Barack Obama i stan - den syriska folkfesten

Obamas besök hade dittills inte varit någon höjdare. Men den slutade i fin stil. På eftermiddagen var det folkfest på Medborgarplatsen. Syrier var där för att protestera mot ett amerikanskt anfall. 

Tillställningen drog till sig en svans av belackare. Unga arga män viftade med rebellernas grön-vit-svarta flagga. De skrek: "Assad fascist mordare!" De ville krig. 

De var inte särskilt många, men de var hätska. Islamistiska fotbollsfans är väl den närmaste beskrivningen. 

Nej, det här var inte roligt. 

De som protesterade mot kriget var desto fler, kanske 4-5 gånger. Och det var människor av alla slag: kvinnor, män, barn, ynglingar. Vanligt folk, helt enkelt. Många kristna, men även en del muslimer. 

Demonstranterna viftade den syriska röd-vit-svarta flaggan. Plakat på presidenten Assad och Egyptens starke man, general Al Sissi. 

Piratpartiet var också där. Fokus var på Edward Snowden och Chelsea Manning. 

Även proggarna var där. De protesterade sin vana trogen mot USA. Obama ej längre idol. 

Här kanske det kan vara lämpligt med en utvikning. Någon kanske frågar sig: om proggarna är mot att USA för krig, är det inte ett tecken på att kriget är bra? Detta är en feltanke. Det finns två typer av politiskt engagerade. Dels finns fotbollsfansen, dels finns tänkarna. De förra är relativt många medan de senare är relativt få. Fotbollsfansen är de som håller på sin sida, oavsett hur förutsättningarna ändras. Under kalla kriget höll antikommunister på USA medan socialister var mot landet. Flertalet av dessa människor fortsätter att gå på i ullstrumporna som om ingenting har hänt. De vägrar att inse att muren har fallit, och att USA:s nya utrikespolitiska hållning har förändrat allting. Efter murens fall och Sovjetunionens kollaps fanns inte längre något hot från kommunismens totalitära ideologi. Världen borde ha blivit fredlig, folkrätten borde ha fått råda. Tyvärr har det inte blivit så - och det beror helt och hållet på USA. Efter murens fall drabbades landet av hybris. Man såg sig som världshistoriens slutsegrare. USA var Guds gåva åt mänskligheten, bärare av universella värden, med rätt att godtyckligt ingripa mot "skurkstater" obeaktat folkrättens regler. Till denna ideologiska dimension anslöt sig ett problem från det militär-industriella särintresset. Vid Sovjetunionens kollaps hamnade alla västliga försvarsmakter i en identitetskris. För att motivera sin existens måste en försvarsmakt ha en fiende. Vad göra med Nato? Alliansen bildades för att försvara Västeuropa mot Sovjetunionen: när denna stat kollapsade förlorade Nato sitt existensberättigande. Det naturliga hade varit att alliansen hemförlovades och att tjänstemännen och byråkraterna fick en rundlig pension att njuta fredens sötma med. Men så fungerar inte människor. När en byråkrati förlorar sitt existensberättigande måste den hitta en ny uppgift. När en försvarsmakt förlorar sin fiende måste den hitta nya fiender. Lösningen blev att omvandla Nato till världspolis. I den nya världsordningen gäller inte folkrättens regler om gränsers okränkbarhet. FN-stadgan betyder intet. Enligt FN-stadgan är anfallskrig förbjudet. Militära medel för tillgripas endast ifall FN:s säkerhetsråd ger sitt godkännande. USA och andra västländer respekterar inte längre FN-stadgan. De goda har alltid rätt att ingripa i andra länders inre angelägenheter och bomba ett land av "humanitära" skäl, och ändra på andra länders regimer, enligt den amerikanska presidentens goda tycke. Må så vara: man varför alla dessa lögner? Sedan murens fall har USA startat ett anfallskrig vart fjärde år. Alltid helt eller delvis på lögner; ofta utan FN-mandat, d v s i strid mot folkrätten. 

