Italienska boklådor

En av behållningarna med att åka utomlands är att besöka boklådorna. Italien är som bekant landet med det kanske rikaste kulturarvet i världen och borde därför ha boklådor av hög klass. Meddelar här några florentinska favoriter.  

Det här är en bokhandel som höll en hög kulturell profil. Jag gillar atmosfären i den här bokhandeln. I Italien liksom i Frankrike gillar en del förlag att trycka upp böcker på tjockt gulblekt papper av hög kvalité. Den bleka färgen på bokhyllorna matchar den litterära doften kring dessa böcker. 

Från interiören. Böcker, böcker, böcker! 

Här är en bokhandel på Piazza della Republicca. Den hade öppet 9-24. Mycket folk här. Påminde om en Barnes & Nobles, med långa öppettider och servering.  Det italienska folklivet skapar betydligt trevligare villkor för boklådorna än hos oss. 

Det svenska deckarundret! Intressant är hur svenska deckare verkar sälja världen över. Det här förlaget verkar ha specialiserat sig på svenska titlar. Varför är svenskar bra på deckare? En negativ tolkning är att frånvaron av andlig kultur gör att mordgåtor blir det enda som svenska författare kan skriva om utan att det blir patetiskt. Vår materialism, konformism, vår historielöshet och vårt ensidiga och inskränkta proggeri gör att vi inte klarar av att skriva kring stora teman. Stora romaner förutsätter en levande andlig kultur. När svenska författare skall ge sig på stora frågor landar det ofta i klichéartade och deprimerande proggerier. Deckare blir därför den enda utvägen. De klichéartade proggerierna finns visserligen med här också (Mankell, Stieg Larsson, Marklund), men eftersom de får spela andrafiolen till själva mordgåtan lyckas de inte förstöra romanen. 

Här är en intressant kulturell innovation. Författare/presentatörer läser upp texter i fönstret. Billig vardagsteater!  

Riktigt trevligt.

Fortsättning följer. 

Italienska poliser

Ett slående inslag i det florentinska gatulivet är de italienska poliserna. Italiens poliser är coola som få. Våra svenska poliser verkar numera vilja klä sig som skolbarn på väg till skolan. Deras reflexvästar verkar ha som främsta syfte att förhindra att poliserna blir påkörda. Polisens utstyrsel är emellertid inte till för detta. Utstyrseln är tilll för att väcka respekt hos allmänheten i syfte att stoppa buset. Här kan den svenska polisen lära av den italienska.  Den italienska polisen finns i två varianter: den statliga och den lokala. Bägge är lika coola. 

Här är två statliga poliser. Spana in glasögonen, puffrorna, gesterna.

Poliser blir inte mycket coolare. De här två hade kunnat gå rätt in i Spanarna på Hill Street. 

Här är istället två lokala poliser. Utstyrseln skiljer sig lite grann från de statliga. Medan de senare i första hand har som uppgift att bekämpa buset har den lokala polisen som uppgift att upprätthålla ordningen. Den florentinska polisen har valt utstyrsel i medveten engelsk stil. Kappor a la Sherlock Holmes. Hjälmar a la Bobby. Vadan denna anglomani? Florentinarna insåg att det kom många engelska turister till staden. I slutet av förra seklet var det vanligt att engelska lorder och författare besökte Florens och även bosatte sig där. För att dessa skulle känna sig trygga började man anlägga en engelsk stil på ordningsmakten. 

Det funkar! Vem vill egentligen hålla på och busa med sådana här charmtroll patrullerandes på gatorna? 

Lägg märke till de moderiktiga läderväskorna. Av äkta florentinskt hantverk. 

Fortsättning följer. 

Hälsning från Florens! - Klostret San Marco.

Det här är en av Florens höjdpunkter: Dominikanerklostret San Marco. Klostret ligger mitt i staden nära konstakademin Accademia. Klostret är i sig en konstskatt, berömt för sina fresker målade av munkkonstnären Fra Angelico från 1400-talet. Det var också härifrån som den berömde reformatorn Savonarola verkade. Klostret vittnar om värden och en livsstil från en svunnen tid som gått förlorade men som egentligen borde ha framtiden för sig. 

Pelargång mot innergården. På vanligt vis för kloster finns pelarkollonader  i fyrkant runt en trädgård. Här kan man under varma dagar gå i svalkan och kontemplera livet och evigheten. Och låta tanken inspireras av fresker! 

Munkceller. En trevlig form av kollektivboende. 


Varje munk har tillgång till egen cell. Med en individuell fresk målad av Fra Angelico! Dessutom ett trevligt litet fönster som vetter in mot gården (syns ej i bild). 

Här är en större fresk i en cell modell lyx. Här brukade Cosimo av Medici vistas när han behövde finna andro och koppla av ifrån världens bekymmer. 

Munkarna framlevde sina upplysta liv enligt regeln ora et labora - bed och arbeta. Arbetet var av yppersta märke. Det här är biblioteket där de flitiga munkarna ägnade sin tid åt att framställa böcker. 

