Måste skönheterna vara skarpa...
räcker det inte med att jag är närgången?

Jag lämnar kyrkorna för denna gång och ger mig i kast med mindre motiv. I stället för att fotografera stora motiv med liten eller ännu mindre kamera blev det i dag små motiv med stor kamera.

Ogräs kallas det visst, förmodligen för att de står på fel plats och bör ryckas bort, men jag spar dem utanför min dörr för jag tycker de är vackra.

Jag gör inte som man ska göra. Jag använder inte stativ, det är så tråkigt och känslolöst när man umgås med de här små varelserna. Jag kör på fri hand och hittar skärpan och letar utsnitt både genom att använda kamerans fokus och att röra på kropp och armar. Först då blir jag ett med motivet och det är en del av nöjet och skapandet. Är det inte trivsamt när jag fotograferar blir det inga bilder,  jag kan inte pressa fram dem, då blir det bara skräp.

Är det låga blommor brukar jag ligga platt på magen och ta stöd mot marken, eventuellt med armbågarna. Det brukar kunna sluta med att jag känner myrorna när de försöker krypa in i kalsongerna eller att jag känner markfukten krypa igenom. Den här gången satt jag, för motiven var högre. Då missar jag också markstödet och blir inte lika stadig på fri hand, och använder lite kortare tider. Istället bländar jag inte ner för att ljuset ska räcka och då blir skärpedjupet litet.

Sedan jag upptäckte det har jag börjat roa mig då och då (åtminstone någon gång per år) med att ta bilder där det lilla skärpedjupet är en del av bilden. Men det har också betydelse hur oskärpan ser ut, den kan bli både otroligt orolig och förstöra hela bilden, men också en viktig del av bliden, om man nyttjar den rätt.

Det går ju att göra bilder som är oskarpa överallt, men här har jag försökt behålla åtminstone någon del (någorlunda) skarp i bilderna, och det är just det som är det spännande vid fotograferingen, att hitta denna del och samtidigt balansera den mot resten av bilden. Hur jag gör det? Det handlar om känsla, kropp och öga i samklang och att hinna trycka av i rätt ögonblick.

För att klara det här behöver jag en kamera med en bra och tydlig sökare, en riktig spegelreflexkamera alltså. Elektronisk sökare eller display duger inte, där ser jag inte tillräckligt bra, marginalerna i motiv och skärpedjup är för små.

För att visa att det duger med färg också har jag med en sådan bild också.

Bilderna är tagna med Canons 100 mm/2.8 Macro (gamla modellen utan stabiliserig) och med bländare  3.5.

.

En överraskning...

... väntade vid gårdagens sista kyrka.

En utsmyckning man inte väntar sig vid en liten landsortskyrka. I alla fall när man inte vet att den finns där.

En lite vidare vy av kyrkan.

Statyn är Carl Milles "Spelande ängel", som han gjorde till minne av sin mor. Han var själv född i socknen.

På kyrkans baksida försökte jag fota fåglar i motljus med kompaktkamerans vidvinkelläge.

Eller kanske var det bara kameratest, eller ett försök att fånga en vinkel på en kyrka som var svårfångad eftersom kyrkogården var en sluttning.

Sista bilden tog jag i alla fall för den samstämmiga färgsättningen på sten och träd.

Samsung EX1

Man kanske ska göra LITE bättre ifrån sig när man jämför kameror men också några bilder från andra sidan vägen

I förra inlägget gjorde jag en torftig jämförelse mellan min nya Samsung-kompakt och min Panasonic G2, m4/3-kamera. Var bilderna var tagna var lite anonymt, men jag tog dem  vid Östuna kyrka, en bit öster om Uppsala.

Den här bilden är tagen med Samsung-kompakten...

... medan den här är tagen med G2:an. Jag har stått på ungefär samma plats när jag tog bilderna. Däremot har jag (eller kamerorna) inte exponerat exakt lika, vilket förstås påverkar intrycket lite.

Delförstoringar

Jag har sedan gjort ett par delförstoringar på ungefär lika stort område i båda bilderna.

Ovan Panasonicen

Nedan Samsung-kompakten.

Jag tror att Panasonicen kom undan med äran i behåll även den här gången. Och jag vet lite bättre var jag har den nya kameran.

På andra sidan vägen

Om man vände ryggen åt kyrkan såg man detta.