Vad har allt detta våld åstadkommit? Har världen blivit mer fredlig? Nej, ingen som ser sakligt på frågan kan väl svara ja. Vad våldet må skapa är vanskligt och kort, det dör som en stormvind i öknen bort. Och det är här som det ironiska inträffar att det numera är proggarna, socialisterna, som är rätt ute i världspolitiken. Av födsel och ohejdad vana kritiserar de USA - och eftersom USA numera är världens stora bekymmer råkar de ha rätt! Omvänt gäller att liberalerna, som tidigare helt riktigt stod på USA:s sida i det kalla kriget, av födsel och ohejdad vana fortsätter att stödja landets politik. Vilket gör att det numera är de som är vilse i världspolitiken. Slutligen finns tänkarnas fåtaliga skara - som höll på USA under kalla kriget, men som har insett hur läget har ändrats och därför är starka motståndare till landets rådande politik. Och som inser att det ironiskt nog idag är länder som Ryssland som står upp för folkrätten och som utgör förnuftets röst i världspolitiken. 

Syrien är världens äldsta kristna land. Islamistrebeller har kidnappat kristna biskopar. Inbördeskriget går hårt åt den kristna minoriteten. 

Jag kan säga att det var riktigt rörande att stå med syrianerna på Medis. Vanliga människor som försvarar sitt land. Man känner kristen solidaritet. Och när man såg de olika sidorna i konflikten på Medis insåg man hur fel ute USA och the usual suspects är i Syrien. Visserligen var det många kristna, så folksamlingen kanske inte var representativ för Syriens befolkning. Men ändå tror jag att den kan vara det. Ty det finns skäl att tro att situationen i Syrien påminner om den i Egypten, där den kristna minoriteten och majoriteten av muslimerna har valt militären framför islamisterna. Det är något som ger hopp åt Mellanöstern och åt världen. 

Barack Obama i stan - entouraget

Som en del kanske har märkt är Barack Obama i stan. Den amerikanske presidenten. Obama har gjort sig känd som en skicklig retoriker som betonade vikten av förändring (change). För åtta år sedan ville han förändra världen. Inga mer olagliga krig baserade på lögner. Inga mer inskränkningar av medborgerliga rättigheter. Världen blev begeistrad. Den gav honom Nobels fredspris, ty den ville se Obamas change. Det var då det. Nu har han fått gråa hår, avlyssnar hela världen och är just i färd med att starta ett nytt folkrättsvidrigt anfallskrig. Precis som sina två företrädare. Det är synd om karln. Ingen rår på det amerikanska militär-industriella komplexet.  Det är antagligen bra att han kommer till Sverige och bort från den ohälsosamma miljön i Washington, enfaldens och illasinnets högborg. Här i Sverige kan han spela basket och snacka grön teknologi med Fredrik. Det kommer att göra honom gott. Förhoppningsvis hittar han till sitt gamla jag. 

På morgonen var det redan full aktivitet. Halva stan avspärrad. Betong överallt. Murvlarna syntes redan på Slussen med riktade antenner. 

Skeppsbron. Sikte mot Grand. Men Obama bor väl inte där? Bor han inte på Air Force One? 

Norrbron. High Noon. 

Trots allt var det lite fjuttigt. Var var helikoptrarna? Var fanns den nationella insatsstyrkan? Senare vid ettiden börjar det hända saker...

Där kommer han! 

Första limon. Säkerhetsrådgivaren och bombanhängaren Susan Rice skymtar. 

Och där i baksätet. Är det inte? Visst är det det. Obama! 

Efter följer Secret Service med öppen baklucka och kulspruta. Bäst att inte vara trigger happy en sån här dag. 

Karavanen susar förbi. Bilar av alla slag. Ett helt entourage. Det går snabbt. All denna förberedelse, all denna betong bara för detta? Publiken dock nöjd. Många slänger sig på telefonen. Jag såg Obama! 

Polisen var ute och luftade märkliga fordon. Vad är detta? 

I Strömmen låg märkliga prylar. Bomber och granater för att stoppa ett anfall från vattnet. Fåglarna uppskattar servicen. 

Efteråt lugnt som vanligt. Polisyrket är trots allt ganska behagligt. Det gäller att hänga på stan och kolla in läget och se bestämd ut. 

En del softade. Lattemamammorna sågs som vanligt på stan njutandes av livet. 

Utsikt mot Rosenbad. Där ser man det. Entouraget! Mäktigt ringlar det sig runt kvarteret. Inte ens Mike Tyson hade ett sånt stort entourage när han stod på topp. 

