Jag såg det först!!!!!!

Idag har vi återigen fikat på ett sånt där ställe som började i liten skala och sedan växt till sig när fler än vi upptäckte dess storhet. Och nu talar jag om Österlens kanske mest kända kafé och tillika bageri, Olof Viktors i Glemmingebro. Jag hävdar med emfas att vi var där och fikade innan Jan Hedh via sina böcker gjort både sig själv och Olof Viktors kända i hela Sverige. Vi var där och fikade innan man hade flyttat kafét till det bakre huset. Och innan Jan Hedhs fösta bok kommit ut.

I likhet med Flickorna Lundgren på Skäret är detta ett ställe där man sätter en ära i att göra goda bakverk. Man känner liksom att det inte är några klåpare som rört ihop lite mixer och sedan bakat av. Man känner att det är kvalitet in i minsta detalj. Men som så många andra kaféer så har liksom den gemytliga stämningen försvunnit i samma takt som kunderna strömmat till. Det är både posi- och negativt. Kul att kvalitet lönar sig, kul att man var bland de första att upptäcka stället, men tråkigt att "orginalstämningen" inte finns kvar.

Man kanske inte MÅSTE fika jämt. Ibland måste man ju äta också

I onsdags blev det inte mycket med fikandet i familjen. Främst beroende på att vi var uppdelade. Ena halvan av familjen besökte Sofiero och andra halvan var i Helsingör. Det finns inte så mycket trevliga fik i Helsingör, men det finns väldigt goda wienerbröd, vilket också var den primära orsaken till att vi åkte dit. Däremot besökte åt vi middag på en smått legendarisk fransk restaurang i Helsingborg. La Petite. Vi åt middag där även förra året, och det fanns ingen anledning att inte göra om det. Det kan kanske upplevas som ett billigt trick att ha rutiga dukar på en fransk restaurang, och det kan kanske upplevas som ett billigt trick att ha en hovmästare/ägare som bryter på Svenska med Franska i bakgrunden, och det kan kanske upplevas som ett billigt trick att servera god mat, men jag tycker det är OK. Det känns genuint, trevligt och man går därifrån med en behaglig känsla i magen. Yngsta dottern kunde inte låta bli att leka med min kamera medan vi väntade på maten. Leka är verkligen rätta ordet, för hon är inte ett dugg intresserad av foto, men uppenbarligen tycker hon det är kul att ta bilder. Men när bilderna väl är tagna är intresset för bilderna som bortblåst. Men jag måste säga att första och sista bilden som hon har tagit är rätt roliga på sitt sätt. Om hon bara ville skulle hon kunna bli duktig fotograf.

Backagården, eller Det var här det började

För en herrans massa år sedan, troligen var det 1996, hade vi av en händelse hamnat i Simrishamn på vår tältsemester. Det regnade och vi satt i tältet och funderade på vad vi skulle göra. Troligen tittade vi i den turistbroschyr vi snott med oss vid incheckningen på campingplatsen, och våra ögon föll på en annons om ett litet kafé som lät lovande. Backagården, beläget strax öster om Kåseberg. Vi åkte dit och hittade ett mysigt kafé. Det var litet och stämningen var mycket gemytlig. Någon gäst satt och spelade flöjt, några andra lyssnade, drack kaffe och småpratade lite. Att komma in från regnet till  denna i dubbel bemärkelse värme kändes som att komma till paradiset. Jag skulle tro att det var i det ögonblicket jag förstod att meningen med livet är att fika på små trevliga kaféer. I synnerhet på Österlen. Vi har i princip återvänt varje sommar till Backagården. Dessvärre är det fler som har gjort det, så från att ha varit ett litet personligt myskafé är det i dag något mycket större. Det är nu inrymt i ett stort växthus. Det är i och för sig också ganska trevligt, mycket grönska och porlande vatten och stilla musik i högtalare. Oftast finner man ro och harmoni i växthuset, men igår var det extra mycket folk, och extra mycket barn som sprang omkring och stojade. Jag har inget emot barn som stojar, klart att barn ska få vara barn. Men jag tycker att man som förälder dels ska visa lite hänsyn mot andra gäster och dels mår även barn bra av att få känna av och delta i den nästan andaktsfulla stämning som brukar råda i växthuset.

När det regnar är Backagården, med eller utan stojande barn ett utmärkt fik för hundägare, eftersom hundar är välkomna in i växthuset, vilket passar bra när det regnar, blåser och är kallt.

Kaféernas Rolls Royce eller Kan det bli bättre?

Dagens fika begicks på i mitt tycke Sveriges bästa kafé. Guide Michelin klassar ju restauranger med en, två eller tre stjärnor, och de uttyds enligt följande. En stjärna;värd ett stop. Två stjärnor; värd en omväg. Tre stjärnor; värt hela resan. Med detta betygssystem får Flickorna på Skäret tre stjärnor.

När jag får frågan om vilka kaféer jag tycker är bra brukar jag säga att det beror vad man är ute efter. Vill man ha det godaste kaffebrödet, det största utbudet, den fräckaste lokalen eller den gemytligaste stämningen. Beroende på vad man söker blir svaret olika. Flickorna på Skäret har dock allt. Utom möjligen låga priser. När man fikar där gäller det att äta lite för mycket. För då vet man att man käkat så myckte man kunde. Det är ju väldigt tråkigt att gå därifrån och inte säkert veta att man inte kunde få ner en kaka till. Jag vet inte hur många gånger vi varit där och fikat, vi talar nog i alla fall om bortemot 20 gånger. Men det är nästan aldrig som det har varit dåligt väder, så det är därför nästan alltid bedårande vackert där. Att fånga det vackra på bild och sedan förmedla det vidare är däremot ingen enkel sak. Som jag försökt genom åren.

"Om farbror följer med upp i skogen ska farbror få en pilsner"

När jag var ute och gick på campingplatsen en sen kväll härförleden mötte jag två tjejer i 10?-årsåldern som var ute och gick med var sin hund. "Åhhhh, kan inte du ta kort på oss?" sa den ena när hon fick se min kamera. Jag skäms ju inte för min hobby och ibland tycker jag att pedofilskräcken gått lite väl långt, men lite skeptisk klämde jag ändå ur mig ett "Ja, det kan jag väl göra." Så det gjorde jag. Det var ju faktiskt dom som bad om att få bli fotograferade, inte tvärt om.