Idag insåg jag att jag behövde en ny kamera så då hamnade jag på Söder innan jag gav mig in i turistinfernot

Jag har ju en längre tid saknat en liten kamera, en som inte bara är liten utan tillräckligt liten för min byxficka och inte kräver en jackficka. För några år sedan gick jag ju omkring med en Canon S70 i fickan, liten och behändig, men  tiden (som går fort i kamerasammanhang numera) har sprungit ifrån den. Snål ( eller är det ekonomisk/sparsam) som jag är upptäckte jag häromdagen en utförsäljning av en gammal kameramodell och tänkte att jag för en gångs skull inte skulle sega, utan faktiskt passa på innan det blev för sent.

Därför hamnade jag på Söder hos Kamerakungen och gjorde av med lite pengar. Sedan skulle jag ta mig hem.

På Söder hittade jag också de här herrarna, när jag var på väg norrut. Kanske kan man kalla det gatufotografering, kanske agerar jag bara som vilken turist som helst. Att det var gatumusik var det ingen tvekan om, och svängde gjorde det. Rejält, jag hade svårt att stå still.

Sneda bilder har jag sett att man kan ta. Men är det snett och vad är egentligen rakt? Har inte så stor betydelse, för det var ljus och skuggor jag var ute efter. Jag var faktiskt bara på väg hem, men för att inte ta snabbaste vägen och ändå var inne i stan tog jag en omväg.

När jag är i de här trakterna är det alltid så att Slussen drar som en magnet, om inte förnuftet får råda och leder mig på en smartare och snabbare väg hem. Men nu hade jag inte bråttom, det är ju sommar.

Damerna tittar in på gården vid Ebba Brahes palats. Det lär ha varit det första palatset som uppfördes på Södermalm och var färdigt någon gång i mitten av 1600-talet. Damerna är av yngre datum och bilden är färsk, från idag.

Slussen var det ja. Pliktskyldigast tog jag en bild av den här trappan. Den är lite speciell så den fångar fotoblicken. Det är inte heller första gången jag tar en bild här.

Sedan såg jag ut över turistinfernot, Gamla Staden, som brukar fyllas av folk så här års.

Jag undvek de värsta stråken (i alla fall några av dem.)

Men Stortorget passerade jag och där var det fullt.

Men inomhus var det tomt.

Sedan gick  jag hela Drottninggatan (nästan), vad nu det skulle vara bra för. Det fanns många människor att titta på i alla fall, och ibland buffas med när trängseln tilltog. Kanske är det för att människan är ett flockdjur som alla går på samma gata...

Så småningom kom jag fram till en busshållplats, och medan jag väntade på bussen gick jag tvärs över  gatan en stund.

Stadsbiblioteket i sommardress.

Nu är batteriet laddat, så nu  ska jag undersöka nyförvärvet.

.

En välkomnande kyrka

Hastigt, precis i en kurva, upptäckte jag skylten och vägen som tog av, och jag hann också bromsa, blinka och svänga, så var jag inne på den lilla grusvägen. Det var bara några hundra meter att köra, så var jag framme.

Tornet höll på att renoveras, men jag tog ändå en bild av prästkragarna i förgrunden. Det var lugnt och skönt här och också vackert på något vis. Gamla kyrkor och kyrkogårdar har ju ofta sin egen skönhet.

Det var också en välkomnande kyrka, inte så vanligt idag när många är låsta, speciellt små landsortskyrkor.

Det var bara att skjuta upp dörren och gå in.

Kyrkan var vacker.

Jag var inte rustad för kyrkofotografering, Gamla kyrkor med tjocka stenväggar och inte allt för stora fönster är inte särskilt ljusa och ett stativ är bra att ha. Det hade inte jag Och blixt tycker jag inte man ska använda, det blir inte bra. Så jag improviserade med kyrkbänksstöd från främsta bänken.

Det blev ganska hyfsat tycker jag,

Jag tog också en bild på längre håll. Där improviserade jag med magstöd och lite andningsteknik.

Men framförallt fick jag en stillsam stund därinne.

Och ute lyste eftermiddagssolen på gräs och blommor.

Ett gammalt träd vakade över alltihop.

Kanske återvänder jag hit för att det var så skönt.

.

Tänk att man måste åka till Uppsala för att få fika...

