Bilder, blogg och bågskytte,
bara blaj eller verklig visdom
Zen och bågskytte har nyligen varit på tapeten i blandade blogginlägg, Affe (en av dem) och Bengan har båda nämnt Eugen Herrigels lilla bok från 70-talet, "I bågskjutningens konst". Jag stötte på den någon gång när den var nyutkommen och den står fortfarande i min bokhylla, inte för att den stått där hela tiden, jag har läst den också. Jag kommer inte ihåg mycket av vad som står i boken, men jag tror inte det är nödvändigt, det är inte texten eller orden som är det viktiga och tror inte heller att boken förmedlar några kunskaper. Men helt klart har den påverkat mig, kanske var den början till allt.
Det är vägen som är det viktiga, inte målet i någon västerländsk mening.
"Ni måste lära er att på rätt sätt vänta".
Liknande idéer har jag sedan stött på i andra faser av mitt liv, men Herrigels bok var nog den första kontakten. Att det kunde ha något med fotografering att göra hade jag ingen tanke på då, det är en insikt som vuxit fram långsamt, och mycket längs andra vägar, men nu blev jag uppmärksammad igen. Det aktiverade i sin tur tankar jag haft ett tag och börjat fila på, men bara blivit till ofullbordade, knappt påbörjade blogginlägg. Kanske ska jag försöka klippa ihop några fragment.
Är fotografering ett tillstånd?
Det är en tanke som dök upp häromdagen (dvs. för någon månad sedan) när jag promenerade och inte såg några bilder bland alla motiven som passerade. Jag noterade som vanligt vad som fanns runt om mig, och vad som hände runt om mig. Ända sedan jag var en liten pojk har jag varit en registrerande observatör, även om jag med tiden lärt mig att jag inte måste komma ihåg allt jag registrerat. Tur är väl det. Hjärnan kan gå på övervarv ändå.
Andra dagar, samma väg, blir det mängder (nåja, förhållandevis) av bilder tagna, vägen är full av bilder som bara väntar på att komma in i min kamera, de kastar sig över mig.
Vad är skillnaden? Jag befinner mig i olika tillstånd.
Längre kom jag inte då. Och jag upptäcker nu att övriga fragment var ännu mer fragment, de är inte ens formulerade. Så gick det med den idén.
Men hur är det då med detta med tillstånd? Det tror jag på, för min egen del. Jag tar inte bilder för att jag bestämt mig för att fotografera och går ut och tar kameran med mig. Ok, jag fotograferar, men blir det bilder som är värda namnet? Nej.
Däremot tar jag bilder om jag hamnar i detta fototillstånd och råkar ha kameran med mig. Därför är det bäst att ha kameran med sig, t.ex. på vägen till och från jobbet. Det kanske handlar om att "vänta på rätt sätt". Och vara redo när det är dags.
Mål och motivering
Vad är drivkraften till att fotografera? Det är förstås en personlig fråga, men lite då och då hör man att det är bra att sätta upp mål, för då finns det en drivkratft i att försöka nå målen. Det fungerar inte för mig. Mål är helt ointressanta som motivering, och blir mest en plåga.
Jag brukar jämföra det med att springa och att vara vältränad, eftersom jag var det en gång i tiden. Många kan motivera sig att träna, t.ex. genom att bestämma sig för att springa Lidingöloppet (men idag kanske det är Stockholm Maraton). Det var något som inte fungerade för mig som motivering, jag sprang för att det var roligt och och körde gärna hårt så att jag var slut efteråt, och om jag ändå var vältränad kunde jag ju lika gärna springa i en tävling också. Tyvärr hade jag 39 graders feber den dag jag skulle springa Lidingöloppet.
Det är likadant med fotografering. Jag kan fotografera varje dag, för att jag ser bilder och har kameran med mig, och det är roligt. Om någon säger att jag borde göra en fotobok, sätta upp ett mål eller föreslår något annat projektliknande så ryser jag. Inte av välbehag, snarast av olust.
Det här är en personlighetsfråga, det är jag övertygad om, men vad har det med Herrigel att göra? Kanske: "Ni måste lära er att på rätt sätt vänta". Men vägen däremellan var lång.
Tror jag någon kan ha nytta av att läsa detta? Ingen aning, jag bryr mig inte, men det var roligt att skriva.
Om jag är seriös? Till 100 %!
//Ewa
-affe
Tack/J-O
Jag tror inte det är något man kan framkalla på en sekund utan det är ett tillstånd som kryper på när man "sugs in i det kreativa...
Tack / J-O
Oavsett det så brukar jag tänka med allt man gör, både på jobbet eller privat att tre saker bör stämma för att man ska blir bra på något. Man ska ha:
1. Kunskap. Kompetens är ett modernare ord. Bildkomposition, hur kameran funkar, hur man lockar fram färger, ljus, känslor.
2. Förmåga. Naturbegåvning kan man också säga. Patrik Sjöberg hade nåt mer i benen än 500 benböj i gymmet.
3. Motivation, eller kalla det passion. Man måste VILJA och tycka det är KUL.
Behöver man mål? Ja om man trivs med det, men det går säkert lika bra utan om man är amatörfotograf.
mvh Tommy
Och "även om jag med tiden lärt mig att jag inte måste komma ihåg allt jag registrerat"....?
Har du läst boken "Märk världen"?
http://www.bokus.com/bok/9789100570705/mark-varlden/
/Bengan
Så inte kommer jag i håg något...
Det här med behov av mål eller inte tror jag är en ren personllghetsfråga, drivkrafterna är olika. Och jag håller med om att det inte är roligt med projekt när man väl startat det. Däremot kan det vara roligt att planera, men sedan tar mitt intresse slut...
Tycker at du tar opp tema som er av interesse og som er viktige.
Overhovudtagit tycker jag at bloggen her på FS er en stor inspiration for mej, og med mycke mera aktivitet enn til-ex på den norske foto.no.
Gillar den fria og lediga tonen her og leser regelbunden många av bloggene her.
~Inger Anne
/J-O