På toppen av byggnaden. Snipers! 

Trots allt mycket väsen för ingenting. Kunde de inte ha släppt honom från helikopter? Alternativt kunde Reinfeldt åkt ut till Arlanda och träffat Obama på Air Force One? De flesta var eniga: inget att berätta om för barnbarnen. 

Världens längsta bokbord

Sista dagen på den så kallade "kulturfestivalen". (Enligt mig tveksamt om tillställningen har rätt att kalla sig det. Väldigt lite kultur, mest dunka dunka). Då brukar krämare sätta upp sina boklådor på Drottninggatan. Enligt arrangörerna skall detta vara världens längsta bokbord. Personligen är jag skeptisk. Det handlar säkert om ett marknadsföringstrick för att locka dit folk. Vi svenskar är sådana att om vi tror att vi skall hamna i Guinness rekordbok ställer vi upp. I själva verket handlar det om att en del boknasare vill bli av med böcker som de inte kan bli av med på annat vis. 

Hur som helst är tillställningen fotografvänlig. Människor står som uppslukade kring lådorna och utgör löst hängande frukt. Gatufotografi blir knappast enklare. 

- Få se nu, om jag köper Wittgenstein för 30 kronor har jag inte råd med Stieg Trenter...

//Slut. 

På spaning efter Maria Sharapova

Andra dagen på semestern. Duscha, frukost, vädra hängmattan. In och kolla lite grann på Fejan. Och vad skådar ens norra? Maria Sharapova i stan! 

Maria Sharapova tycker jag verkar vara en rar flicka. Har därför följt henne litegrann på Fejan. Maria är en flitig poster: nästan varje dag är det ett nytt inlägg från någon turnering eller från någon tillställning där hon agerar taleskvinna för någon spännande produkt. Tennisracketar, klockor eller bilar exempelvis. Men idag var det extra trevligt att ta del av hennes itinerär. "Enjoying Stockholm in the summertime!" Jag kollar datumangivelsen. Postat för tretton minuter sedan! Hon är här! Klockan är strax över tio. Ingen tid att förlora. På med dojjorna, fram med kameran, plocka med värsta telet. Ut på stan och paparazza! 

Jag knatar över Slussen och in i Gamla Stan. Fullt med turister i guidade turer: spanjorer, tyskar, ryssar. Dock ingen Maria. Bilden är tagen på Norrbron för en halvtimme sen. Det bästa jag kan göra är att knata dit. 

Jag kommer fram till platsen och vad finner man? Maria är borta! Nåja, det kanske inte var oväntat. Går det att säkra några bevis? Nej, det är svårt. Så nu gäller det att tänka. Klockan tio på Norrbron, vad gör hon där? Jag vänder mig omkring och - naturligtvis! Hon bor på Grand! Det är bara en enkel morgonpromenad bort. Grand Hotel är hotellet där storstjärnorna alltid bor så det är givet att Maria bor där. Men nu har hon lämnat hotellet. Vart har hon gått? Man kan ju inte bara knata omkring på måfå. Kanske har hon bara tagit en kort promenad och sedan återvänt till hotellet? Jag bestämmer mig för att gå till hotellet och pröva lyckan. 

Jag sätter mig utanför Grand och väntar. Det är lustigt, man har byggt om vid kajen utanför Grand. Där har man placerat några trevliga bänkar. Där sitter man med perfekt skottläge mot Grand! Riktiga paparazzobänkar, bara att tacka och ta emot. Nu får man sitta och vänta. Jag sitter en halvtimme. Turister kommer och går. Några fransmän kommer ut och sätter sig på bänken bredvid. Ingen Maria. Det var ju i och för sig ett långskott. Entrévärdarna tittar på mig och ler. De begriper säkert vad jag är ute efter..

Paparazzofotografering handlar mycket om väntan. Det är inte alltid en dans på rosor minsann. Det är ofta långt mellan glamourshoten på den firade stjärnan. Mesta delen av jobbet handlar om timmar på pass i ensamhet. Det här är en aspekt som man ofta glömmer bort när man klagar på paparazzon. Han är dock en yrkesman som förtjänar respekt för det slit han lägger ner på sitt yrke.

