Till och Från

Jag plåtar framför allt till och från jobbet. Varje morgon går jag från Södermalm över Skeppsbron eller Gamla Stan in till City där jag jobbar. Ofta finns det fåglar, turister eller annat intressant att plåta.

On est champion!

Befinner mig i Bordeaux. I går gick som bekant en viss final i fotboll, som fransmännen vann. Bordelaisarna gick man ur huse för att heja på de sina. Det var en bra dag att vara ute med en kamera. 

Lugnet före stormen. Somliga laddar upp framför Le Miroir, vattenspegeln som blivit Bordeauxs signum. (Hur skriver man Bordeaux i genitiv? Känns krångligt). 

Supportrarna samlas vid Le Brixtol. Pubar med skärmar är i dag det enda som gäller. 

Matchen börjar. Då: ett skyfall väller in över staden! Det har inte regnat på några veckor. Just då, vid exakt fel klockslag, vräker regnet ned. Det går inte se på matchen. Man tvingas söka skydd mot regnet. Halva första halvleken går förlorad. 

Då: Frankrike tar ledningen! Publiken trotsar regnet. 

Sedan blir det klang och jubel. Griezmann sätter straffen! 2-1! 

Mbappe gör mål! 4-1! 

C'est fini! On est Champion! 

Allons enfants! 

Nu börjar det. glada fransmän går man ur huse, marscherar till det glada segerropet: On est champion! 

Fordon som passerar muddras av den segerrusiga massan. 

Plötsligt: Bordeauxs ultras dyker upp! 

ON EST CHAMPION!

Les miserables. Gripande scener när samhällets olycksbarn tar sig upp på barrikaderna för att slåss mot samhällets orättvisor. 

Nej, det är inte barrikaderna. Upp på fontänerna! Bröd och skådespel. Det slår mig: fotbollen ingår i överhetens plan. Fotbollen är folkets opium. Kommer denna generation att ta upp kampen, kommer den att slåss mot orättvisorna, nu när Frankrike har fått en andra stjärna på fotbollströjan? Kommer man att slåss för höjda studiebidrag? Ivar-Lo hade rätt: jag tvivlar på idrotten. 

Postat 2018-07-16 09:51 | Läst 2240 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Fotomässan

Idag var det inget snack vad man skulle göra. Fotomässan! En av årets höjdpunkter. Mässan började redan igår fredag. Idag gavs tillfälle för den arbetande delen av befolkningen att besöka mässan. Några allmänna reflektioner: Det var tunt med utställare i år. Tidigare år har prylarna dominerat medan bilderna suttit lite grann på undantag och fått ta det utrymme som blir över. Inte så i år. Hallen kändes tom. Det var också tunnsått med föredrag. Tidigare år har amerikanska storstjärnor som Joe McNally kommit dit och hållit låda och agerat dragare. Inget sånt den här gången. I brist på utställare har istället fotoutbildningarna tagit plats. Det är i och för sig ingen dum idé. Fotomässan måste vara ett bra tillfälle för utbildningar att komma i kontakt med intressenter. Utvecklingen på mässan bort från prylar och mot tjänster tror jag avspeglar grundläggande ekonomiska mekanismer. Relativpriset mellan varor och tjänster förändras där varor blir allt billigare i förhållande till tjänster. En endags workshop kostar idag lika mycket som en bra kamera. 

En olycklig utveckling var också att kvalitén på friplåtareventen fortsätter att sjunka. För två år sedan hade man cat walks med modeller. Förra året hade detta ersatts med någon slags matfotografering (om än med stjärnkock). I år togs ytterligare ett steg nedåt när man kunde plåta ungdomar på hoppcyklar. Vad är egentligen poängen? Billig arbetskraft? Kombinerat med detta fanns events där man kunde lära sig använda sociala medier och plåta med Instagram. Hur roligt är det? Den billiga elektroniken tar alltmer över. Finns det några pengar i branschen? 

Men nog med gnäll: 

När man kommer in är allting sig likt. Till höger direkt när man kommer in står Nikon och säljer DSLR-kameror. Mina favoriter! 

Och den stora dragaren för året var den nya Df:an. Som väntat rådde gubbdagis när old timers skulle dit och klämma. 

Den andra stora dragaren var Sonys nya A7:a. Även här höll sig entusiasterna framme - som flugorna på en hästaskit! 

Krämarna var också på plats. Minerna antyder glada dagar. Det är väl uttänkt: Först kommer kameratillverkarna med sina montrar. Efter att man klämt och känt gör sig köpsuget påmint. Då står krämarna där i nästa led redo att leverera kameran ögonabums! 

Mycket foton i år: min känsla är att det är mer än tidigare år. Hade själv ett visst intresse i bilderna: hade skickat in en bild till den utställning över Sverige som ordnats genom Fotosidans förmedling. Spänt gick jag runt och spanade: fanns den med? Och visst, se där, längst ned! Där är den! 

