Vad skulle kunna få mig att byta eller köpa ny kamera?

Innan man börjar fundera på nyinvesteringar bör man nog ställa sig frågan "varför?" och göra klart för sig själv vad det sanna svaret är. Ännu viktigare är nog att först rannsaka sig själv och se vilka behov man verkligen har, så att man inte efterkonstruerar behov bara för att det finns något nytt som tillfredställer just dessa påhittade behov, och därför attraherar egot hos den som gillar prylar. Eller som man tror ska ge bättre bilder. Ofta tror jag det köps nytt utan att man utforskat de reella gränserna för den utrustning man har.

Självklart faller jag också i den gropen då och då, och charmas av de förföriska lockropen från månglare och deras följare. Då gäller det att stoppa karusellen i hjärnan och tänka efter: Vilka bilder skulle jag ta, som jag inte kan ta idag, med de grejor jag redan har. Inte vad jag tror att jag inte kan, utan vad jag verkligen vet att jag inte kan och har försökt och har misslyckats med och har analyserat vad som fattas. Gör man detta eftertänksamt och lite saktmodigt kan man lätt hoppa över några generationer i dagens snabba prodututveckling, som långt ifrån alltid är avgörande teknisk  utveckling utan ofta bara produktdesign, en modern version av sirenernas förföriska lockrop. Kanske bra med lite vax i öronen ibland. Att låta binda sig vid masten kanske inte känns helt up-to-date.

Ofta lyckas jag stå emot, jag är ofta en försiktig general, och kanske lite snål (men sparsam låter bättre), men ibland faller jag också för lockropen. Då kan det visa sig efteråt att jag lurat mig själv, jag blev inte lyckligare av att ha köpt nytt, i alla fall inte så lycklig att det rättfärdigade kostnaden.

Alltså, var tydlig med att ha ett bra svar på frågan varför? Och besvara inte frågan bara i hastigt mod, utan även i långsam eftertänksamhet.

Men vad skulle då kunna få mig att köpa en ny kamera?

Kanske att jag slappnar av i vaksamheten mot mot sirenernas locktoner, eller att jag övertalar mig själv att jag behöver. Det finns många fula trick att ta till, både från sirenerna och från mig.

För att undersöka min egen motsåndskraft satte jag mig och tänkte efter hur många kameror jag har köpt, Jag begränsar mig till den tid jag varit med på Fotosidan, vilket också sammanfaller med min digitala period. Innan dess hade jag haft ett längre uppehåll i fotograferandet, familjebilder oräknat. År 2003 blev jag medlem och efter några månader insåg jag att jag behövde  en digital kamera.

2003 Det blev en Minolta 7Hi. Den lärde mig fotografera digitalt, den blev biljetten in i fotosidan-gemenskapen och den utvecklade min kreativitet. Den fick till och med följa med mig och dottern till Venedig. Och så åt den batterier, det gällde att ha nära till laddaren. Men bilderna blev bra.

Efter ett par år kände jag att jag växt ur Minoltan, att jag som gammal systemkameraägare saknade den flexibiliteten och ibland slog huvudet i taket när kreativiteten fick fritt utlopp.

2005 Det blev en Eos 350. Så var jag systemkameraägare igen.

Redan ett år senare kände jag att jag saknade en liten behändig ta-med-kamera

2006  Det blev en Canon S70. Så kunde jag stoppa kameran i fickan. Och den dög som enda kamera när jag och dottern åkte till Paris en påsk. Det var också den som gav mig idén till dagligt bloggande på väg till och från jobbet. Den har tyvärr blivit bortglömd de senaste åren sedan jag skaffade min m4/3-kamera. Kanske borde jag kolla hur den mår.

2008 Det blev en Canon 40D. Kanske inte helt nödvändigt, men dottern började  prata om systemkamera, så hon fick min 350 och jag uppgraderade med bakåtkompatilibitet.

2010 Charmades jag av Olympus nya PEN ep-1. Det är den kamera jag använt mest sedan dess. Jag glömde snabbt bort S-70:n, den här var ju nästan lika enkel att t med och betydligt mer kompetent. Det blev också allt mer sällan jag använde  min 40D. Det är sällan jag tar fram den idag. Jag har fastnat i m4/3-träsket och det ledde till det senaste köpet.

2011 Panasonic G2.

Hoppsan jag är visst inte så motståndkraftig mot locktonerna.

Sex kameror på åtta år. 0.75 kamera/år, undrar om det ligger under eller över normaldosen. Är jag missbrukare eller undernärd?

Det är spännande att se vart texten tar en när man sätter igång att skriva, det ena föder det andra och man vet inte var man hamnar om man ger skrivlusten fria händer. Jag trodde inte alls jag skulle hamna här och frågan i rubriken har jag inte svarat på, men jag har funderat på en ny kamera, lika liten, eller mindre än s70, en som man tar med lika lätt. Det finns några alternativ. Och så har jag funderat på en fullformatare i samma storlek som min 40D, men det är inte akut. Den funderingen är nog dessutom mer en logisk konstruktion, än baserad på faktiska behov.