Det var i alla fall det jag gjorde, åkte till Uppsala och fikade, när det var träff på Boströms, men det var väl inte bara kaffet som lockade utan mer människorna och samtalet.

Ewa placerade sig på rätt plats för att dekoren i bakgrunden skulle kunna symbolisera hennes tankar, så då var det bara att ta en bild.

När vi varit där en stund, och jag hade tagit en del bilder, upptäckte jag att kameran var ställd på ISO1600 och det är inte helt lyckat ur brussynpunkt, om jag inte är medveten om  inställningen och tar hänsyn till det. Jag har därför censurerat (eller kanske refuserat) några i och för sig bra bilder för att hudtonerna såg hemska ut även efter brusreducering. I några fall har det även styrt valet mellan svartvitt och färg, om nu någon undrar varför jag är så ombytlig. Ibland känner jag mig som en riktigt usel fotograf

Martin var tåligare ur brussynpunkt, eller så handlade det om ljuset, så han fick  behålla färgerna.

I bakgrunden kan ni ana en del av godsakerna man kunde välja till kaffet (eller vad man nu drack). Gott och vackert.

 

Jag försökte få med så många som möjligt och kanske dessutom några kameror, så det syntes vad det var för sorts fika. En del av de andra fikagästerna som passerade bordet tittade lite undrande  och funderade nog på  vad det var för gäng...

Anna, Björn, Rauni, Martin (med z). Och några kamerafragment.

En Björn som genomgått ansiktskirurgi (brusreducering).

Rauni var däremot lika färggrann som det hon drack, så här måste ju färgen vara kvar.

Ewa och solnedsgångs-Claes.

Claes tröja hade sitt eget reglage i Lightroom, så den var enkel att piffa till.

Här har jag äntligen upptäckt att inställningen var fel! Det var på tiden.
(Lärdom: Fotografera aldrig i en mörk källare innan du går på fotofika i ljus lokal!)

Nej, fotografera mig inte...

De som satt på andra sidan om mig var svårare att fotografera, de satt för nära och hade ljuset i ryggen, så det fick bli smygfotografering i ful vinkel (och fult ISO).

Två av deltagarna tänkte besöka konserthuset efteråt, men det var semesterstängt så jag hittade dem utanför.

Hoppas de inte står kvar där fortfarande...

Själv upptäckte jag att det fanns fler fotografer i stan, när jag skulle ta en bild...

...så jag åkte hem.

.

Lotter, priser och mera människor
Silvergruvan 8

Det är ju människorna det främst handlar om i en sådan här skildring, för de är ju de som gör att det blir något, både de som organiserar och de som kommer som besökare. Därför blir det ännu ett inlägg om människor, stora och små.

Alla sådana här arrangemang brukar ju också ha lotterier i olika former, så nu utspelar sig allt vid det lilla podiet framför Kristina-schaktet.

Dags för dragning

Spännande att veckla upp lotten för att se vilket nummer som har vunnit.

Lycklig vinnare...

Vad kan det vara? En bok...

... och ett presentkort till gruvbutiken.

Sedan var det dags för barnen som gått i dräktparaden...

... och deras fotograferande föräldrar...

... och att få en liten belöning.

Bergmästaren övervakar det hela.

.

En liten detalj handlade det om sedan.

Den röda klacken.

Det brukar delas ut ett pris för bästa dräkt, och i år belönade man alltså omsorgen om detaljerna, i form av denna röda klack.

Jag är inte säker på att detta par tyckte det var något att belöna.

.

Kusken Hans och hans häst och en del andra djur
Silvergruvan 7

En glad kusk agerade lokal buss i gruvområdet, med häst och vagn.

.

Han kommer där i bakgrunden medan ridhästarna vänder baken till.

Dansarna öppnar vägen för honom.

Det fanns andra hästar också, ponnyridning brukar vara populärt.

Ja, hästen till vänster är ingen ponny, men det brukar komma även större ryttare så de hade med en häst till dem också.

Små nötkreatur var också på besök i gruvan.

En hund låg och vilade under äppelträdet. Väntade den på Antikrundan som skulle gå av stapeln på scenen i bakgrunden, lite senare.

Fårskinn fanns det framför den gamla timmerstugan.

Eftersom ardennermannen blev huvudperson i det här inlägget får han också avsluta, tillsammans med ett modernare transportmedel. Hemma har han en Ardenner till.