Vandring med ny kamera

"Världen är så stor, så stor, Lasse, Lasse liten!" , skaldade Topelius för mer än hundra år sedan. Nu vet jag inte om mannen i tunneln heter Lasse, men liten ser han ut där han passerar under den sex-filiga motorvägen. Och liten blir han för att jag använder vidvinkel motsvarande 24 mm.

Tittar man på perspektivet i bildens nederkant kan man också ana vidvinkeln. Jag är förstås ute och testar mitt lilla nyförvärv, eller rättare sagt, när jag ändå skulle gå tog jag den med.

När jag själv kommit in i tunneln, tog jag en bild med det här perspektivet. Jag var lite nyfiken på om jag skulle kunna framkalla någon teckning i de mörka tunnelväggarna, samtidigt som verkligheten utanför blev hyfsat exponerad.

När jag kom ut på andra sidan var det grönt och fint och lite blommor. Ännu ett testobjekt. Det är bara synd att den här vackra frodigheten ackompanjeras av ett öronbedövande buller från bilarna som passerar strax ovanför huvudet. Man stannar inte gärna och njuter, men en bild kan man ju ta.

Kameran jag har med mig är den nyinförskaffade Samsung EX1:an, som här är ute på sin andra promenad och jag tycker den sköter sig bra.  Den har ett menysystem som inte är lika förvirrande som på andra asiatiska kameror jag har, och ett lagom antal vettiga knappar, som jag inte trycker på av misstag så ofta...

Jag testade även längsta brännvidden på kameran, motsvarande ca 70 mm.

Jag lyckades få med två torn i bilden, värmeverkets som dominerar bilden och  så Kista Science Tower  i fjärran. Jag kan ju inte heller förtiga att gräset i förgrunden intresserade mig och att jag försökte få lite teckning i molnen.

Jag följde stigarna i industriområdet för att hitta roligare motiv och förgrunder än asfalt. Man kan väl säga att jag inte var på asfaltshumör. Väljer man att ha selektiv syn när man går där kan man inbilla sig att man är på en helt annan plats, smyger mellan de stora träden i den vilda skogen, eller så är det så att jag tycker träden är viktiga för det mentala välbefinnandet, inte minst i den här miljön.

Men då drar jag till med en sådan här betongbrutal bild mitt i det gröna, och tycker det också är en tilltalande skönhet på något vis. Människan är förunderlig i sin anpassningsförmåga, eller vad det nu handlar om.

Här var det för ett par år sedan fortfarande ett litet skogsparti. Staden växer och mumsar i sig det gröna, träd byts mot fyrkantiga former och fotomotiven ändras, och så gör vandringsvägarna för man går inte gärna rakt igenom  en sådan där betongkoloss.

Fullsatt på läktaren? Här blir det nog vare sig bandy  eller fotboll något mer.

Den nya kameran är snäll mot mig. Den tar bra bilder.  Den ryms i fickan. Tack för det, kameran.

.