysta hissen och befinner sig i den mörka gruvan ser man först nästan  ingenting. Ögonen måste vänja sig. Kameran vänjer sig inte, den ser lika dåligt hela tiden.

Nere i gruvan.  Någonstans i mitten av bilden finns ett ansikte som jobbar.

Blir det tillräckligt skarpt med ett enbensstativ? Någorlunda, om folk står stilla. Tillräckligt, om man som jag denna gång, bara vill visa stämningen i gruvan, men otillräckligt om man vill visa detaljer.

Det är ingen upplyst vandring man gör nere gruvan, snarare skum, men det är det som är spännande.  Ljusare var det  inte på den tiden gruvan var i drift.

.

Ljusare är det om man jobbar ovan jord.

Improviserat morgonmöte i trappen, för att stämma av om allt är ok.

Lite knivigare här...

..."Det ljusa där, vad kan det vara för mineral"

Räkna pengar, det är också ett jobb.

Växelpengar är ett elände...

Men till slut stämde det.

Jag jobbade ju inte, men jag såg ut som jag jobbade, med min gruvdrängsklädsel, så jag får också vara med i bloggen.

.

Människor i vimlet
Silvergruvan del 4

Jag håller mig kvar vid Sala silvergruva, fast det var i helgen jag var där. Tidigare år när jag har bloggat från samma begivenhet har jag försökt få till en berättelse, någon sorts röd tråd, lite av en följetong i mina blogginlägg. Delvis bereor det på att jag tänkte i form av berättelse redan när jag gick runt och fotograferade och tog bilder som passade berättelsen. Så ärdet inte i år. Ni får istället skapa er egen berättelse när ni läser och tittar på bilderna.

Människor i vimlet satte jag som rubrik på inlägget, men det behöver ni inte ta för hårt på. Om människorna sprider ut sig på ett stort område ser det inte alltid ut som ett vimmel även om det är.

Om man dessutom går nära och gör bara ett litet utsnitt är det ju lite svårt att se om det är vimmel runt om, eller om de är mol alena.

Här är en bild med två små vimmel, ett i förgrunden och ett i bakgrunden, och kanske är det så det ska vara när det är vimmel, man går runt, stannar till, ser vad som händer, små händelser här och där.

Man kan också dra sig undan vimlet en stund och pusta ut.

Vimmel till fots och vimmel till häst,
undrar vilket som är bäst

Vimmelpaus?

Vimmelfotograf från 1700-talet

Jag visste inte att det fanns sådana kameror då!

Vimmlar man omkring på gruvområdet finns det mycket att upptäcka sådana här dagar, dvs i dagarna två när det är gruvans dagar. Färggrannheter till exempel.

Jag försöker inte skapa en berättelse i årets gruvdageskildring, det blir inte ens en röd tråd i de enskilda blogginläggen, även om jag försöker göra inläggen tematiska. Det var lite så jag fotograferade också den här gången, jag strosade omkring, pratade med människor, tittade och upplevde. Bilderna kom sedan på köpet, de bara uppstod ur strosandet.

Bergmästaren och bergmästarinnan och ett slödder från Falun.

Slöddret från Falun har misstänkt stor mage. Hon påstår att det beror på händelser när hon var i Sala senaste gången och skyller det på diverse manfolk. Jag undrar om det är bergmästaren som är utpekad den här gången.

Bergmästare förresten, det får inte förväxlas med Borgmästare. Borgmästaren bestämmer över borgarna, alltså de som bor i staden, medan bergmästaren bestämmer över berget, dvs gruvan och verksamheten där.

Ibland får borgerskapet själva ta till kvasten

Modet skiftar mellan århundradena.

Ännu en vimmelpaus...

... det kan man behöva om man är igång hela dagen.

Marknads-snack?

Eller marknadsvimmel?

Avslutar med några som sitter på de anklagades bänk vid slutet av den andra gruvdagen.

Vem har stulit silvret? Vem är den skyldige.

.

Månglare, köpmän och hantverkare,
en svartvit kavalkad, Silvergruvan Del 3

Silvergruvans dagar innebär att det inte är som vilken annan dag som helst vid gruvan, utan att det bjuds på en rad extra aktiviteter  och händelser, bland annat marknadsstånd.

Som bina på ett fluster flockas  de. Vankas det något ätbart? Provsmakning kanske.

Hemsytt.

Med ryggen mot "Repan" (receptionen, gruvslang) sitter en glad morfar i morgonsolen.

Snacka om att ha lördagsgodis (ja det var lördag när jag tog bilden).

.

Här var det andra godsaker som lockade.

Folktomt? Ja, bilderna är tagna före "öppningsdags" när det mest var de inblandade på plats. Besökarna kom senare.

Morgonsamtal.

.

Svarte Sören sitter och tar det lugnt...

... och har gott om tid att visa hur han bränner tjära.

Tänk er att han pratar Mockfjärds-mål så hör ni hur det låter

Grannen eldar också, det gäller ju att smida medan järnet är varmt

Rök gör sig bra på bild, så det får bli en bild till.

.

"Köp en lott!".  Försäljning i liten skala.

.

Det var ju barn där också och de måste få synas
(Silvergruvan Del 2)

Jag håller mig kvar vid silvergruvan ett tag till. Annat vore ju underligt när jag tillbringat två dagar där, mestadels med en kamera i handen, eller nära till hands i väskan. Då blir det också många bilder och det blir svårt att välja bilder. Det blir också allt svårare att variera sig, jag har ju gjort det här tre gånger förut, eller är det fyra, fotat och bloggat från Silvergruvans dagar och att bara upprepa sig känns inget bra.  Det är inget roligt att skriva ungefär samma saker igen.

Jag bestämde mig därför att flanera  lite mer på måfå och och fånga de där motiven och händelserna som jag missat förr om åren. För att få lite variation använde jag också tre olika kameror, dock inte samtidigt, hade en med mig medan de andra fick vila sig. Kort sagt, jag körde med en lite mer avslappnad stil utan så många måste. Då hann jag också med att prata med betydligt fler människor. Inte så dumt.

Barn på väg (eller är det månne barnbarn?) De ser ut att söka något, som om de letar.

Och sedan kom två till, på väg åt samma håll, också med papper i hand.

Och däruppe på varphögarna är de också (hoppas att det är varp så det inte blev fel) och letar.

Smyger bland träden...

Kommer på stigen.

Spanar åt alla håll.

Men till slut hamnar de här när de är färdiga med skattjakten och kan få sitt lilla pris.

En del vågar sig till och med in i mörkret  i Fruktade Fredriks fängelsehåla.

Men den här lille killen ville helst fäktas med sitt nya svärd.

Svärd mot kamera, undrar vem som vann. Det var nog jag, jag fick en bild, det fick inte han.

Det fanns fler barn där, så det blir nog fler bilder på dem.

.