Bilden heter "Vid älven" och återger en sommarkväll vid Pite älv. Piteå är en stad som lever på två näringar: pappersbruk och sommarturism. Vid älven möts de tu i skön symbios. Det man undrar över lite grann är dock bildens placering. Längst ned?  Måste väl ha blivit något fel i planeringen. 

Prylar, bilder, utställningar i all ära. Det roligaste är ändå att plåta besökare: 

Bingo är kungen. Alltid med snyggingar i entouraget. 

Slutligen några mässpriser: 

Bästa monter: Pentax. Tyckte det var snyggt med kameror på en svart vägg. Enkelt och verkningsfullt. 

Bästa pryl: Profoto. Deras paraplyer är riktigt imponerande. Dessa beauty dishes gör vem som helst skön. 

Bästa nykomling: Nikon Df. I ett fält med skral konkurrens kniper Df:an priset. Kamerans främsta egenskap är slutarljudet. Helt enkelt underbart. Tyst, dämpat, proffsigt. Överlägset det i Nikons proffskameror. Jag har en fundering att det mer dämpade ljudet i denna kamera kan bero på att den har plastlåda inuti. Det kan förklara varför även D600 och Canons kameror har ett tystare ljud, då dessa även har plastlåda (utom Canon 1XD som har metallåda - och som skräller). Det är i så fall värt det. Det är nästan så att man vill köpa kameran bara för slutarljudet. Kameran är dessutom väldigt skön i handen. För mig är det här mer eller mindre den perfekta storleken på en kamera. Möjligen en centimeter mindre i höjd och en halv centimeter mindre i tjocklek. En kamera bör sedan inte bli mindre. För det tredje är kameran snygg: det trekantiga prismahuset är ett uttryck för en tidlös design som glatt människoögat alltsedan de gamla grekernas dagar. Men där slutar tyvärr fördelarna. Nackdelarna med kameran är priset (dubbelt så dyr mot vad som är skäligt), DX-autofokusmodulen, och de opraktiska reglagen (främst låsen på knapparna gör kameran omständlig). 

Så varför vinner Df:an? I mina ögon är medtävlarna inte tillräckliga. Och det handlar för min del framför allt om sökaren. Jag har varit öppen till sinnet och klämt och känt på de spegellösa kameror som blivit haussade och som sägs innebära spegelreflexens död. Har till och med haft planer på att kanske införskaffa en Sony A7:a. Och visst. Man går och klämmer och känner på den. Otroligt smidig. Snygg. Bra pris. I stort allt man kan önska sig. Men sedan sätter man ögat till sökaren och då är det som att simma i ett badkar. Samma sak med Olympus nya flaggskepp. Otroligt smidig och behändig. Med objektivet 14-150 kan man göra vad som helst, ingen märker något, den perfekta street-kameran. Men sedan sätter man ögat mot sökaren och så är den dagen förstörd. Fujis X-Pro skall vi inte tala om. Man tittar genom sökaren och upptäcker att objektivet syns! Det är känslan att sitta i ett flygplan och titta ut genom fönstret och se vingen utanför. Mätsökarkameror är ett skämt. 

Postat 2013-11-24 02:02 | Läst 7190 ggr. | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

We are the champions!

Vid Eurovisionsschlagern i lördags miste vi titeln. Men det dröjde bara en dag så var vi champs igen! Känns skönt. Man behöver känna sig som en champ. Fotbolls-VM är utanför vår division. Innebandy-VM är lite fjuttigt. Men Eurovisionsschlagern och Hockey-VM, där är vi med och fajtas! 

Lunchtid och folket samlades i Kungsan för att hylla hjältarna. Flaggor och folk så långt ögat kunde se. Omöjligt att komma nära. Ståplats långt från scenen. Som tur var hade jag plockat med mig värstingtelet. Varför inte ta några porträtt?  

Stekaren. 

Och där kommer de! Hjältarna! I patenterade guldhjälmar hoppar de ut till folkets jubel. Vibbar från Foppas och Suddens tid. Diverse personer uttalar sig om guldet. Nyckeln till framgången? Att alla jobbar för laget. Per Mårts, skippern: Man verkar gilla flextid här i Stockholm! Jättegarv. Sedan följer intervjuer med spelarna. Om hur snacket gick i omklädningsrummet, om hur de känner sig och vad de har gjort. Det är precis som man minns det i pojklaget. 

Åkej, nu taviråm nu haviråm! Det fina med såna här tillställningar är att de är så härligt predictable. Ta musiken. Någon som vill höra We are the champions? Check. Någon som är sugen på The winner takes it all? Check. Håkan Södergren, någon? Check. 

Blue collar och white collar - alla hänger med! 

Frågas: varför är Tre Kronor folkets lag? Svaras: Därför att de kommer hem med troféerna! 