Samsung

Det var länge sedan det hände något på anslagstavlan.

Lumix G2

Tronar på åsen

Samsung

Samsung

Det öppna landskapet

Lumix G2

När jag åker runt i det här landskapet, och även efteråt när jag tittar på bilderna, saknar jag den tid jag bodde i det öppna landskapet och visst väcker det längtan. Å andra sidan är det bekvämt med fjärrvärme och gångavstånd till pendeltåg och buss.

Vid nästa kyrka väntade en överraskning...

.

Om man ska veta om en kamera är bra, måste man ju ha något att jämföra med, så idag tog jag med två kameror

Jag har ju fotoutflyktat i mina senaste blogginlägg med min nya kompaktkamera och har varit nöjd med resultatet, men vet ju egentligen inte hur nöjd jag kan vara, eftersom jag inte har vetat vad en annan kamera kan prestera. Alltså tog jag idag med mig Samsung EX1 (ny kompaktkamera inköpt för reapris) och  Panasonic  G2 (ett år gammal m4/3-systemkamera med kitoptiken 14-45 mm). Att jag valde G2:an som jämförelseobjekt beror på att det är den kamera som jag använt mest det senaste året.

Jag övergav däremot inte Upplands kyrkor som motiv, även om jag siktade på några nya idag.

Bild 1.

Bild 2.

Samma kyrka, ungefär samma vinkel, RAW och ungefär samma justering i Ligthroom. Däremot en stund emellan, annat ljus och inte exakt samma exponering. Prov utan värde?

Vilken är m4/3-kameran och vilken är kompaktkameran? Vilken gillar jag bäst?

Ett exempel till.

Tagna i stort sett samtidigt så att förhållandena var desamma.

Bild 3.

Bild 4.

Ännu ett exempel.

Kyrkan var av den trevliga sorten, dvs. den var öppen, så jag kunde gå in.

Bild 5.

Bild 6.

Vilken kamera väljer ni?

Det är genomgående så att övre bilden är tagen med ena kameran och den undre med den andra, dvs
bild 1, 3, 5 med ena kameran
bild 2, 4, 6 med andra kameran.

Jag vet att om man ska göra ett seriöst test ska man gör det betydligt mer välorganiserat än så här, men jag tycker inte kompakten behöver skämma för sig, oavsett vilken den är.

.

I dag blev Road-trippen verkligen det, för det var vägar som fastnade i lill-kameran, men inte helt problemfritt

Jag hade ärenden till Vallentuna idag, men då jag skulle åka hem hängde regnet i luften, så jag tänkte att det kunde vara tillfälle för vägfoto. Om inte annat för att se om den nya kompakten tålde vidgade vyer och lite busväder.

Jag kan ju direkt erkänna att den här gången hade det varit  mer praktiskt med en större kamera, som är enklare att hantera i regnet. Det är nog också så att de här vida vyerna mår bättre av en större sensor. Kanske är det lite avhängigt av vädret också.

Vidvinklig Upplandsväg.

Vi är fortfarande kvar i Attundaland där jag har hållit mig i de senaste blogginläggen, och jag tror jag idag lyckades hålla mig inom Vallentuna kommun med alla bilderna. Om nu det kan ha någon betydelse. Det hade regnat och det hängde mer regn i luften. Luft och natur var klar och rentvättad, i likhet med vägarna och det var lite halvblött ljus.

Samma Upplandsväg.

Men helt kyrkfritt blev det inte idag heller...

...  kanske för att jag trodde att den här vägen skulle bli fin på bild.

Det var inte den här raksträckan jag hade siktat in mig på, den får vi bara se som lite bonus.

Det var mer det här jag hade tänkt mig, riktig landsväg.

Liten grusväg som följer naturens former.

Det är skönt med svartvit grusväg också.

Kanske lite tidlöst.

"inte en kotte" vore nog fel att säga här.

Här slutade det roliga.  Någon vred på vattenkranen där uppe bland molnen, och jag konstaterade snabbt att i regn passar inte den nya kameran. Då ska man ha ett regnskydd att stå under.

Annars blir det så här. 
Droppar på frontlinsen.  Bilden är  tagen en stund senare när jag förflyttat mig en bit. Inte så vackert direkt med de där blopparna till höger.  Dessutom blev displayen blöt

Kanske kan man göra så här, men det fungerar inte så bra. Händerna räcker inte till om man inte har en hantlangare.