Påskhälsning från Prag - På operan

Gårdagen var riktigt hektisk. Landade kring middagstid. Incheckning på hotellet och sen några timmars strosande på stan. Sedan hem igen för att duscha och vila någon timme. Klockan sex var det så dags att bänka sig på Nationella Teatern för ett uppförande av Wagners Parsifal. 

Operan börjar tidigt därför att den är 5 timmar lång. Det här är en nackdel med Wagners operor. Wagner hade en förkärlek för att låta sina hjältar fara ut i långa monologer där de redogör för sin invecklade härstamning eller något annat intressant ämne. Kill your darlings var för Wagner ett okänt begrepp. Operan skulle med fördel kunna kortas ned till tre timmar. 

Trots det så måste jag säga att det här var en av de bättre operorna jag har sett. Tror inte att jag har fått en sådan kick från opera sedan jag såg Nina Stemme sjunga Isoldes kärleksdöd på Operan för några år sedan. Parsifal var den sista opera som Wagner skrev.  Precis som i Mästersångarna eller Gudaskymning får man känslan av en kompositör på höjden av sitt mästerskap. Man får känslan att Wagner kan göra vad han vill, han behärskar sina ledmotiv till fulländning men är inte bunden av dem. Lite som Messi. 

Sedan var det en helt suverän iscensättning. En modern iscensättning när den är som bäst: minimalistisk dekor parad med avancerad ljussättning och med moderna höj- och sänkbord. Detta är något helt annat än "moderna" iscensättningar där man låter regissören löpa amok och göra våld på verket genom att förlägga handlingen till modern tid. Bland det värsta i denna väg är Operans iscensättning av Ringen där Staffan Valdemar Holm och hans hustru har givits rätten att härja fritt och därmed förpassa Siegfried till ett industrilandskap med bolmande skorstenar, och där Gudaskymning utspelar sig i en biosalong. Staffan Valdemar, kom hit till Prag och se och lär!

Interiören i gamla operabyggnader är alltid en fröjd att skåda. Vilken tur att vi har sådana skatter. Det råder också ofta en avspänd och trevlig atmosfär med ett blandat klientel. Dels de som klär upp sig, sedan en del turister, sedan även entusiasterna - bland vilka det ofta förekommer en och annan bohemisk själ. 

Väl tilltaget orkesterdike. Bra arbetsförhållanden! 

Några mingelbilder från pausen. 

En kurvstudie. 

En av höjdpunkterna med opera är applåderna efter ridån. Vem får mest applåder, vilka gester kommer sångarna att köra med? Särskilt roligt är det att studera divans tackgest. Det finns i grunden två varianter. Dels finns Birgit Nilsson-varianten. Här slår man ut med bägge armarna och  tillsammans med ett värdigt leende signalerar man att man äger världen. Sedan finns Nina Stemme-varianten. Här tar man sig om hjärtat samtidigt som man med spelad förvåning uttrycker att nämen, applåderar ni lilla mig! Emma Thompson brukar vara bra på den här varianten när hon tar emot en Oscar. Så vilken skulle det bli? 

Det blev en Nina Stemme! Jag är faktiskt lite förvånad. Trodde stenhårt på en Birgit Nilsson. Under föreställningen gav Kundry intryck att vara en Birgit Nilsson-typ. 

Ett annat trevligt inslag är när divan går ut för att plocka upp dirigenten. 

Som maestro finns det dock bara ett val. Det är bägge armarna ut som gäller. 

