Kvällsbrus

Det är mörkt nu när man går hem från jobbet. Så det blir att köra på högsta möjliga iso-tal. Vilket innebär en del brus. Det får en att undra: vad är det egentligen för fel på brus? (så länge det inte är kromatiskt förstås).  Måste säga att jag på senare tid alltmer har fått smak för effekten. Bilderna får mer känsla i sig än när de är så där kliniskt rena. Meddelar några bilder från kvällspromenaden: 

Nikkor 85/1.8@2   1/160   iso 12800. 

Nikkor 85/1.8@2   1/180   iso 5000

Nikkor 85/1.8@2   1/180   iso 10000

Nikkor 85/1.8@2   1/45   iso 25600 

Nikkor 85/1.8@2   1/90   iso 25600

/Slut. 

Spontan komposition

Undertecknad har på senare tid funderat över Konsten. Är det inte så att konst nästan alltid bär på två delvis motstridiga element? Å ena sidan finns konst i den spontana gesten, det oväntade infallet, improvisationen. Å andra sidan finns konsten också i kompositionen, balansen, det vältempererade sammanhanget. Wagners musikdrama Mästersångarna i Nürnberg är en allegori över hur ande och liv, hur ungdomlig spontanitet kan förenas med regler och komposition. I dramat såväl som i ouvertyren tävlar dessa element för att i finalen gå upp i varandra i förunderlig harmoni. Spontanitet i komposition är väl också det som Tegnér åsyftar i sitt omdöme om Bellman som en sång som växer vild och likväl ansad. Bär konstens regel men försmår dess tvång. 

Att uppnå detta ideal i fotografin verkar emellertid skilja sig från andra konstarter. Inom måleriet har exempelvis konstnären full kontroll över kompositionen men spontanitet är i strikt mening svårligen möjlig. Snarare "spelas" spontantiteten genom att konstnären med sin fantasi ingjuter den i sina motiv. Målningar är därför ofta välkomponerade men livlösa. Inom fotografin är istället spontanitet inget problem. Det är bara att ta kameran och gå ut och plåta första bästa människa. Istället är problemet komposition som egentligen är omöjlig. Fotografen har inte kontroll över sina motivs inbördes förhållanden vilket gör att i fotografin måste själva kompositionen uppstå spontant. Häri ligger svårigheten - fotografier är därför ofta livfulla men röriga. När å andra sidan komposition uppstår kan bilden bli riktigt bra. 

Jag har roat mig med att gå igenom mina bilder för att se om man där kan finna spår av spontan komposition. Man ska väl helst inte kommentera sina egna bilder, men här gör jag det ändå och hoppas på läsarens överseende: 

Två statiska motiv i bildlig samverkan. Det enklaste exemplet på spontan komposition? 
 

Två människor i rörelse. Fortfarande enkelt, men rörelsen gör den svårare att fånga. 
 

Detta är en kvinna som brukar mata stadens måsar - till glädje inte bara för fåglarna utan även för stadens måsfotografer. Det som jag tycker ger denna bild en extra dimension är måsen som råkar flyga upp bakom. Ett lämpligt attribut åt Lady Bird, måsars vän.  
 

Att gå från två till tre inbördes samverkande motiv verkar öka svårighetsgraden dramatiskt. Kanske kan man dra paralleller till fysikens s k trekroppsproblematik? Inom fysiken är det välkänt att det exakt gör att förutsäga rörelserna hos ett system med två växelverkande kroppar. Men ökas antalet kroppar till tre blir rörelserna plötsligt omöjliga att bestämma! För att lyckas fånga tre kroppar i samverkande rörelse gäller det att ha tur. Men turen kan bättras på genom att plåta mycket. Denna bild visar tre måsar som råkar flyga på så vis att det ser ut som om de flyger i medvetna formationer. Bakom bilden finns hundratals knäpp. Denna bild hade därför inte varit möjlig utan Lady Bird. Hennes matande skapade ett hav av flaxande fåglar. Här gällde det att plåta på allt vad tygen höll och hoppas på det bästa. 