Frågan var nu vad jag skulle göra. Hypotesen var skakig redan från början. Ska man fånga en celebrity är det säkraste knepet att hänga utanför hotellet. Att ge sig ut och spana på frihand kräver att man besitter extrem intuition. Men jag kände att jag inte hade tid att sitta alltför länge. Jag hade trots allt semester. Jag beslutar mig för att gå tillbaka till platsen för fotot på Fejan. 

Jag återvänder till Norrbron. Nu gäller det att tänka. Till höger ligger staden. Kan hon ha gått ut på stan? NK? Maria verkar ju gilla prylar. Klockor och grejer. Har hon gått och shoppat? Det är en tanke. Å andra sidan: Maria har ju allt. Vad har Stockholms magra utbud att erbjuda i shoppingväg? Jag vänder mig till vänster. Där tronar Slottet. Maria är ju ryska. Ryssarna älskar Slottet. Livkammaren, vaktparaden, allt som andas svensk stormaktstid. Maria har visserligen länge levt i USA men ränderna går aldrig ur. 

Då slår det mig: Skattkammaren! Norrbron mynnar ut i muséet Tre Kronor med ingång till Skattkammaren. Naturligtvis! Skattkammaren tickar alla boxar: lyx och flärd, kunglig glans, stormaktstid. Maria är ute efter kronjuvelerna! 

Jag löser biljett till muséet och går in. Där inne härskar tystnaden. Gamla murar och kläder i älgaskinn. Då slår mig eftertanken: är det här verkligen Marias grej? Nej, det här var nog inte rätt...

I Skattkammaren är det fullt med folk men ingen Maria. Där är kronan, Sveriges rikskrona, med äpple och spira. Det du Maria! Det här kan inte köpas för pengar! 

Så dagen slutade med att jag kammade noll. Uppgiften var ju inte helt lätt så det var kanske inte oväntat. Hypotesen om Skattkammaren visade sig också vara helt uppåt väggarna. Det här är ett fel man ofta gör. Man projicerar sina egna önskemål och tankar på celebrityn man spanar efter. Bara för att jag är intresserad av svensk historia betyder det inte att Maria Sharapova är det? Kanske jag och Maria trots allt inte passar varandra..

Det tål att upprepas: att ge sig ut och frispana som paparazzo är extremt svårt. Det bästa är att hålla sig till hotellen. I morgon har jag inte tid att paparazza. Därför kommer här ett stalltips: Klockan sju på morgonen springer Maria Sharapova ut genom dessa dörrar för en joggingrunda. Hon springer runt Skeppsbron, sedan Strandvägen och runt Djurgården. Ni läste det här först. 

Tillägg: Två dagar senare postar Maria denna bild på Fejan: "Had a tour of all the islands in Stockholm.." Maria har varit ute i skärgården! Borde man ha kunnat gissa. Nåja, inte mycket att göra. Förresten tycker jag att hennes bilder ser lite konstiga ut. Hon använder inte tredjedelsregeln. Ofta står hon bortklippt i något hörn. Maria skulle behöva någon erfaren fotograf som följer henne på hennes resor och tar hand om hennes image. 

Prinsessbröllop - director's cut

Det blev en hel del bilder under prinsessbröllopet. Meddelar några director's cut. 

Amerikanarna var lätta att identifiera. Lite tuffare i stilen, som något hämtat ur Soprano. Rika amerikanare går att känna igen genom att de hela tiden letar i bröstfickan efter sin check book. Då de inte har titlar och börd i USA blir check booken den främsta statusmarkören. 

Skön stil hos jänkarna. Mycket Sex and the City här. Som sagt, det här med check booken är betingat och det funkar. För amerikanska kvinnor är den där rörelsen starkt attraherande. 

Amerikanaren: "I'll give you two hundred dollars if we can sit next to the queen." Marskalken (svensk accent: "I'm sorry sir, we do not do it that way here in Sviden." 

Det fanns många snyggingar i fören på båten Stockholm och där hade Till och Från lagt in specialbevakning. 

Trevligt att bli plåtad! 

Gissa vem går ombord. 

"What about the guy with the Nikon?" "Yeah, you're right, let's grab him!" (Oklart varför säpovakterna pratar amerikanska). 

En bild av det svenska klassamhället. På överdäck roar sig kungligheterna. På nedre däck, Magnuson: "Varför inte jag? Det är inte rättvist!" 

/Slut.