Åkej, nu taviråm nu haviråm! Till och med Lantmäteribacken var packad med folk. En reflektion: varför samlas så många människor för att fira sina hjältar? Ingen av oss har brytt oss om att följa turneringen.  Men ändå flockas vi till Kungsan. Förmodligen handlar det om att få utlopp för grundläggande mänskliga behov från tiden när vi levde som jägare och nomader. Att komma hem med troféer var på den tiden att komma hem med byte. Då samlades stammen för att fira hjältarnas hemkomst som betydde stammens överlevnad. Jakttroféerna blev sedan till krigsbyten men firandet var ändå detsamma. Vår stam är starkast av alla! I våra dagar har krigsbytet ersatts av idrottstroféer. Det är det här som är idrottens högre kall. Att kanalisera krigiska stamkänslor och ge dem fredligare utlopp. 

På amerikanskt manér leder Loa Falkman i Du gamla du fria. Mäktigt att sjunga med landsmännen. Kärleken till fosterlandet är påtaglig. Ja jag vill leva jag vill dö i Norden! En sån här dag är det lätt att glömma kylan och mörkret under vinterhalvåret. Sverige är världens bästa land! 

Så var det slut. Klockan har blivit ett. Lunchrasten är egentligen slut och man har inte hunnit käka. Det är lugnt, skippern har beordrat flextid. Dags att leva hockeykulturen. Dags för en burgare. Donken eller Max? Svaret är givet. Max, det är hamburgare på svenska. 

Postat 2013-05-20 22:00 | Läst 3549 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

G12 greatest hits

Det har förekommit en del irregulariteter här på bloggarna angående byte från systemkamera till kompakt och tvärtom. Tänkte jag skulle dra mitt strå till stacken och meddela några bilder från en G12:a som jag ägde för inte så länge sen. Saken är den att jag inledde min digitala karriär i januari förra året då jag gick och köpte en G12:a. Efter en månad hade jag dock tröttnat och gick och köpte mig en systemkamera. Så det blev inte så mycket plåtande med kompakten. Vill ändå meddela några bilder från min korta karriär som kompaktfotograf. 

Det var en riktig vargavinter med temperaturer på under minus tio grader i två månader. Egentligen härligt fotoväder. 

Från en fotoresa till Svalbard. 

När jag kollar igenom mina bilder från den här tiden måste jag säga att de flesta var riktigt usla. Under bra förhållanden när motiven står stilla går det att ta bra bilder. Men så fort motiven rör sig eller ljusförhållandena blir lite sämre blir det svårt. Hade i minnet trott att bilderna var bättre än de faktiskt var. Så för egen del är valet lätt. 

Postat 2012-08-17 23:26 | Läst 5822 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Vid ankdammen - det stora blå.

Idag var en strålande dag så undertecknad gav mig iväg på en tur runt Årstaviken. Solen, vattnet och isen tillsammans med några ankor gjorde dagen till en riktigt trevlig fotoutflykt.  


Det började med att jag gjorde en viktig fotografisk upptäckt. Ett evigt fotografiskt bekymmer är problemet med vinjettering, Fenomenet att bilderna svartnar ute vid hörnen. Så länge fotokonsten har funnits har fotografer brottats med detta. Ett vanligt sätt att tackla problemet har varit att blända ner. Ett annat att justera med hjälp av mjukvara. Nu tror jag mig ha kommit på ytterligare en metod. Man ser till att komponera på så vis att ljuskällan hamnar strax utanför kanten på bilden.  Detta löser inte bara vinjetteringen - det skapar till och med en negativ sådan. Bilderna blir ljusare ute i kanterna! Kanske kan man kalla det för negvin-teknik. Nackdelen är att effekten bara uppnås på ena sidan av bilden, såvida man inte har två ljuskällor. 


Negvin-tekniken är flexibel och kan även användas för effekter centralt  i bilden. Här skapas negativ vinjettering kring kanten på en bro. 


Jag gick vidare och kom fram till vad som skulle bli huvudnumret för dagen. Våren är så långt skriden att bara ett lövtunt istäcke täcker vattnet. På vissa ställen vet man inte om det är vatten eller is. Detta skapar en perfekt miljö för ankorna. Och tillsammans med sol och klar himmel skapas underbara förutsättningar för färgen blått.  

En sådan här dag kommer ankorna verkligen till sin rätt. Kombinationen fötter och flytkropp gör dem till veritabla amfibiemonster. Ta sig upp på lövtunn is? Inga problem. Isen håller inte? Bara att glida ner i vattnet. Vi människobarn satt och iakttog ankorna och det var inte utan att man var avundsjuk. 


Ankskådning. 


Människoskådning. 


Alla iakttar alla. 


Även videgräset trivdes. 

/Slut. 

Postat 2012-03-03 21:10 | Läst 6636 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera
1 2 Nästa