En Österlenpärla

Borregården är ett kafé, galleri och B&B som ligger lite sydväst om Borrby (Borrby ligger mellan Simrishamn och Ystad). Det är faktiskt en sån där kafépärla som inte har vuxit ur sin gemytlighet, som ju många andra fina kaféer på Österlen har gjort. Det kanske inte har varit tillräckligt gemytligt och trevligt, så i stället för att expandera är det nu risk för nedläggning på grund av för få besökare. I alla fall har vi sett att Borregården är till salu. Orsaken till det vet jag såklart inte, men jag konstaterar att det är väldigt sällan speciellt trångt när vi fikat på Borregården. Det är konstigt, för dom serverar bra kaffebröd och goda smörgåsar. Det kanske är läget det är fel på. Borregården ligger verkligen lite vid sidan. Vid sidan om det mesta. Men det är verkligen fint där. En gård utslängt mitt på den skånska slätten. Det är åkermark åt alla håll, men gården ligger ändå fint inbäddad av träd. Det är en otroligt inspirerande miljö att fotografera i, men man kan ju inte stövla runt på deras ägor hur som helst och fotografera. Men några bilder blev det.

Med goda vänner kan man egentligen fika var som helst

Dagens fika intogs på Tirups örtagård utanför Staffanstorp.  Där hamnade vi för att våra vänner i Malmö föreslog att det var där vi skulle träffas för att fika.  Stället var helt nytt för både dom och oss. Det som stod att läsa om stället på deras hemsida bådade gott, och både bakverk och smörgåsar levde väl upp till hemsidans löften. Det var inget litet gemytligt ställe utan ganska stort. Men nu när jag såhär i efterhand sitter och funderar på hur det egentligen var att fika där, slår det mig att jag inte minns så mycket. Och det berodde naturligtvis på sällskapet. Vi hade inte träffat familjen Mattisson på ett år, och det kändes liksom viktigare att prata med dom än att sitta och känna in stället.  Och slutsatsen från denna fika blir således att med rätt sällskap är det egentligen inte så noga var man fikar. Men fina vänner har man trevligt ändå.

Ibland kan nödlösningar vara riktigt ätbara

Idag är det måndag (eller igår var det måndag) och på måndagar har många kaféer på Österlen stängt. I alla fall de vi ville besöka. Efter lite krisöverläggningar inom familjerådet beslutade vi att åka till Hylkegården för att fika. Hylkegården ligger mellan Simrishamn och Skillinge. Där har vi varit flera gånger förut, och jag minns inte att det stället skulle vara speciellt dåligt. Däremot saknade det den där personliga atmosfären som jag så gärna vill ha när jag fikar. Men å andra sidan har den ju försvunnint från mina favoritkaféer så det rätta atmosfären går inte att uppbringa någonstans numer. Efter dagens besök på Hylkegården kunde jag konstatera det jag redan trodde mig veta. Trevlig trädgård med en del mysiga krypin, inte så personligt men vällagade bakverk och smörgåsar. Riktigt bra var bakverken.

På Hylkegården finns också en affär som bygger på det framgångsrika konceptet butiken-på-landet. Där köpte vi inget. Men jag fotograferade.

Idag har vi fikat hos en TV-kändis

Jag har skrivit om det förut, men jag är tvungen att skriva om det igen.  Om ett kafé som vi hittade för flera år sedan, som var litet anspråkslöst och mycket gemytligt, men som idag har expanderat och fullständig vuxit bort från sin gemytlighet. Denna gång talar vi om Mandelmanns Trädgårdar i Rörum.

Mandelmanns Trädgårdar är idag en gård där man bedriver ekologiskt jordbruk. Man både odlar och föder upp djur. Man är mycket angelägen om ett långsiktigt hållbart jordbruk har i mitt tycke en mycket sund filosofi kring hur ett modernt jordbruk borde bedrivas. Produkterna från gården säljer man sedan i sin gårdsbutik och i sitt trädgårdskafé. Varken butiken eller kafét har öppet på annat än fredagar, lördagar och söndagar. Det förklara man på sin hemsida på följande vis: "....vill vi ju förstås ge barnen tid och omsorg och så måste vi hinna kramas också."

Första gångerna vi besökte Mandelmanns Trädgårdar var det i princip bara vi som var gäster, förutom ortens antroposofer och konstnärer. Dom satt i ena hörnet av växthuset (och vi satt i andra) och diskuterade konst och spelade musik. Gustav Mandelmann själv satt i butiken och skulle sälja grönsaker, men han verkade vara mer road av att spela fiol och bara prata med kunderna. När man till slut lyckades få honom till kassan och skulle betala, verkade han mest vilja be om ursäkt för att han ville ha pengar. Det var kort sagt ett riktigt kanonfik att besöka.

Förra våren var Gustav Mandelmann ständig gäst i Pernilla Månsson Colts trädgårdsprogram, och efter det fick nog affärerna en rejäl skjuts framåt. När vi var där idag var det väldigt mycket folk där, och lång kö till kaffet. Det är ju roligt att se att ett ekologiskt koncept tilltalar så många människor, men det är också tråkigt att se hur det ena efter det andra av ens favoritmyskaféer går från gemytlig småskalighet till effektiv storskalighet. Men så kan det gå.

Var ligger Tranås? I Skåne såklart!

Men för att inte blanda ihop Tranås med någon liten håla i nordöstra Småland med samma namn har man valt att förtydliga sig genom att ibland skriva Skåne-Tranås. Där hittade vi för många år sedan ett litet mysigt kafé som hette Madam Blå. Dom serverade bland annat en underbar jordgubbs- och rabarberpaj. Men en sommar när vi kom dit var kafét stängt. Illa, men året efter åkte vi förbi i ett annat ärende, och kunde konstatera att Madam Blå åter hade öppnat. Det låg nog ett ägarbyta bakom det där stängda året kom vi fram till. Vilket det faktum att den goda rabarber- och jordgubbspajen inte längre stod att finna också tydde på. Nåväl, det är inget fel på hallonpaj heller. Eller deras äpplepaj med kanderat hasselnötshack ovanpå. För att inte tala om deras specialitet, Philadelphiadröm, som fått sitt namn av osten, inte staden.

Madam Blå är ett kafé med lite stil. Här serveras inte kaffet i stora feta muggar från t ex Höganäs. Här serverar dom kaffet i små fina, och ganska vida kaffekoppar, precis sådana man tänker på när man hör ordet kafferep.

När man ändå gjort sig omaket att åka till Skåne-Tranås är det näst intill skamligt att inte också besöka Österlenchoklad. I utkanten av den lilla lilla byn ligger ett stort tegelhus och i detta hus är en chokladfabrik inrymd. Det finns ju idag ganska många duktiga pralintillverkare och det är svårt att framhålla en speciell framför en annan. (Däremot anser jag att NK i Stockholm har det utbud som passar mig bäst, men det är ju bara en personlig smaksak.) Österlenchoklad gör ett mycket bra jobb, och dom har dessutom syltad ingefära doppad i choklad. Det hittar man inte överallt. Men det som utmärker Österlenchoklad är deras finurliga sätt att märka pralinerna så att man med hjälp av en liten fusklapp lätt kan se vad det är för pralin man stoppar i munnen. Med prickar och streck ger dom varje pralins ovansida ett unikt mönster, som sedan återfinns på en medföljande lapp, med en förklaring om vad pralinen smakar. Genialiskt helt enkelt.