Men jag behöver ju egentligen inte mer än jag redan har, så länge jag ändå är sysselsatt med dem.

.

Inga bilder -- vad ska jag då skriva om, eller är det tvärtom? Helgens dilemma

Det kanske är helgens dilemma att jag inte har något att skriva om, då blir ju inga bilder tagna på vägen till och från jobbet, och det är ju de som driver bloggen framåt. Det svåra är inte att skriva, det svåra är att veta vad jag ska skriva och har jag de dagsfärska bilderna så ger de också orden. Jag är ju en sådan där introvert typ som måste få idéerna utifrån. Inifrån kommer inget, eller så är det så att jag inte märker det, för att det är långsamt och tar tid på sig att växa. Hm, redan har det kommit en massa ord som jag inte visste fanns inom mig och jag har ingen aning om vart texten är på väg.

Det kanske ska handla om drivkraften bakom mitt bloggande och kanske är det glädjen över att skriva som driver både bloggen och fotograferandet, något som ger mig legitimitet att fotografera och att ta mina bilder och att visa dem och då även visa upp mina ord. Orden är en fantastisk uppfinning,  jag äter frukost medan jag skriver detta och det smakar gott med ord till frukost. Söndagsfrukost till och med. Då kanske man kan ta sig tid att smaka extra länge på varje ord och riktigt njuta.

Ute har det blivit vitt. Man kan bara ana tidningsbudets översnöade spår. Inte bara dagsfärsk bild, utan snarast minutfärsk medan jag skriver.

Innan jag började skriva tittade jag lite på nattens och den tidiga morgonens inlägg bland Fotosidans bloggar och som vanligt finns där inlägg om kameror, gamla och nya, kärlek och teknik blandat på olika sätt. Ibland blir jag lite trött på allt ältande. (Låter det inte vackert med bokstavkombinationen i allt ältande, det var inte avsiktligt, men när jag skrev hörde jag hur skönt det lät, lite alliterativt, om än med omljud.)

Jag kan ju inte förneka  att jag också i viss mån följer med i teknik- och kamerautvecklingen, men jag tycker jag gör det ur ett användarperspektiv. Vad kan det där ge mig? Hur skulle känslan och smidigheten förändras i fotograferingen. Fotograferingen är för mig en (skön?) konst, tekniken bara ett hjälpmedel och helst ska den märkas så lite som möjligt. Det innebär inte att jag inte förstår tekniken, det är bara så att teknik inte är roligt. Jag har ju aldrig gillat att meka, det är bara ett onödigt ont.

Så här såg det ut för en stund sedan, alltså inte riktigt minutfärskt.

Nu har jag dessutom hunnit göra morgonkaffe.

I morse innan jag började blogga, eller var det kanske i gårkväll innan jag gick och la mig, ganska nyss i båda fallen, natten räknas inte, funderade jag själv lite på mitt kamerabestånd (mtbh, som det hette i det militära, Med TillBeHör) och om det skulle kunna förbättras något, något som drabbar mig när det kommer nyheter inom rätt område. Av erfarenhet har jag lärt mig att det ofta inträffar när det samtidigt är en svacka i både kreativitet och fotograferande.

Dags för förnyande? Eller bara helg och tråkigt utan till-och från-jobbet-bilderna? Men samtidigt undrar jag själv hur länge de motiven räcker till innan jag sugit ut allt som finns att suga ut av promenaderna. Måste jag vidga reviret?

Så här ser det ut nu.

Bilderna är tagna nu på morgonen, med två olika m4/3-kameror och tre olika objektiv: PEN ep-1, G2, Rokkor 45/2,  Zuiko 17/2.8 (pannkaka) och Lumix 14-42 mm (Kitzoom)

.

Annan dag, annat objektiv, andra bilder
Kanske annorlunda... japan i stället för zebrarandig östtysk

Igår hade jag ju en Zebrarandig östtysk med mig till jobbet men idag valde jag i stället en något yngre och fräschare japan som inte var lika fipplig att ställa in skärpan på.

Man brukar ju ibland diskutera bakgrundsoskärpans  utseende och betydelse för bilden. Varför inte renodla problematiken, och bara ha oskärpa i bilden? Då slipper man på köpet allt besvär med att hitta skärpan.

Sagt och gjort.

Alla motiv passar nog inte att behandla så här, men innan man prövat vet man inte, då bara tror man.

Det gick att göra så här också. Samma motiv, några sekunder senare.

Med ett djärvt språng tar jag mig sedan från Tureberg till Kista. Där hittade jag en vy jag hittade i går också, men ljuset var helt olika. Det är väl kanske därför man ska ha kameran med sig varje dag. I går kom det gula från solen och himlen, idag från fönstren., och idag stack tornet upp huvudet i molndimman.