Här kommer vi in på metoden för att nå fram till spontan komposition. I min erfarenhet kan den sammanfattas i två ord: TUR och BESKÄRNING. Eftersom det inte går att komponera i egentlig mening måste man helt enkelt ha tur. Man kan dock bättra på turen genom att PLÅTA MYCKET. Men sedan gäller det att få till bilden och det gör man med det som jag tycker är det verkligt kreativa hantverket inom fotografin nämligen beskärningen. Beskärningen är det som gör bilden. Det är förunderligt hur en bild kan lyfta genom lämplig beskärning.

Här är fyra personer som råkar gå i takt på ett samordnat vis. Det som möjligtvis gör bilden en smula intressant är dels mannen som blänger, dels kvinnan i förgrunden. Här är en företeelse som jag stöter på ofta när jag gatufotograferar. Män tenderar att bli misstänksamma när man står och siktar på dem. Kvinnor blir däremot ofta glada över uppmärksamheten. 
 

Här är återigen fyra personer men denna bild tycker jag är intressantare. Tycker att rörelsen är spännande: männen står stilla medan kvinnorna rör sig framåt. Ändå verkar personerna utgöra en sammanhållen grupp. Åter syns den skilda inställningen hos kvinnor och män till kameran (kanske upplever kvinnliga fotografer det omvända förhållandet?)
 

En bild från en marknad. Fem personer som kuggar i varandra. Finns det inte en seg slow motion-känsla i denna bild? Den blundande kvinnan är nog den som bidrar främst. 
 

Sjömän på Skeppsbrokajen. De har legat för kaj hela helgen och visat upp sig och är just på väg att lägga ut. Solen skiner och sjömännen tar avsked av kära och vänner. Stämningen på topp: båtarna, kamraterna, glädjen att försvara sitt land. Lite känsla av tavla över denna bild? 
 

Den här bilden ser jag som en av mina mest lyckosamma. Uppskattar hur måsen samverkar med cyklisten och vinklar upp sig för att kugga in. Måsens och fotografens samspel bidrar också till en trevlig anekdot. 
 

Segervittring. Ett exempel på radkomposition. 
 

Italian wedding. Den här bilden ser jag som min mest lyckosamma. Uppskattar särskilt hur stolpen samverkar med stupröret för att kasta uppmärksamhet på skorna. Tack stolpe, tack stuprör! 

För att summera är min erfarenhet att spontan komposition främst åstadkommes med hjälp av tur och beskärning. Turen kan dock hjälpas på traven genom att plåta mycket. Är detta också andras erfarenhet? 

Tråkigheter för Marias måsungar?

Det verkar tyvärr som om måsungarna på Maria kyrkogård kan ha råkat ut för tråkigheter. I morse när jag gick hemifrån var de tre ungar som vanligt. När jag kom hem på kvällen verkade det bara vara en kvar. 

Så här såg det ut i morse. Måsungarna lapade sol medan barnen hade skolavslutning i kyrkan. 

På kvällen sågs bara en unge till. Var var de andra? För de oskäliga djuren är livet blodigt allvar. En katt, en hund, en rovfågel. Tufft att ens överleva de första veckorna. 

Måspappans vakthållning från kommandohöjderna på Marias tinnar. Har den trots allt varit förgäves? 

O att man hade vingar! Då skulle jag flyga ända upp till himlen! 

En dag ska jag bli stor och då ska jag ha riktiga vingar! Då ska ingen kunna ta mig! 

Bra med regn

Sedan jag började plåta har jag börjat uppvärdera mulet och regn. Bättre färger. Trevliga speglingar. Inga skuggor och brända högdagrar. När man skall gå till jobbet tänker man numer ofta: Mulet, vad trevligt! Vågar man hoppas på lite regn? 

Flaggor mår bra av regn. 

Jakob i lummigare grönska. 

Blommor trivs i regn. 

Lejon blir muskulösare i regn. 

Barn leker gärna i regn. 

Till kvällen är det dock trevligt om det lättar upp och kommer lite solsken. 

Måsungar

Just nu finns några måsungar på Maria kyrkogård. De har avlats fram i en stupränna till vårt hus. Måsföräldrarna bedriver ett veritabelt skräckregemente i kvarteret. Lågflyger och skränar så fort man närmar sig. Svårt just nu att vara människa.  

En riktig kycklingmamma. Skyddar sin avkomma med bravur.