Hela ensemblen samlad. Vilka fick mest applåder? Efter att ha sett ett antal Wagneroperor tycker jag mig kunna se ett mönster. Divan fick naturligtvis mycket applåder. Så är det alltid. Opera är lite grann som ett bisamhälle. Divan är som en drottning som fullständigt dominerar drönarna. I Wagners operor förstärks emellertid denna tendens kraftigt. Hjältetenoren har normalt ingenting att sätta emot. Trots att Parsifal är den formelle huvudstjärnan i föreställningen och som därför kommer ut sist efter ridån, fick han inte så mycket applåder. I stället brukar det vara bas-skurken som tar hem showen. Så även denna gång. Klingsor (riddaren i svart), vilket löd i voicen! Så Wagneroperor skiljer sig lite från andra operor, som Puccini, där tenoren har en chans att glänsa. Om man exempelvis heter Pavarotti och har sjungit E lucevan le stelle så kommer man att få en del applåder efteråt. Som tenor är det däremot knappast lönt att sjunga Wagner. Det är mycket krävande roller och man har inte mycket för det. 

Hur som helst, en mycket trevlig afton. Vilken inledning på semestern!

Påskhälsning från Prag

Till och Från befinner sig i Prag. I bloggens reportageserie över Europas kulturstäder har tiden kommit till denna gamla fina stad. I samma serie genomfördes kring nyår en studie av Florens. Några bilder från första dagen: 

Första bilden!

Tjockt med folk på Karlsbron. 

Lokal entertainer. Denne man kunde allt. Från opera till jazz. 

Tjeckerna kan det här med påskägg. 

Trevlig blandning av turister och locals. 

Kvällen avslutades med en föreställning av Parsifal på Nationalteatern. Mer om den i eget reportage. 

Fortsättning följer..

Resa till Florens - summering

Då var Italienäventyret överstökat för den här gången. Hemma igen i Sverige. En vecka i Florens under nyår är en vecka som sent kommer att glömmas. Florens är en mycket sevärd stad. Klimatet och folklivet, kulturen som omger en överallt och i varje gathörn. Varje gång jag besöker dessa länder känner jag att gammal är äldst. Den latinska medelhavskulturen är fortfarande den bästa som människosläktet har att erbjuda. Italien är dessutom ett lätt land att besöka. Det finns en lätt ton hos italienaren som kontrasterar fördelaktigt mot spanjorens allvar och fransmannens arrogans. Att Italien gett upphov till de kanske två mest spännande perioderna i historien, nämligen antiken och renässansen, gör väl att man känner att man inte har något att bevisa. 

Det är i stort sett två saker man saknar. Dels upplever man få yttringar av traditionellt italienskt kyrkoliv. Man ser nästan inga nunnor på stan, kyrkorna blir till muséer. Här har nog den italienska kulturen blivit en dimension fattigare. Vidare är det glest med kulturyttringar från andra länder. Maten är exempelvis nästan enbart italiensk. Jämför hur det är hos oss där maten kommer från jordens alla hörn. Men det här kanske inte är italienarnas grej? Det är vår grej snarare än deras. 

Nåväl, nog ordat. Vid sådana här fotosammanhang brukar Till och Från utdela priser. De följer här:  

Bästa transportmedel: VESPAN. Number one in Italy. Smidigt transportmedel som tar en genom den smalaste gränd och uppför den brantaste trappa. 
 

Bästa konsthantverk: LÄDERVÄSKAN. En florentinsk specialitet. Perfekt accessoar för den som vill gå till jobbet med stil. 
 

Bästa dörrar: BAPTISTERIET. Ghibertis magnifika dörrar är ett favorittillhåll för guider, turister och gatufotografer. 
 

Bästa poet: DANTE. Det är inte bara hans litterära livsgärning. Det är hela hans image och stil. Med sin patenterade öronlappsmössa är Dante en larger than life- karaktär som syns överallt i Florens. "O som jag sett de som kommit på skam genom sitt högmod!" - diktar skalden här. 
 

Bästa innovation: DEN DUBBLA ITALIENSKA KASTANJEPÅSEN. En påse för de rostade kastanjerna och en för skalen! Den mest användbara innovationen från Florens sedan den dubbla italienska bokföringen. 
 

Bästa konstupplevelse: BRANCACCI-KAPELLET. Underbara fresker som illusterar Petri liv. Står i Santa Maria del Carmine. Det kanske existerar ännu finare fresker i Florens (i Santa Maria Novella exempelvis). Men inget ställe förmår skapa en sådan intim konstupplevelse som Brancacci-kapellet. I den aktuella fresken ses Dante i en gästroll argumentera med den romerska prokonsuln om Petri frisläppande.  
 