Munkarnas skrivdon. 

Munkarna var inte bara flitiga med pennan. De var också konstnärer som illustrerade sina verk. Här är pigmenten uppställda enligt konstens regler. 

Och här är slutresultatet! Tänk att få sjunga till Guds ära ur egna handritade böcker!

Klostret var också högkvarter för den berömde väckelsepredikanten Savonarola. På 1480-talet kom han till Florens där hans väckelse vann många anhängare. Savonarola vände sig mot lyxen och den tilltagande tygellösheten som följde i renässansens spår. Han kritiserade också den religiösa konstens urartning från ande och fromhet till hämningslös sensualism.  

Här är ett exempel på fresker i Palazzo Vecchio. Vad denna svulstiga nakenhet hade med evangeliet att göra var det en del som frågade sig, däribland Savonarola. Han och hans anhängare brukade vid påsken anordna så kallade fåfänglighetsbål där man såg till att bränna parfym, urartad konst och andra fåfängligheter. Tyvärr gick Savonarola för långt i sin kritik. När hans verksamhet började hota stadens affärer blev han själv bränd på bål. 

Undertecknad tillsammans med Savonarola. 

Fortsättning följer. 

Hälsning från Florens! - I domen: konstiga prioriteringar.

Efter besöket i kupolen gick jag vidare ner i själva domen. Det är en ganska stram interiör. Inte överlastad som många andra liknande kyrkor kan vara. Det gör att konstföremålen är få och man har tid att sätta sig in i dem. Här finns emellertid en märklighet som får en att undra över florentinarnas prioriterningar. 

Längs väggen syns tre porträtt. Det mindre längst bort är den berömda målningen på Dante. De stora målningarna i förgrunden föreställer två condottiärer. Legosoldater med andra ord. Skall verkligen legosoldater föräras större bilder än den störste poeten i Italiens historia och grundaren av det italienska skriftspråket?  
 

Den berömda bilden på Dante. Ett porträtt i blygsam skala. 

Den engelske legosoldaten John Hawkwood. Värdig en jättemålning. 

Hur ska man förklara detta förhållande? Varför var legosoldaterna så älskade? Jag kan tänka mig två förklaringar. Den ena är att krig alltid slår poesi. Någon grekisk författare (Plutarkos? Longinus?) avhandlade en gång frågan huruvida Atens berömmelse främst berodde på stadens krigiska bragder eller på dess litterära storhet. Han kom fram till att det var de krigiska bragderna som varit främst i att bringa staden ära. 

En närliggande förklaring är att condottiärerna var dåtidens kämpar vars roll i vår tid på mer civiliserat vis fylles av fotbollsspelarna. John Hawkwood var un grande campione som för Florens räkning besegrade Milano. På samma sätt köper städerna idag upp utländska artister och i konkurrensen mellan städerna blir dessa spelare de mest hyllade. Sådan är människan. 

Det råder för övrigt en trevlig atmosfär i domen. Folk strosar avspänt omkring i det stora rummet. När ljudnivån blir för hög hörs med jämna mellanrum en speakerröst:

- Shhh!...Shhh! Silenzio per favore! Silence please! 

Meddelar några bilder: 

Fortsättning följer. 

Hälsning från Florens! - På Kupolen.

Världen känner många kupoler. Köpcentrumet Kupolen i Borlänge är känt vida kring. La Coupole var en legendarisk restaurang i Lund för ett antal år sedan. Jag tänkte därför att jag skulle kila upp och titta på kupolen i Florens domkyrka. Den har några berömda fresker av renässansmålaren Brunelleschi. Man kan även gå upp på taket och skåda hela Florens med staden vid sina fötter. Det kändes därför på förhand som att Florens kupolvariant skulle kunna ta upp konkurrensen med de tidigare nämnda två. 

Sagt och gjort. Tyvärr visade det sig att en del andra hade kommit på samma tanke. Så här ser det ut i Florens. Staden måste håva in kopiöst med pengar på turisterna. Renässansmänniskorna hade knappast kunnat ana att deras verk skulle föda staden 500 år framåt i tiden! 

När man väl har lyckats ta sig igenom insläppet väntar det tunga. 435 steg upp till kupolen i en trådsmal trappa! Det var riktigt tungt. Börjar första varifrån Quasimodo fick sina aggressioner. 

Men det var väl värt besväret. Plötsligt uppenbarar sig Brunelleschis mästerverk! Att få gå så nära och nästan kunna ta på freskerna. Underbart.  

Detalj. De saligas boningar. 

Detalj. De fördömdas kval. 

Efter denna skönupplevelse var det med lätta fötter som man tog sig de sista 100 stegen upp på själva kupolen. Plötsligt låg hela Florens för ens fötter. 

Nu utbryter det stora fotokalaset. Alla vill ha sin bild med staden som fång. 

Och det ville även jag. Okej, en turistbild. Men det är inte jag som har tagit den. 

Summerat var kupolen en riktig höjdare. Florens kan helt klart konkurrera med tidigare nämnda städers varianter.