Fan också

För en tid sedan skrev jag ett blogginlägg med en massa bilder från en promenad runt söder i Stockholm. Under denna promenad tog jag en bild som tyvärr inte blev så skarp som jag hade önskat mig. Och därför valde jag att inte ta med den i blogginlägget. Men ju mer jag tittar på bilden desto mer gillar jag den, eller snarare ju mer jag tittar på den, desto mer förbannad blir jag övera tt den inte är skarp.

Om att låna bilder

För de flesta av oss som fotograferar är det självklart att vi äger rätten till våra bilder. Vilket innebär att det är vi som fotograf, inte personen som blivit fotograferad, som bestämmer hur bilden får användas. Jag upptäckte att en bild som jag tagit på en person återfanns i denne persons profil på en hemsida. Utan att jag blivit tillfrågad. Dock hade personen den goda smaken att justera färgerna på bilden. Jag hade glömt att konvertera färgprofilen, så bilden såg rätt skum ut. Hade jag blivit tillfrågad hade jag givetvis sagt ja. Och jag vet att personen i fråga på intet sätt vill snylta åt sig en bild. Vederbörande har bara inte koll på vad som gäller upphovsrättsligt för fotografier. Och påpekar jag det kommer vederbörande att skämmas och be om ursäkt, vilket inte kommer kännas bra för någon av oss. Ska fundera vidare på hur jag ska göra. Kanske i ett allmänt sammanhang berätta lite om hur det ligger till, men inte låtsas om att jag sett detta bildlån.

Skit i vad Göran Segeholm säger, man måste väl få ha lite roligt också

Jag har vid ett flertal tillfällen både hört och läst Göran Segeholm påstå att man ska hålla sig till det man är bra på. Man ska inte fladdra runt bland en massa olika motivgrupper, för då blir ens fotograferande så spretigt. Jag håller med Göran om detta, och jag inser själv att man definitivt inte ska ge sig på sånt man inte behärskar. Men vad fan gör man om man hamnar vid Hornborgarsjön med 12700 tranor framför sig, och inte äger något annat teleobjektiv än ett gammalt 70-200. Låter bli att fotografera? Näe, det går ju inte. Man gör så gott man kan, och intalar sig själv att det inte är fåglarna man fotograferar, utan upplevelsen att vara där och se alla tranor. Och då blir det såhär.

PS För övrigt tycker jag att Göran är en av våra största folkbildare inom fotografin just nu. Jag läste eller hörde någon säga att han håller på att överta den rollen av folkbildare inom foto som Ulf Sjöstedt hade tidigare. Och jag beundrar verkligen det jobb som både Ulf gjort, och Göran gör, men ibland gör jag som chefredaktören för Kamera och Bild, Magnus Fröderberg sagt, jag tar bilder som jag mår bra av att ta, och skiter i hur resultatet blir.

Är det bara jag som ligger efter med framkallningen?

Här kommer resultatet av en promenad jag gjorde i slutet av februari. Har liksom inte hunnit få fram bilderna tidigare.

Men vad är nu detta?

När jag skulle lägga in en bild i porträttpoolen upptäckte jag att jag måste lämna lika många kommentarer som jag lägger in bilder. En ny regel tydligen (Ny och ny förresten, det var nog ett tag sedan jag la i bilder i någon pool inser jag.)

Är detta ett sunt påfund? Å ena sidan kan det vara ett bra sätt att få fler kommentarer lämnade, vilket jag tycker är bra. Det är ju så tråkigt att lägga in en bild i en pool som sedan ingen kommenterar. Uteblivna kommentarer är väl i och för sig också något slags omdöme, men väldigt tråkigt sådant. Å andra sidan, för att lägga upp en bild måste jag alltså kräka ur mig en kommentar. Det finns ju en stor risk att jag bara tar första bästa bild och skriver "Snyggt ljus", och så är saken klar. Den kommentaren gör knappast fotografen speciellt glad.

Men efter att ha vägt för- och nackdelar tycker jag ändå att det är bra att man måste kommentera för att få lägga in bilder.