Bästa kitsch: ROSSINIS GRAV. Finns i Santa Croce. I den här kyrkan är många av Italiens storheter begravda. Av någon anledning skall alla stora konstnärer ha en gråtande musa vid gravens fot. Det är likadant ställt med Michelangelos och Dantes gravvårdar som också omgärdas av gråtande musor. Den här företeelsen företräder den mindre lyckade sidan i den italienska smaken - den sida som förknippar Italien med ordet gipskatter. 
 

Bästa ståndförsäljningsprodukt: DEN ITALIENSKA GLASSEN. Väl upplagd i inbjudande högar frestar den de förbipasserande. Här kan de svenska ståndförsäljarna lära av sina italienska kollegor: upp med glassen ur byttorna! Å andra sidan såg jag ingen som faktiskt åt någon glass. Hur är det med årstiden? De italienska ståndförsäljarna kan här lära av sina svenska kollegor: På sommaren säljer man glass. Och på vintern säljer man varm korv. 
 

Bästa kontorsmiljö: UFFIZIERNA. Mediceernas gamla kontorslokaler spelar i en helt egen division. 
 

Bästa möbel: BIKTBÅSET. Bås i Santa Maria del Carmine.  Älskar de här gamla båsen i Don Camillo-stil. 
 

Bästa maktanalytiker: MACHIAVELLI. I Florens sitter århundraden av intriger och konspirationer i husväggarna. Guelfer mot ghibelliner, mäktiga skrån och köpmannafamiljer i kamp mot varandra. Florens gav miljön att analysera maktens villkor. Här ses Mästaren med ett svårbedömt leende på läpparna. Viktigt att inte visa vad man tänker. 
 

Bästa helgon: KATARINA AV SIENA. Med sitt väna lugn sprider hon Kristi frid över sin omgivning. 
 

Bästa vapensköld: LIBERTAS. Bland vapensköldarna på stadens stolta stadshus hänger en blå sköld med ordet FRIHET i gula bokstäver. Samma sköld hänger även i den jättelika domens kor. Det vittnar om hur högt florentinarna under storhetstiden värnade friheten. Friheten gav förutsättningar för stadens välstånd som i sin tur gav möjligheter till kulturell blomstring. Frihetens blågula sköld är en bild för människoandens frihet och blomstring under den italienska renässansen. 

Det var allt från Italien för den här gången. Ciao! Arrivederci!  

Gatubilder från Florens

Undertecknad håller på att summera mitt Florensäventyr. Under tiden meddelas några gatubilder från staden. Florens är en stad med otroligt mycket folk på gatorna. Många turister med kameror så man behöver inte känna sig buskablyg. Det stora problemet är att det är för mycket folk så det blir svårt att isolera motiven. 

Buona sera. 

Fare la bella figura

Är det något som italienarna behärskar är det det här med stil. I Italien pratar man om att fare una bella figura - att göra en vacker figur. Att uppträda med stil och elegans i vardagen är en konst som få i Sverige behärskar. Utanför Stockholm är väl företeelsen närmast okänd. Tricket är att vara elegant utan att vara en sprätthök och att kombinera stilfull klädsel med ett lika stiligt sätt. 

Det var under den sista dagen som jag gav mig ut för att söka hitta och föreviga italienska stilideal. Det var något sent påkommet. Jag hade dittills varit fullt upptagen med att turista och spana in sevärdheter. Knappt om tid således - men till slut tror jag att jag fann vad jag sökte.  

Elegant. Hatt med matchande halsduk. Gillar också koftan. Hade själv en liknande kofta från Massimo Dutti. Det här är Italien! 

Till slut fann jag vad jag letat efter. 

Rocken, halsduken, solglasögonen, frisyren, gesten - i kombination med värmen och omsorgen. Viva Italia!