Här kändes det kallt om fingrarna, de två killarna masade sig verkligen framåt och det kändes som att de aldrig skulle komma så långt att fötterna syntes. Men diskussionen var ivrig, det hördes, så det var kanske den som höll nere tempot. Och utan fötter ville jag inte ta bilden.

Två fyrkanter.

Här ska det visst bli en ny "märkesbyggnad" - var får dom allt ifrån -  "NOD ska bli mötesplats för kreativt företagande, forskning, skapande och lärande."

Träd framför hus kan bli riktigt fint, tycker jag, i alla fall när det är avlövat så att huset syns.

.

När ljuset började sina framåt eftermiddagen tändes ljusen åter i vår lilla stad...

... och det fanns andra träd framför andra fönster.

.

På det blivande NOD-området finns fortfarande rester av tidigare verksamhet och det är inte första gången jag är där och botaniserar. Senast i går var jag här.

Då såg bilderna annorlunda ut

Varje gång blir det olika. Det är det som gör det så spännande att fotografera...

Och här var det slut för idag och kallt om fingrarna.

Kameran var fortfarande Panasonic G2, men på objektivet står det Rokkor 45mm/2

.

Blogga för ofta, missbruk eller överlevnadsvillkor? Ett sätt att hålla det inre mörkret på avstånd?

Ibland får jag dåligt samvete när jag lägger upp ett blogginlägg, "inte nu igen", tänker jag och undrar om jag är en bloggmissbrukare i andras ögon. Att jag tar för mycket plats. Att jag åbäkar mig för att synas. Samtidigt kan jag inte låta bli, känner hur välgörande det är. Inte för läsarna, men för mig själv. Det håller ihop mig, det håller mig levande.

Långt borta är nu den tiden när jag vaknade på morgonen och låg utspridd i delar i sängen och fick börja dagen med det mödosamma arbeetet att pussla ihop mig själv, att sätta benen på plats, att hämta fötterna och sätta dit dem, och så vidare, tills jag var någorlunda komplett. Och, när det behövdes, och det var inte bara på mornarna, täppa till det stora hålet i ryggen där allt mörker och all kyla rusade in och invaderade mig.

Men även om det numera är långtifrån så illa, får jag akta mig för mörkret som hela tiden lurar i bakgrunden. Jag måste hålla mig samlad och hålla förvirringen borta. Och där har jag hjälp av bloggen, och ibland blir det kanske ett extra onödigt inlägg, bara för att hålla mig samlad och hålla demonerna borta.

Fotograferandet är också en del av detta mönster känner jag, fotograferandet och bloggen är på ett sätt en enhet, som tillsammans håller mig så samlad "att jag håller ihop". Det är också en förklaring till att det mesta jag fotograferar idag är ganska banala saker. Bilderna i sig är inte målet. Det är också därför jag ryser när jag hör ord som "projekt" och "mål" när det gäller fotograferande. Det skulle förstöra allt och riskera att spränga mig i bitar.

En gammal bild, från den tid när jag inte tog banala bilder.

.

Domiplan -> Görlitz -> Sollentuna ->Kista
blev det visst idag.

Fick ett infall i morse och satte ett gammalt öststatsobjektiv på kameran och utnyttjade morgonljuset för att fånga lite av "öststatsarkitekturen" i Sollentuna.

Det är lite långsammare i användningen än en del av de andra gamla objektiven jag har. Designen är nog gjord innan ordet ergonomi var uppfunnet, men det uppmanar ju då till mer långsamt och eftertänksamt fotograferande, till exempel med ögonmått och avståndsmarkeringarna på objektivet . Markeringar som dessutom sitter på sidan av objektivet så jag måste vrida på kameran för att se. Det gäller att vara förberedd om man vill fånga ögonblicket, om man nu inte satsar på sådan intrycksfotografering där ögonblicken är långsamma.

Om ett par minuter går tåget mot stadens centrum, men jag som inte skall med tåget kan  lugnt stå kvar med min Zebra-randiga Domiplan 50 mm/2.8 som alltså är tillverkad i staden Görlitz (för den som undrar över rubriken), som idag är den östligaste staden i Tyskland, om jag inte är fel underrättad.

Hur gammalt det är har jag däremot ingen aning om.

När jag kommit till Kista gav jag mig på ett motiv som jag försökt fånga även med andra objektiv.

Så här blev Domiplan-varianten, med sin typiska oskärpa i bakgrunden. Om den är vacker eller ej kan uppenbarligen diskuteras.

Vackert tyckte jag jag i alla fall att ljuset var här. Kista Science Tower tittar fram.

Bilden är inte skarp, men det ska vi nog skylla på fotografen och inte på Domiplanen. Men ljuset gjorde att jag tog med bilden ändå. Allt måste väl inte vara knallskarpt?

På eftermiddagen hittade jag och Domiplanen en sten. Den får bilda slutet på denna lilla Domiplan-rapsodi.

Men som helhet kan vi väl konstatera att objektivet är fullt användbart, om än något obekvämt.

.